Skip to main content

Full text of "Studier i modern språkvetenskap"

See other formats


1,179,658 


Digitized by 


GooqIc 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




Digitized by 




Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 











Go gle 




artes scientia veritas 




Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



UTGIVNA AV 


NYFILOLOGISKA SÄLLSKAPET 

I 

STOCKHOLM 

VIII 


PUBLICERAD 9 MAJ I92I 

25.TE ÅRSDAGEN AV NYFILOLOGISKA SÄLLSKAPETS STIFTANDE 


UPPSALA 1921 

ALMQVIST & WJKSELLS HOKTRYCKERI-A.-B. 




Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




Digitized by 



ARTES SCIENTIA VERITAS 



Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



STUDIER 


i 


MODERN SPRÅKVETENSKAP 


UTGIVNA AV 






\ 


NYFILOLOGISKA' SÄLLSKAPET 


i 

• \ • . 

STOCKHOLM 


Uå % 


VIII 


PUBLICERAD 9 MAJ I92I 

% 

2 C:TE ÅRSDAGEN AV' NYFILOLOGISKA SÄLLSKAPETS STIFTANDE 


►t . • 


UPPSALA 1921 

ALMQVIST & WIKSEI.I.S BOKTRYCKERI-A.-B. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



805 

fffff 


Redigerandet av föreliggande volym har ombesörjts 
Sällskapets styrelse jämte professor E. Staaff. 
Såsom bidrag till bestridande av tryck¬ 
ningskostnaderna har Sällskapet 
fått sig tilldelat sökt stats¬ 
anslag å 2,000 kronor. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


Innehåll 


Sid. 

Nyfilologiska sällskapet i Stockholm 1896—1921. Ake ll':son Munthe . . I 

Lovat’. Etude sur un nom de riviére russe. R. Ekblom . 15 

En ellipsteori. Etik IVellander . 25 

La locution il y a. J. AI eländer . 57 

Det historiska beviset för Eufemiavisornas ålder. A. Nordfelt . 71 

L’origine de l’usage de 1 ’article défini devant les noms de pays en frangais. 

E. Staaff . 83 

"Juro a brios baco balillo. Apuntes sueltos. Ake W.son Munthe .... 97 

La légende de Saint Jean Damascéne. Unc rédaction du XIII e siécle en 

vers frangais. Hilding Kjellman .103 

Change of TS to CH, DS to DG and other instances of inner sound-sub- 

stitution. R. E. Zaehrisson .121 

Två fall av imperfektum i franskan. Alfred Stenhagen .135 

Några anmärkningar till tysk grammatik. J. Reinius .143 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 












Digitized by 



Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 





NYFILOLOGISKA SÄLL¬ 
SKAPET I STOCKHOLM 

1896—1921 


AV 

ÅKE W:SON MUNTHE 


1 — *1101. Studier i modern språkvetenskap. VIII. 




Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Då Nyfilologiska Sällskapet i år fyller sitt första kvartsekel 
och har önskat hugfästa detta märkesår genom utgivande av 
en, om ock liten, extra volym (VIII) av sina »Studier», är det 
naturligt, att denna volym, som ju vill vara en minnesskrift, in- 
ledes med några notiser om sällskapet och dess verksamhet under 
de gångna 25 åren. 


Sällskapets tillkomst. 

En vårkväll 1896, närmare bestämt d. 28 mars, samlades ä 
den lilla lokalen ovanför Operakällaren i Stockholm nio roma¬ 
nister för att överlägga om bildandet av ett språkvetenskapligt 
sällskap i huvudstaden. En bland dem, professor Carl Wahlund, 
var uppsaliensare, alla de övriga hade varit uppsaliensare, men 
voro nu bosatta i Stockholm. De senares antal var alltså åtta, 
liksom planeternas, och de hade alla, alltsedan uppsalatiden och 
trots utvandringen till Stockholm, fortsatt att gravitera mot det 
av hjärtats ljusa värme strålande centrum, som Carl Wahlund 
var. Det var också ur den tid efter annan fortsatta samvaron 
med denne älskelige uppsalaromanist och alla romanisters, en¬ 
kannerligen de från Uppsala utgångnas, oförliknelige vän, som 
impulsen till ifrågavarande plan sprungit fram. Och därför kan 
Carl Wahlund med rätta betecknas såsom urkällan till det 
Nyfilologiska Sällskapet i Stockholm, som denna dag kon¬ 
stituerades. 


Sällskapets ändamål. 

Redan vid detta konstituerande sammanträde antogos stad¬ 
gar för sällskapet, vilka med obetydliga ändringar allt fort¬ 
farande gälla och vilkas i:sta § anger sällskapets syfte sålunda: 
»Sällskapets ändamål är att genom föredrag, kortare meddelan- 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



4 


ÅKE \V:SON MUNTIIE 


den, referat och diskussioner verka för studiet av nyeuropeiska 
språk, samt att, när tillgångarna så medgiva, i en tryckt publi¬ 
kation offentliggöra resultatet av sin verksamhet». 


Medlemmar. 

Vid det första sammanträdet efter det konstituerande, d. 9 
maj 1896, räknade sällskapet 17 närvarande medlemmar. Sedan 
dess har medlemsantalet varit statt i jämn tillväxt, och sam¬ 
manlagda antalet under denna första 25-årsperiod i sällskapet 
inskrivna medlemmar uppgår till omkring 175. Men antalet av 
sällskapet under ett år faktiskt tillhörande (betalande) medlem¬ 
mar har dock högst uppgått till ett 60-tal. Då nämligen med¬ 
lemmarna huvudsakligen rekryterats bland vid Stockholms läro¬ 
verk anställda lärare, är det naturligt, att många av dessa, sär¬ 
skilt yngre, som vid inträdet i sällskapet voro bosatta i Stock¬ 
holm, men sedan förflyttats till annan ort, av denna anledning 
upphörde att vara medlemmar. Mer än en bland dessa, liksom 
f. ö. andra landsortsbor, som aldrig varit bosatta i Stockholm, 
har dock icke blott kvarstått i sällskapet utan även då och då, 
åtskilliga t. o. m. regelbundet, besökt dess sammanträden. Blott 
ett ringa fåtal fortfarande i Stockholm bosatta personer, som 
en gång varit medlemmar i sällskapet, ha av olika anledningar 
utgått ur detsamma. Slutligen må i detta sammanhang erinras 
därom, att under de gångna 25 åren den obevekliga döden 
bortryckt ett dussintal av sällskapets medlemmar, bland dem 
Herman Andersson, Mauritz Boheman, Axel Falk, Per 
Adolf Geijer, Julius Humble, Per Adolf Lange, Vilhelm 
Sturzen-Becker, Carl Wahlund, Oscar Wigert, Edvin 
Österberg. 

Som ovan nämndes, ha sällskapets medlemmar till största 
delen utgjorts och utgöras fortfarande av stockholmslärare. En 
kategori bland de icke stockholmska medlemmarna bör särskilt 
framhållas, nämligen uppsalamedlemmarna, och bland dem 
i synnerhet de akademiska lärare, som ingått i sällskapet och 
genom synnerligen intresserat och flitigt deltagande i dess sam¬ 
manträden och övriga verksamhet givit detsamma ett ovärder¬ 
ligt stöd. Främst bland dessa äro att nämna de tre professo¬ 
rerna Carl Wahlund, Per Adolf Geijer och Erik Staaff. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



NYFILOLOGISKA SÄLLSKAPET I STOCKHOLM 1896 —1921 5 


Även några akademiska lärare från Lund och Göteborg ha in¬ 
gått i sällskapet, om de också sällan eller aldrig bevistat dess 
sammanträden, men väl lämnat bidrag till dess publikation. 


Sammanträden. Föredrag och föredragshållare. 


Stadgarnas föreskrift, att sammanträden skola hållas minst 
en gång varje termin, har noggrant iakttagits, i det att under 
de gångna 50 terminerna ( 9 /s 1896— 12 /s 1921) 67 sammanträden 
hållits. Under 16 terminer av de 50 ha sålunda hållits två sam¬ 
manträden, under 1 (v.-t. 1900) tre. Av de 67 sammanträdena 
ha 62 hållits i Stockholm och 5 ( 5 /b 1900, 2l U 1906, */io 1910, 
18 /io 1913, 20 /n 1920), på inbjudan av uppsalamedlemmarna, i 
Uppsala. Varje sammanträde har åtföljts av ett enkelt, men 
alltid av den bästa stämning präglat samkväm. Fyra av de i 
Stockholm hållna sammanträdena ( 9 /n 1901, n /i 1908, 21 la 
1914, 12 3 1921), ha fått en särskild prägel därigenom, att med¬ 
lemmarnas damer varit inbjudna till desamma. 

Vid varje sammanträde ha hållits ett eller två föredrag, 
vilka regelbundet följts av diskussion. En förteckning över sam¬ 
manträden, föredrag och föredragshållare meddelas här nedan. 


1896 9 / S (i) 

» “Vio (2) 

» » ( 3 ) 

1897 % (4) 

» 7 s (5) 
» » ( 6 ) 
» %o (7) 

» » ( 8 ) 

» % (9) 

» » (10) 

1898 19 /a (il) 

» % (12) 


Försök till det sammanhängande språkets analys. C. 
Svedelius. 

Iakttagelser rörande possessivuttrycken i franskan. A. 
Westholm. 

Passivomskrivningar i nyhögtyskan. A. Öberg. 

Om de allmännaste principerna för språkljudens för¬ 
ändringar. A. Nordfelt. 

Om samhällsförhållandena i den fornfranska epiken. 
J. Falk. 

Om uppkomsten av vissa obetonade pronominalformer 
i franskan. E. Staaff. 

Om den fornfranska epikens betydelse för operadikt¬ 
ningen. O. Rohnström. 

Strödda anmärkningar till den engelska grammatiken, 1. 
A. Malmstedt. 

Strödda anmärkningar till den engelska grammatiken, 2. 
A. Malmst edt. 

Den moderna svenska ändeisen -is. A. Nordfelt. 
Om artikeln i franskan. P. A. Geijer. 

Fonetiska frågor rörande räkneorden i franskan. E. 
Staaff. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



6 


1898 

% 

(13) 

» 


(14) 

1899 

18/ 

1 * 

(15) 

» 

,s /« 

(16) 

» 

» 

(17) 

» 


(18) 

» 

% 

(19) 

1900 

,7 A 

(20) 

>> 

7 /< 

(21) 

* 

» 

(22) 

» 

5 /s 

(23) 

» 

» 

(24) 

» 

%o 

(25) 

1901 

% 

(26) 

>> ' 

*ls 

(27) 

» 

9 I 

fl I 

(28) 

1902 

% 

(29) 

» 

”/< 

(30) 

» 

% 

(31) 

» 

» 

(32) 

1903 

% 

(33) 

» 

» 

(34) 

» 

17 /-o 

(35) 

1 9°4 

' 9 L 

(36) 

» 

» 

(37) 

» 

22/ 

/10 

(38) 

» 

» 

(39) 

1905 

% 

(40) 

» 

» 

(41) 


ÅKE W.SON MUNTHE 


Något om Schnadahiipfeln. Å. IV.-son Muntht. 

Det karaktäristiska hos franskans satsanalys. C. Sve- 
delius. 

Den pleonastiska negationen i tyska. P. A. Långt . 
Om artikeln vid geografiska namn i franskan. E. 
Staaff. 

Om franskans ställning vid de allm. läroverken. A. 
Nord/dt. 

Iakttagelser i modern fransk syntax, i. P. A. Geijtr. 
Iakttagelser i modern fransk syntax, 2. P A. Geijtr. 
De franska dubbelrelativsatserna. A. Malmstedt. 

it 

Om användningen av ordet ’katt’ i svenska eder. A. 
IV:son Munthe. 

Quelques observations sur la langue de Flaubert. G. 
Lévy- Ullmann. 

Referat av A. Fouillé: Psychologie du peuple frangais. 
•S. Eurén. 

Några romanska ords etymologi. £. Staaff. 

Om franska lånord i svenskan. A. Nordfelt. 
Kommentarier till Brendam-legenden. C. Wahlund. 
Nomina proprias användande som appellativa i fran¬ 
skan. E. Staaff. 

Om ordföljden och dess betydelse för språkets klar¬ 
het. A. Nordfelt. 

Om förstärkning av adjektiv och adverb i franskan. 
H. Hultenberg. • 

Referat av Kr. Nyrop: Ordenes liv. Anna Ahlström. 
Substantivering av adjektiv i gammalfranskan. / . 
Hammarberg. 

Emfatiska satsutvidgningar. A. Malmstedt. 

Ordet ’hund’ i några svenska uttryckssätt. Ä. IV.-son 
Munthe. 

De levande språkens ställning enligt läroverkskom¬ 
mitténs förslag år 1902. A. Nordfelt. 

Några drag ur fel i b er rör el sens historia. M. Boheman. 
Sydengelskt och västsaxiskt r och dess inflytande på 
närstående ljud. J. Kjederqvist. 

Något om ordet 'griphummer’. Å. lV:son Munthe. 
Några iakttagelser angående uttalet av tyskan inom 
de olika delarna av språkområdet. E. Grip. 

En märklig språkutveckling. J. Reinius. 

Några syntaktiska frågor beträffande franskan. A. 
Malmstedt. 

Något om uttrycket 'myror i huvudet’. Å. IV:son 
Munthe. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



NYFILOLOGISKA SÄLLSKAPET I STOCKHOLM 1896 —1921 7 


1905 */ 4 (42) Några subjektiva tidsmått i tyskan och svenskan. B. 

J:son Bergqvist. 

» » (43) Ärkeprästen av Hita. E. Staaff. 

s "L (44) Some illustrations on a point of word-order in modern 

English. IV. E. Hårlock. 

5 » (45) Ett kapitel språkkomik. J. Kjedcrqvist. 

1906 , 0 I 3 (46) Maurice Maeterlinck. S. Söderman. 

* ” 1 * (47) En outgiven gammalfransk efterbildning av Salomos 

Höga visa, tillskriven den hel. Peter av Luxemburg. 
C. Wahlund. 

J » (48) Om den svenska sonettdiktningen. R. G:son Berg. 

r ' 7 » (49) Den i den provensalska trubadurpoesien dominerande 

uppfattningen av kärleken. I. A. Geijer. 

’ 9°7 % (50) De engelska verben på -en i historisk belysning. 

C. Palmgren. 

* Ä (51) José Echegarays jungfrutal i spanska Cortes. Å. \V:son 

Munthe. 

* M / 4 (52) Ur den medeltida magien. O. Östberg. 

y V» (53) Engelsk skolslang i Kiplings Stalky & Co. K. F. 

Schmidt. 

j 9 0 8 “A (54) Om ords betydelseförändringar. C. Svedelius. 

* *V» (55) Världsspråkstanken, dess utveckling och nuvarande 

ståndpunkt B. J:son Bergqvist. 

’ 9°9 (56) Uttryckssätt i västgötamålet lånade ur Bibeln eller 

9 9 

annan religiös litteratur. O. Ostberg. 

5 a3 / , ° (57) Franska räkneord i sekundär betydelse. A. Stenhagen. 
' 9 10 % (58) On the origin of English surnames. E. P. Allen. 

3 9 I* (59) O m slangspråket bland Stockholms skolungdom. W. 

Uhr ström. 

» (60) Edgar Allan Poe såsom dödens diktare. 5 . Söderman. 
V>0 (61) Betriigen, liigen, borgen und stehlen. E. Meyer. 

* » (62) Das phonographische Archiv der Akademie der Wis- 

senschaften in Wien. Dr. Pollack. 

*90 "k (63) Om klangvitsar. J. Kjedcrqvist. 

%* (64) Om Swinburnes liv och diktning. A. Malmstedt. 

3 * (65) Pictures from Punch. D. Erskine Kidd. 

•912 % (66) Tysk språkrensning sedan 1870-talet. /. Larsson. 

5 » (67) Le caractére breton. M. Vimart. 

*/ 4 (68) The pronunciation of English, past, present, and fu- 

ture. D. Jones. 

3 * 9 /io (69) Rus- och Vareg- i ortnamn kring sjön Ilmen. Ett 

bidrag till frågan om Ryska rikets grundläggande av 
skandinaver. R. Ekblom. 

*913 ,s / 3 (70) Ueber den Einfluss sexueller Momente auf Entstehung 

und Entwickelung der Sprache. H. Sperber. 




Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


8 


ÅKE W.SON MUNTHE 


1913 rt /«0 (71) Carl Wahlund. P. A. Geijer. 

1914 **l 3 (72) Ankor och grodor. P. G:son Berg. 

» 3l /.o (73) Fonetisk skrivning och den moderna engelska rätt- 

stavningsrörelsen. R. E. Zachrisson. 

1915 */ 3 (74) Svenska läroböcker i engelska under 1700-talet. A. 

Gabrielson. 

» *V 11 (75) Rosetti och 'The zesthetic Movement’. A. Malmstedt. 

1916 *!i (76) Romain Rolland och hans Jean Christophe. S. Sö¬ 

derman. 

» ^/-t (77) Den musikaliska accenten i de skandinaviska språken. 

is. Meyer. 

» */.o (78) Fransk ordgeografi. A. Staaff. 

1917 2, /< (79) Det hemliga dramat i Shakespeares sonetter. 0 . 

Rohnström. 

» ’ 7 /11 (80) Några frågor i fransk fonetik. H. Söderbergh. 

1918 9 I* (81) Neue Forschungen iiber Heinrich Heine. Ar. Hirth. 

» % (82) Tyskt och svenskt imperfekt i perfekts funktion, 

Korlén. 

» ,5 /«« (83) Arkaismer i modern engelska, i?. A. Zachrisson. 

1919 "/a (84) Något om den opersonliga satsens natur och dess 

konstruktion i de romanska språken. H. Kjellmart. 
» 2S />° (85) Den svenska dikten om Ivan Lejonriddaren och dess 

original. /L Nordfelt. 

1920 v / 3 (86) Ordförkortningar och förkortningstendenser i modern 

franska. H. Kjellman. 

» */.. (87) Ellipsbegreppet. A. IVellander. 

1921 ,2 / 3 (88) Hur pedagoger skriva svenska. C. Svedelius. 

Såsom av denna förteckning synes, ha under de 67 sam¬ 
manträdena hållits sammanlagt 88 föredrag, vilket innebär, att 
på 46 sammanträden hållits ett föredrag och på de övriga 21 
två. Av förteckningen framgår också, att föredragens antal 
varit avsevärt större än föredragshållarnas (46), med andra ord, 
att åtskilliga föredragare hållit flera än ett föredrag. Detta är 
fallet med 16 föredragare, och av dessa ha 3 (A. MALMSTEDT, 
A. Nordfelt och E. Staaff) hållit vardera sj u föredrag, 1 (Å. 
W:son Munthe) sex, 1 (P. A. Geijer) fem, 1 (C. Svedelius) 
fyra, 2 (J. KjEDERQVlST och S. SÖDERMAN) tre och 8 (R. 

G:son Berg, B. J.son Bergqvist, H. Kjellman, E. Meyer, 
O. Rohnström, C. Wahlund, R. E. Zachrisson och O. Öst¬ 
berg) vardera två föredrag. Ett föredrag har hållits av var 
och en av övriga 30 föredragare (Anna Ahlström, E. P. 
Allen, M. Boheman, S. Eurén, R. Ekblom, J. Falk, A. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



NYFILOLOGISKA SÄLLSKAPET I STOCKHOLM 1896—1921 9 


Gabrielson, E. Grip, V. Hammarberg, W. E. Hårlock, 
Fr. Hirth, H. Hultenberg, D. Jones, D. Erskine Kidd, 
A. Korlén, P. A. Lange, I. Larsson, G. Levy-Ullmann, 
C. Palmgren, Dr. Pollack, J. Reinius, K. F. Schmidt, H. 
Sperber, A. Stenhagen, H. Söderbergh, W. Uhrström, 
M. Vimart, E. Wellander, A. Westholm, A. Öberg). 

Samtliga föredragshållare ha varit medlemmar av sällskapet 
utom 4, nämligen engelsmannen dr. D. Jones, fransmannen M. 
Vimart och österrikarna Dr. Pollack och professor Friedr. 
Hirth. 

Att föredragsämnena varit av mycket växlande art framgår 
också av förteckningen: ett flertal olika europeiska språk ha 
behandlats och snart sagt alla språkets olika sidor ha berörts. 
Jämte rent språkliga ämnen ha även förekommit litteraturhisto¬ 
riska, biografiska, kulturhistoriska. En uppdelning av föredragen 
efter olika språkgrupper ger vid handen, att av de 88 föredra¬ 
gen på gruppen germanska språk (inklusive nordiska språk och 
ett dessa tangerande slaviskt ämne) falla 41 föredrag eller 46,6% 
och på gruppen romanska språk 33 eller 37,5%, under det 14 
föredrag eller 15,9% varit av mer allmänt innehåll. I detta av¬ 
seende har en viss förskjutning gjort sig gällande under 25-års- 
perioden. Om de 44 första föredragen från denna synpunkt 
jämföras med de 44 sista, blir den procentuella fördelningen på 
de nämnda tre grupperna, för de förra 36,4%, 50% och 13,6%, 
samt för de senare 56,8%, 25% och 18,2% Föredragen med 
romanska ämnen ha sålunda minskats med jämnt 50%. 


Publikationer och författare. 

Enligt den ovan anförda i:sta §i sällskapets stadgar ingick 
också i dess syfte att, när tillgångarna så medgåve, utgiva en 
tryckt publikation. Denna del av programmet började realiseras 
1898, då sällskapet utgav i:sta volymen av sina »Studier i 
modern språkvetenskap» av vilka sedan, oberäknat den 
föreliggande, ytterligare 6 volymer utkommit åren 1901, 1905, 
1908, 1914, 1917 och 1920. Dessa 7 volymer omfatta tillsam¬ 
mans i det närmaste 2 000 sidor. Varje volym inledes med en 
förteckning på i sällskapet sedan föregående volyms publice¬ 
rande hållna föredrag, varpå följer ett antal (8—11) längre 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



IO 


ÅKE WISON MUNTHE 


eller kortare uppsatser och till slut en innehållsrik »Apergu 
bibliographique des ouvrages de philologie rom a ne et 
germanique publiés par des Suédois», avseende de voly¬ 
men i fråga närmast föregående åren. 

De i de olika volymerna ingående uppsatserna och deras 
författare hava varit: 

I, 1898 (1) Modemismes en -isme et en -iste. Carl IVahlund. 

(2) Några anteckningar om användningen av preposi- 
tionen å vid det direkta objektet i spanskan. Åkt 
IV.son Mun t ht. 

(3) Mélanges grammaticaux, I, II. O. Örtenblad. 

(4) Strödda anmärkningar till den engelska gramma¬ 
tiken. A. Malm ste dt. 

(5) Le suffixe -ime; -iéme en frangais. Erik Staaff. 

(6) Om ändeisen -is i nysvenskan. Alfred Nordfelt. 

(7) Altération et chute de l’r en frangais. Herman 
Andersson. 

(8) Zur Frage nach der Entstehung von Konstruktionen 
in Art von »Ich habe schreiben können» u. s. w. 
P. A. Lange. 

(9) Om artikeln, dess ursprung och uppgift, särskilt i 
franskan och andra romanska språk. P. A. Geijer. 

II, 1901 (10) Kronologiskt ordnade geografiska schemata öfver 

nordfranska medeltidslitteraturen. Carl IVahlund. 

[w\ Sur les »propositions relatives doubles». A. Malm- 
stedt. 

(12) Om franska lånord i svenskan. Alfred Nordfelt. 

(13) Om användningen av ordet katt i svenska eder 
och liknande uttryck. Åke W:son Munthe. 

(14) Les pronoms frangais au seiziéme siécle. Gustaj 
Ernst. 

(15) Sur les adverbes qui déterminent les substantifs. 
Anna Ahlström. 

(16) Sur le développement phonétique de quelques mots 
atones en frangais. Erik Staaff. 

(17) La note sur le Virgile de 1 ’Ambrosienne. Fr. Wulff. 

(18) Rimstudier hos Verlaine. Ruben G:son Berg. 

(19) Modus Conjunctivus, särskildt i franskan. P. A. 
Geijer. 

Ill, 1905 (20) Un acte inédit d’un opera de Voltaire. Carl Wah- 

lund. 

(21) Pon freno al gran dolor che ti trasporta. Fr. Wulff. 

(22) Des locutions emphatiques. A. Malmstedt. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


NYFILOLOGISKA SÄLLSKAPET I STOCKHOLM 1896—1921 II 





(23) 

(24) 

(25) 

(26) 

(27) 

1908 (28) 

(29) 

( 3 °) 

( 3 1) 

( 3 2 ) 

( 33 ) 



( 35 ) 

(36) 

( 37 ) 
1914 (38) 

( 39 ) 

(40) 
(4O 
U2) 

( 43 ) 

( 44 ) 

( 45 ) 

(46) 

( 47 ) 


(48) 
* 9*7 ( 49 ) 
( 5 °) 


Sydvästengelskt och västsachsiskt r. J. O. G. 
Kjederqvist. 

Några anteckningar om några fall av attraktion i 
några svenska arbeten. Ruben G:son Berg. 

Översikt över tyska språkläror. Otto Rohnström. 

• • 

Uber sonantische Nasale in der deutschen Umgangs- 
sprache. Elias Grip. 

Gaston Paris. P. A. Geijer. 

Hel. Peter af Luxemburg. Carl IVahlund. 
Mélanges syntaxiques A. Malmste dt. 

Till det engelska riksspråkets historia. Eilert Ekwall. 
Det svenska språkets tjänlighet i antika metrar. 
Fr. Wulff. 

Novalis och Fouqué i Sverige. Ruben G.son Berg. 
Onomatopoetische Bezeichnungen fiir menschliche 
Wesen, besonders im Deutschen und Englischen. 
J. Reinius. 

Strödda anteckningar om frasen »Här ligger en 
hund begraven» och några närstående uttryck. Åke 
W:son Munthe. 

Några subjektiva tidsmått i svenskan och tyskan. 
B. J:son Bergqvist. 

Aulica, fr. ouche. A. Terracher. 

Deux chartes léonaises. E. Staaff. 

Carl Wahlund. P. A. Geijer. 

Two instances of French influence on English place- 
names. R. E. Zachrisson. 

Shakespeares uttal. R. E. Zachrisson. 

Om Swinbumes liv och diktning. A. Malmstedt. 
Lingvistiska kåserier. P. A. Geijer. 

Le développement phonétique de -abilis et -ibilis 
en frangais. E. Staaff. 

Buregi-Byringe. R. Ekblom. 

A few miscellaneous notes on English pronouns. 
Josef Reinius. 

Bidrag till attraktionsläran. Ruben G.son Berg. 
Strödda anteckningar om uttrycket »myror i huvu¬ 
det» och några närstående bilder. Åke W:son 
Munthe. 

Une version anglo-normande inédite du Miracle de 
S. Théophile. Hilding Kjellman. 

The earliest Swedish works on English pronuncia- 
tion (before 1750). A. Gabrielson. 

Det fornfranska talesättet »ne garder 1 ’heure» ännu 
en gång jämte några andra. P. A. Geijer. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



ÅK K W:SON MUN THE 


12 


(51) Etymologische Studien iiber Geige—Gigue—Jig. 
Daniel Fryklund. 

(52) Tysk språkrensning sedan 1870-talet. Ivar Larsson. 

(53) Zur bulgarischen aussprache. R. Ekblom. 

(54) Några anteckningar om ordet griphummer. Akt 
IV:son Munthe. 

(55) Rossetti och »The aesthetic Movement». A. Malm- 
stedt. 

(56) Les formes toniques des pronoms personnels regi¬ 
mes apres quelques particules dans Tanden frangais. 
J. Melander. 

(57) Notes on early English personal names. R. E. 
Zachrisson. 

(58) Uttryck av typen: »la fiévre lui a pris». Studie i 
fransk historisk syntax. Hilding Kjcllman. 

VII, 1920 (59) Per Adolf Geijer. E. Staaff. 

(60) Om den opersonliga satsens natur. Hilding Kjellman. 

(61) Grammatical changes in present-day English. K. 
E. Zachrisson. 

(62) När författades Wilhelm af Canterburys Miracula 
Sancti Thomae Cantuariensis? E. IValberg. 

(63) L’origine de Tespagnol ‘no mås’. J. Melander. 

(64) En svensk riddardikt och dess original. A. Nord- 
felt. 

(65) Quomodo i de romanska språken. Johan Vising 

(66) Les rédactions en prose de Tordre de chevalerie. 
Hilding Kjellman. 

(67) Ossian. A. Malmstcdt. 

Dessa 7 volymer ha sålunda innehållit sammanlagt 67 upp¬ 
satser av 29 författare, varav framgår, att liksom fallet varit med 
föredragen och föredragshållarna i sällskapet, ett flertal för¬ 
fattare (13) har lämnat mer än ett bidrag. Av denna kategori 
författare har 1 (A. Malmstedt) skrivit sj u uppsatser, 1 (P. A. 
Geijer) sex, 2 (Å. W:son Munthe och E. Staaff) fem, 4 
(R. G:son Berg, H. Kjellman, C. Wahlund och R. E. Za¬ 
chrisson) fyra, 2 (A. Nordfelt och Fr. Wulff) tre och 
3 (R. Ekblom, J. Melander och J. Reinius) två uppsatser. 
En uppsats har skrivits av var och en av övriga 16 författare 

(Anna Ahlström, H. Andersson, B. J:son Bergqvist, E. 
Ekwall, G. Ernst, D. Fryklund, A. Gabrielson, E. Grip, 
J. Kjederqvist, P. A. Lange, I. Larsson, O. Rohnström, 
A. Terracher, J. Vising, E. Walberg, O. Örtenblad). 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



NYFILOLOGISKA SÄLLSKAPET I STOCKHOLM 1896—1921 13 


Liksom föredragen, förete, såsom synes, även uppsatserna 
i de sju volymerna stor omväxling i fråga om ämnen. Och 
även här kan konstateras, att ämnesgruppen romanska språk 
är talrikare representerad i de tidigare volymerna än i de senare. 

Volym VI tillägnades av sällskapet åt professor Erik 
Staaff på hans 5o årsdag d. 4 mars 1917. Även volymerna 
V och VII kunna sägas ha haft särskild, ehuri* på titelbladet 
icke utsatt adress: den förra inledes med en av P. A. Geijer 
författad minnesruna över Carl WAHLUND (f d. 23 april 1913), 
den senare med en av E. STAAFF författad sådan över Per 
Adolf Geijer (f d. 16 april 1919). 

Utom dessa sju volymer »Studier» har sällskapet utgivit en 
mindre skrift med titeln: »Några anteckningar om Nyfilo¬ 
logiska Sällskapet i Stockholm 1896—1905 Carl Wah- 
/und på hans 60-årsdag d. 7 januari 1906 tillägnade av 
sällskapet» (Stockholm 1905, 32 sid.). 

Ekonomiska förhållanden. 

Sällskapets ekonomiska förhållanden ha varit enkla och 
föga lysande. De regelbundna inkomsterna ha utgjorts av med¬ 
lemmarnas årsavgifter, som 1896—1920 utgått med 3 kr. (fr. o. m. 
1921 har årsavgiften höjts till 5 kr.). De löpande utgifterna 
ha varken varit många eller stora: skrivmateriel och porto samt 
ett mindre bidrag till samkvämen. Däremot ha de extraordinära 
utgifterna för tryckandet av sällskapets »Studier» varit betydande. 

När det blev fråga om utgivandet av en publikation, vars 
försäljning ju icke kunde beräknas täcka de avsevärda tryck¬ 
ningskostnaderna, och då sällskapets av ett begränsat antal 
3-kronor bestående kassabehållning icke heller räckte långt, 
söktes och erhölls ett statsbidrag å 300 kr. för utgivandet av 
den första volymen »Studier». Ett sådant statsbidrag har även 
erhållits för de följande volymerna: 500 kr. för vardera av voll. 
II—III, 600 kr. för völ. IV, 1,000 kr. för vardera av voll. V—VI 
och 2,500 kr. för vol. VII. Från enskilt håll ha dessutom 
tvenne gånger kontanta bidrag lämnats till publikationens tryck¬ 
ning, nämligen för vol. V av The Committee of the Eng- 
Hsh Society i Stockholm genom D. Erskine Kidd 200 kr., 
och för vol. VII genom lektor A. STENHAGEN i Norrköping 
likaledes 200 kr. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



14 


ÅKE \V:SON MUNTHE 


Författarna ha naturligtvis icke kunnat erhålla något slags 
honorar för sitt arbete, blott ett mindre antal separat av sina 
uppsatser. Däremot, då maximalutrymmet för varje uppsats 
bestämts till 2 tryckark eller 32 sidor, har det mer än en gång 
hänt, att en författare, vars uppsats överskred detta omfång, 
själv nödgats bekosta tryckningen av de överskjutande sidorna, 
ett faktum som väl kan anses högst beklagligt, men på sätt 
och vis också är glädjande, då det vittnar om ett levande och 
uppoffrande intresse. 


Styrelse. 

Enligt stadgarnas ursprungliga bestämmelse skulle sällska 
pets styrelse utgöras av en ordförande, som tillika skulle vara 
kassaförvaltare, och en sekreterare. Följande ändringar i denna 
bestämmelse ha sedan vidtagits: d. 2B /ii 1911 beslöts, att sty¬ 
relsen skulle förstärkas med en ‘tredje styrelseledamot’, och d. 
l /a 1916, att en ’fjärde styrelseledamot’ skulle tillsättas samt att 
sällskapets ekonomi, som dittills ålegat ordföranden, skulle hand¬ 
havas av ordföranden eller sekreteraren efter överenskommelse 
dem emellan. 

Vid det konstituerande sammanträdet valdes till ordförande 
rektor Åke W:S 0 N MUNTHE och till sekreterare d. v. lektor 
Alfred Nordfelt, vilka sedan under en följd av år återvaldes 
till samma befattningar. När omsider rektor Nordfelt med an¬ 
ledning av sin avflyttning till Uppsala undanbett sig återval, 
valdes d. 2B /u 191 1 till sekreterare rektor Carl SvEDELIUS, 
varjämte till tredje styrelseledamot utsågs rektor NORDFELT. 
Sedan rektor Munthe på grund av hälsoskäl undanbett sig åter 
val, utsågs d. 20 /u 1915 till ordförande rektor SVEDELIUS och 
till sekreterare efter denne lektor Ivar Larsson, varefter vid 
följande sammanträde d. */a 1916 till fjärde styrelseledamot val¬ 
des rektor Munthe. Samma personer ha alltsedan dess blivit 
omvalda till nämnda befattningar. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




LOVAT 

ÉTUDE SUR UN NOM DE RIVIÉRE RUSSE 

PAR 

R. EKBLOM 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Le lac Il’men’ 1 s’étend sur un territoire qui a été habité ä 
différentes époques par des peuples différents. On sait que les 
Finnois ont résidé pendant un temps au sud du golfe de Fin- 
lande et qu’ils étaient venus du sud-est. Cela doit étre dans la 
zone du lac 11 ’men’ ou dans les contrées voisines que les Finnois 
séjournaient, quand ils entrérent en cohtact avec les peuples 
baltiques, contact qui a laissé des traces trés importantes dans 
la langue finnoise. A une époque postérieure, les Slaves, venant 
du sud selon toute probabilité, arrivérent sur le territoire du lac 
11 ’men’ pour prendre définitivement possession du pays; seuls 
les gens du Nord, les «Varégues», le leur disputérent quelque 
temps. De 1 ’époque des Varégues il reste un nombre notable 
de noms de lieux d’origine scandinave, auxquels j’ai consacré 
deux études précédentes. 8 Parmi les noms finnois, assez rares 
a ce qu’il semble, il faut noter le nom de riviére Msta , ancien 

1 A défaut du type italique pour b, j’emploie partout pour cette lettre 
le signe ’; je désigne le t, du plus ancien russe par u (le t> du russe actuel 
nest P a s rendu). J’emploie en outre pour a, k> les graphies ja, resp .ju; le e 
russe est toujours rendu par e , indépendamment de sa position. 

* Rus- et var^g- dans les noms de lieux de la rég. de Novg. (Arch. 
dét. or. XI) et Buregi—Byringe (Stud. i mod. språkv. V). 

M. Rozniecki dans son remarquable ouvrage Varasg. minder i den russ. 
heltedigtn., pp. 164 et 172 sq., avance que le mot rjazänka apparaissant dans 
es bylines doit étre interprété comme issu de (va)r^g-, et que par suite il 
d°it signifier en réalité *la femme varégue’. Cette conclusion m*a paru un 
P cu bardie. Mais il est intéressant de constater que justement sur un affluent 
l a Vcrjäza, tout prés de Novgorod, au nord-ouest, il y a un hameau du 
® 0ni de Rjazänka. La situation de ce hameau confirme nettement la théorie 
de M. Rozniecki. On peut, il est vrai, penser que le mot rjazänka , devenu 
P°pulaire par les bylines, a pu étre donné comme nom å un endroit, sans 
*l Ue ce mot ait eu le moindre rapport avec le radical yarfg-; mais on ne 
P eut P as dénier une certaine importance au fait qu’il se rencontre précisément 
ans Une région qui est caractérisée par plusieurs noms formés avec varfg-. 

2 »lioi. Studier i modern språkvetenskap. VIII. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



iS 


R. EKBLOM 


russe Musta, provenant ä coup sur du finnois 'noir 5 . 1 Il est ä 
noter que la Msta, la principale riviére qui se jette dans Hlmen, 
coule précisément ä 1’est de ce lac ä travers une région ou l’on 
a tout lieu de supposer que les Finnois ont passé pendant leur 
migration depuis 1 ’intérieur de la Russie. 


La présente étude a pour but de chercher ä déterminer 
1 ’origine du nom de Lövat' , donné ä la seconde des riviéres qui 
se jettent dans l irmen’, et qui était la plus importante route 
vers Byzance ä 1 ’époque des Vikings. A mon avis, ce nom est 
cTorigine slave. Je considére que cette riviére a porté primitive 
ment le nom de (rékd) Ilovdta(ja), nom qui remonterait au 
radical il- qu’on retrouve dans le substantif il 'vase 5 et qui en 
réalité ne serait autre-que le fém du sing. de 1’adjectif ilovåljj 
'vaseux 5 existant encore dans le russe möderne. 1 2 3 Le nom pré 
sumé ici aurait donc signifié 'la riviére vaseuse 5 , dénomina 
tion qui s’applique assez bien ä la nature de la riviére en 
question. 

Que la nature du fond de la riviére ait été prise en cor, 
sidération pour le choix du nom, cela n’a rien cTextraordinaire 
dans la région de Novgorod. 8 Cest ainsi qu’on trouve au sud 
de rirmen* rucéj Bolötnyj 'le ruisseau marécageux’, recka &<:<■ 
bénka (cf. Ibebénka 'cailloux, pierres cassées 5 ), reöka Kdmenh 
(cf. kdrtienka 'monceau de pierres 5 , souvent synonyme du précé 
dent). 4 Les noms qu’on rencontre lå contiennent extrémement 
souvent le radical il-. Cest ainsi qu’on trouve les noms de 


1 L’idée de «noir» se retrouve d’ailleurs dans un grand nombre de nom> 

purement russes donnés å des cours d’eau dans la région de Novgorod. C’es" 
ainsi qu’on trouve plusieurs ruisseaux du noms d t rucéj Öérnyj, deplusmv 
Öernövskij, ricka ('petite riviére’) Öernec, rikd ('riviére’) Cérnaja, özero ('lac 1 
Cérnoe, etc. 


3 Un grand nombre de ruisseaux et de riviéres avec des noms de for¬ 
mation purement adjective se rencontrent dans la région de rH’men’: rucij 
Bolötnyj ‘marécageux’, rikd Ljutaja ‘sauvage’, ricka Bystraja Vapide’, etc. 
Cf. également certains noms figurant dans la note précédente. 

8 On constate un fait analogue pour un grand nombre de cours d’eau 
en Suéde, cf. entre autres Hellquist, Stud. över de svenska sjönamnens 
härledn. o. hist. III., p. so sqq. 

4 Voir pour ces cours d’eau CnHcoicb HaceaeHH. MtcTt Hobi\ ry6. III, 
pp. 107, 59, resp. 13 sqq. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



rucéj Ilovka 1 et récka Ilovenka au sud et au sud-ouest de 
1 ’ 11 ’men’ et, sur ces cours d’eau, les hameaux de Ilovec, resp. 
Ilovnja} Il est hors de doute que ces formes dérivent de il-; 
ilovka existe d’ailleurs corame appellatif avec le sens de 'terre 
de vase grasse 1 * . Au nord de Novgorod, prés de la station de 
chemin de fer Spasskaja Polist’, on trouve rekå Itmenka, nom 
qui comme forme Concorde avec iTménka 'filet de péche pour 
les fonds vaseux 5 . 3 4 Le nom méme de rimeii n’est sans doute 
rien d’autre qu’une dérivation de il-. On serait tenté pour ce 
nom de penser å une origine finnoise, surtout que le groupe ilm 
a incontestablement une consonnance finnoise (aussi trouve-t-on 
sur le territoire finnois plusieurs noms de lieu commengant par 
Ilm-). L’idée que m n’appartient pas au radical est confirmée 
cependant par le fait qu’au sud-est de rirmen’, dans le Valda! 
tout prés du lac Seliger, il y a un petit lac du nom de Tichmen 
sur la formation duquel on ne peut pas se méprendre: le mot 
Tichmen 7 se compose évidemment du radical tich-, cf. tick, tichij, 
'calme 5 , et de la désinence -men (cf. å ce sujet le russe blanc 
cichmén 'tranquillité, temps calme 5 et, dans une certaine mesure, 
les formations dialectales du grand-russe gluchméri 'nuit calme 5 
— gluch, gluchöj 'sourd, muet 5 et suchmén 'sécheresse, terrain 
sec’ — such, suchöj e sec 5 ). 

Dans le sud de la Russie, apparait le mot dialectal il'men 
comme appellatif; il sert de dénomination å des évasements de 
riviéres en forme de lacs, lesquels sont caractérisés ordinairement 
par une végétation de joncs et de roseaux. MlKLOSlCH con- 
sidére 1’origine de ce mot comme obscure.* Il me parait évident 
que le mot itméri se rattache ä il-, de méme que 1’expression 
dialectale chiT méri 'personne maladive\ tire son origine de c hil-, 
cf. chil, chilyj 'faible, maladif 5 . Ce serait donc la formation de 

1 Les noms de lieux dont je ne connais pas avec certitude la place de 
l accent, sont donnés ici sans accent. Lors des recherches antérieures du méme 
genre, le clergé local était toujours disposé å donner des renseignements 
sur les localités ou je n’avais pu aller moi-méme. Cette ressource fait défaut 
dans les circonstances politiques actuelles. 

* Voir CnncoKT. HacejieHH. Mtcrb Hobi\ ry6. III, pp. 30 sq. et 42 sq. 

8 Des noms en il- se rencontrent naturellement aussi dans d’autres re¬ 
gions de la Russie. Je me borne å signaler ici un affluent du Don du nom 
de llovlja dont le fond dans Hob. ohumoi. cxob., s. v., est justement qualifié 
de vaseux (ilovdtyj). 

4 Vergl. Gramm. d. slav. Spr. II., p. 237. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



20 


R. EKBLOM 


vase, caractéristique pour ces évasements, qui aurait donné nais- 
sance au mot il'men } 

A mon avis, le nom de PCinen s’identifie avec ce mot. 
L’accent est différent, il est vrai, mais une différence de ce 
genre dans une région ou le mot appellatif primitif est depuis 
longtemps tombé dans 1’oubli n’a rien de surprenant. Il ne faut 
pas oublier du reste que le dialecte de Novgorod est caractérisé 
par une certaine tendance ä reporter 1’accent vers le commence- 
ment du mot. 2 Selon mon opinion, 1 'Vmeri signifie donc tout 
simplement 'le lac vaseux’ et doit étre considéré par conséquent 
comme une sorte de synonyme du nom de Ilösero donné ä un 
petit lac au sud de Belozersk. Cette signification Concorde 
d’ailleurs avec la nature du fond de ce lac. 8 Le nom de PC men 
aurait donc pris naissance ä peu prés de la méme maniére que 
le nom de Beloözero 'le lac blanc’, qui doit son nom ä ce que 
l’eau, lorsqu'elle est agitée, prend une nuance blanche ä cause 
des matiéres agitées dans le fond. 4 

Le nom actuel de Lövat , qui remplace le nom primitif que 
j’ai supposé, (rekd) Ilovdta(ja), serait å mon avis le résultat 
d’une fausse interprétation de Pri(i)lovåt'e, qui, eventuellement 
ä coté de 1 ’expression presque synonyme Poilovdt'e, doit étre 
considéré comme la dénomination naturelle de la région située 


le long d’une riviére portant le nom de Ilovdta(ja), cf. Povölzc 
'région riveraine de la Volga’, prirec e 'région riveraine d’une 
riviére’. 6 Cf. aussi plus bas Porus e et Priluz'e. A mon avis, 
on doit penser que les Slaves venant du sud ont donné ä la 
riviére rencontrée sur leur chemin le nom supposé ci-dessus. 

0 

Une peuplade en voie de migration avait besoin de donner des 


1 C’est ce que montre aussi la description de ces formations de lacs 
dans Hob. shuhioi. cjiob., s. v. 

Pour le signe ’ apres / dans ces mot on peut penser å une influence 
excercée par d’autres dérivations: itnyj, etc., ou peut étre a-t-on affaire å une 
variante -mett' å cöté de -men' ; il faut observer qu’il existe, å cöté de sucht 
mén’ t une variante suiméri. 

3 Cf. entre autres Dal', To.ik. c.iob. xhb. Be.iHKopyccK. »3., s. v. 

3 Dans Hob. 3huhk,i. cjiob., s. v., il. est indiqué justement que son fond 
est couvert de vase accumulée ( nanösnym ilom). Ses eaux sont d’ailleurs 
presque toujours troubles, cf., å ce sujet, aussi Semenov, Poccia III, p. 15. 

4 Cf. Hob. aHUHiai. c.iob. et PyccK. simma., s. v. 

6 Ces désignations, å 1 ’origine simplement appellatives, sont tres souvent 
devenues de purs noms propres de lieux. 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


i 



LOVAT' 


21 


noms en vue de 1 ’orientation. Lorsque la population s’établit 
ici, cest naturellement la fertile région autour de la riviére, 
Pri(i)lovåt'e (~ Poilovåt'e ), qui devint la chose capitale, tandis 
quon n’accorda pas particuliérement d’intérét ä la riviére elle- 
méme. Pour une population sédentaire, il suffisait peut-étre de 
la désigner du nom de trékå*, c’est å-dire 'la riviére 5 . A une 
époque postérieure — en tout cas préhistorique — peut-étre aprés 
avoir découvert d’autres cours d’eau voisins et étre entré en 
contact avec les populations qui y vivaient, on a estimé devoir 
donner un nom ä la riviére. D’aprés le nom de la région, on a 
tout naturellement, mais néanmoins fautivement, adopté le nom 
de Lövat, sans se douter que le i du préfixe et 1 ’initiale i du 
nom primitif de la riviére s’étaient fondus en une seule voyelle, 
cf. pridii, primii pour les formes originaires pri-idu, resp. pri-imu} 
Nous supposons donc qu’une fois a existé un nom de riviére 
qui a donné naissance ä celui de la région riveraine pour en- 
suite tomber dans 1’oubli, et que le nom de la région a plus 
tard servi å former un nouveau nom pour la riviére. Un tel 
processus n’a rien d’impossible. La formation du nom de Porusja , 
donné å une riviére dans le voisinage de la Lövat , présente un 
phénoméne ä peu prés analogue. La région située le long de 
cette riviére s’appelle encore aujourd’hui Poriise. Mais d’aprés 
la maniére russe de donner des noms, cette dénomination doit 
provenir, non pas du nom actuel de lä riviére, Porus ja, mais 
d un nom de riviére qui, sans étre précédé de préfixe, contient 
le phonéme rus-. Or, les chroniques de Novgorod font mention 
d’une riviére Rus (~ Rusa) qu’elles situent dans la région dont 
il est question ici. Cependant ce nom est évidemment pour 
quelque raison tombé dans l’oubli. A une époque plus récente, 
le besoin s’est de nouveau fait sentir de donner ä cette riviére 
une désignation précise, et en prenant comme point de départ 
le nom de la région on a formé celui de Porusja, qui, au point 
de vue du mode d’attribution des noms, doit étre considéré 


I Méme en prenant comme point de départ Poiloväte , il ne serait pas 
impossible de supposer une disparition de i; cf. pour pojdi (<poidi) l’ex- 
pression familiére podi 'va*. 

II va de soi que, si ma supposition est exacte, Lovatec , nom du lac ou 
la Lövat prend sa source, doit étre considéré comme une formation relative- 
ment tardive, analogue en quelque sorte au nom de lac Alstino qui est une 
dérivation russe typique du nom indubitablement finnois Msta. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



22 


K. EKBLOM 


comme peu réussi. 1 * * 4 La méthode ici rappelle beaucoup celle que 
j’ai supposée pour la formation du nom de Lövat'; cependant 
on doit avouer que la création de ce dernier nom fait preuve 
d un sens plus juste du mode naturel de désignation. Du reste 
le parallélisme est complet, si on se borne ä comparer la for¬ 
mation supposée par moi du nom de Lövaf en partant de 
Prilov&t'e avec la création du nom de Poriis e issu de Rus qui 
s’est faite réellement, mais suivant un processus en sens con- 
traire. On obtient: 

(Pri- ~J Po-riis e — Rus 

Pri(~ Po-)lovåt' e —* Lövat'} 

Il y a dans la région de Tirmen’ plusieurs localités avec 
des noms qui sont des dérivations en pri - et po Ces noms 
sont en général appliqués ä des localités situées le long de 
cours d’eau qui portent les noms d’ou sont issues ces dérivations. 
Il y a un cas qui présente un intérét spécial. Au sud de rH’men' 
est situé le hameau de Priluz'e. Il est au bord d’un petit 
ruisseau qui ne porte pas de nom sur la carte de 1’état-major, 
et qui dans la nomenclature officielle des localités 8 est désigné 
comme trucéj bczymjånnyj», c est-ä-dire 'ruisseau sans nom. 
Nous avons évidemment ici un paralléle de ce que j’ai supposé 
au sujet du nom de Lövat' . Il y a un ruisseau qui selon toute 
probabilité a eu autrefois un nom contenant le radical lug-, et 
l’on a formé d une maniére normale, en partant de ce nom de 
ruisseau, celui du hameau de Priluze} Peu ä peu 1 ’insignifiant 


1 Cf. å ce sujet mon étude Rus- et var^g- dans les noms de lieux de 
la rég. de Novg., p. 10 sqq. 

a La place de 1 'accent pour Lövat’ n’a naturellement rien de surprenant, 
cf. des formations comme löskut’ ‘chiffon 5 * * — loskufe, kåmen ‘pierre’ — 
kamérie, etc. 

M. Hellq.uist, dans son ouvrage Stud. över de svenska sjönamnens 
härledn. o. hist., p. 723 sq., mentionne un cas ou on a employé, sur le terri' 
toire suédois, une méthode semblable pour la désignation d'une riviére. Un< 
riviére portant å 1 'origine le nom de Visn (ev. Visa) aurait donné naissanct 
au nom de lac Vismen. Mais la riviére en question porte maintenant le non 
de Visman , formé incontestablement sur le nom du lac. 

8 CnncoKT> HaceaeHH. Micn HoBr. ryö. III, p. 20. 

4 J’écarte ici toute idée de rapport avec le mot firilug ‘pré contigu 5 qu 

se rencontre en Sibérie. Les formations de ce type n’ont en général pa 

grand’chose de commun avec les formes en -’e, cf. Miklosich, Vergl. Gramm 

d. slav. Spr. II, p. 401. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




LOVAT' 


23 


ruisseau a perdu tout intérét; il ne porte plus de nom; il est 
seulement pour les habitants de la région *rucéj*, c’est-ä-dire 
'le ruisseau 5 . Rien n’empéche cependant qu un beau jour quel- 
qu’un, en se basant sur le nom de hameau, ne prenne 1’initiative 
de baptiser le ruisseau par exemple la Luza 'le bourbier, la 
flaque’. Or, il y a une riviére importante appelée la Luga qui 
prend sa source dans 1 ’ouest du département de Novgorod. 
Peut-étre notre ruisseau a-t-il aussi porté autrefois le nom de 
Luga (et non pas Luza, ce qu’on pourrait avec raison sup¬ 
poser). La personne qui aurait pris 1 ’initiative de baptiser le 
ruisseau, comme je l’ai supposé, aurait donc commis dans ce 
cas une erreur ä peu prés analogue ä celle qu’on a faite, suivant 
mon hypothése, en formant le nom de Lövat '. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



EN ELLIPSTEORI 


Av 

ERIK WELLANDER 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Den språkliga företeelse, som brukar kallas för ellips, var 
redan i antiken ett gärna diskuterat ämne. En översikt över 
de olika uppfattningar, som då bröto sig mot varandra, ger 
Gerber i sitt stora verk Die Sprache als Kunst (s. 489 fif.). 
I nyare tid utvidgades ellipsbegreppet övermåttan; ellips blev 
ett mycket använt och mycket missbrukat grammatiskt inter- 
pretationsmedel, som så småningom just genom överdriften i 
bruket råkade i vanrykte. Moderna grammatici använda därför 
termen endast med stor försiktighet; man tvekar uppenbarligen 
att anlita ellipsen som förklaringsgrund även i fall, där just 
denna interpretation till synes borde tvinga sig på betraktaren. 
Ett undantag utgör Gustav Krueger, som i en uppsats i Her* 
rigs Archiv (CVII och C VIII) sökt i någon mån rehabilitera 
den fallna grammatiska storheten — utan tvivel med framgång. 
Synnerligen avvisande gentemot ellipsbegreppet ställer sig där¬ 
emot Paul i sina Prinzipien. Med den för honom så karak¬ 
teristiska motviljan mot ofruktbara begreppsbestämningar och 
terminologiska diskussioner vänder han sig mot det mångdebat- 
terade »suppleringsbegreppet» och undrar, om man inte kunde 
släppa detta helt och hållet och i dess ställe substituera »die 
einmalige Setzung mit mehrfacher Beziehung» (s. 314). Darme- 
steter behandlar fenomenet utförligt och fängslande (La vie des 
mots, § 22 fif.) utan att använda ordet ellips; även Bréal (Se- 
mantique, Chap. XV) undviker ordet, och på liknande sätt för¬ 
fara många andra grammatiker, som ur en eller annan synpunkt 
nödgas gå in på saken. 

Allt detta tyder på, att det är något sjukt med själva ellips¬ 
begreppet, något oklart och svävande, som vållar, att framstå¬ 
ende forskare, som sysselsätta sig med saken, sky att nyttja 
den vedertagna termen. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



28 


ERIK WELLANDER 


Inom den nordiska filologien gjordes saken aktuell genom 
ett föredrag vid andra nordiska filologmötet (i Kristiania 1881) 
av Esaias Tegnér, som väckte intresse för frågan genom nya 
synpunkter och nya exempel. Noreen tar i Vårt språk (V, 77 ff.) 
upp termen och söker göra den vetenskapligt brukbar genom 
en ny och skarpare avgränsning av begreppet gentemot besläk¬ 
tade företeelser. Emot Noreens begreppsbestämning vänder sig 
i en uppsats i Språk och Stil (XI, s. 197 ff.) K. F. Sundén, 
som vill precisera och gentemot Noreens framställning hävda 
den uppfattning av ellipsbegreppet, som legat till grund för 
Sundéns avhandling »Contributions to the study of elliptical 
words in modern English» (Upsala 1904). 

Anledningen till att jag nu vill göra ett inlägg i ett så 
genomdebatterat ämne är icke intresse för den terminologiska 
frågan, som jag tror vara av jämförelsevis underordnad bety¬ 
delse, icke heller önskan att bidraga till begreppsutredningen i 
och för sig; mitt syfte är fastmer att undersöka, om man inte 
på en annan väg än den terminologiska diskussionens och den 
logiska begreppsutredningens skulle kunna komma' till större 
klarhet och — varför inte — kanske ock till större enighet. 
Jag vill undersöka, om man inte från ett annat håll skulle kunna 
komma den företeelse närmare in på livet, som dock i mer eller 
mindre skarpa konturer föresvävat de olika forskare, som ägnat 
den sin uppmärksamhet. 

Ellipsens ursprung har så vitt jag vet icke gjorts till före¬ 
mål för mera ingående studium. Paul gör ett försök att sätta 
in ellipsen i ett morfologiskt sammanhang genom att se den 
mot bakgrunden av den allmänt kända och erkända företeelse, 
som han kallar »einmalige Setzung mit mehrfacher Beziehung>, 
och mot denna bakgrund avtecknar sig ellipsen så föga skarpt, 
att den nära nog försvinner som grammatisk kategori. Hos 
andra författare framstår ellipsen som ett ganska säreget, inom 
det morfologiska systemet mycket isolerat fenomen. För att 
kunna bilda sig ett omdöme i denna fråga torde det vara nöd¬ 
vändigt att studera ellipsens förekomst i levande livet, helst på 
någon punkt, där den är i vardande eller stadd i utveckling. 

Ett gott exempel erbjuda Stockholmspressens dagliga med¬ 
delanden om valutamarknaden, där det vimlar av ellipser i de 
stereotypt formulerade rapporterna. Jag anför här som typisk 
Dagens Nyheters rapport för den 14 november 1920: 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



EN ELLIPSTEORI 


29 


I öppna marknaden lågo sterling fasta i 18 kr. 16 öre kö¬ 
pare, 18 kr. 19 öre säljare och riksmark i respektive 7 kr. 15 
öre och 7 kr. 30 öre. Paris voro fasta med köpare till 32 kr. 
70 öre och säljare till 32 kr. 90 öre, och Bryssel hade säljare 
till 34 kr. Schweiz lågo i 81 kr. 75 öre och gulden i 158 kr. 
50 öre säljare. Köpenhamn voro fasta med köpare till 70 kr. 
40 öre och säljare till 70 kr. 60 öre, och Kristiania och finska 
mark hade säljare till den officiella noteringen. Dollar hade 
köpare till 5 kr. 20 öre och säljare till 5 kr. 22 öre. Pesetas 
och lire hade säljare till riksbankskursen. 

Föf' klarhetens skull anföres här också den officiella tabellen 
över Riksbankens växelkurser, med utelämnande av siffrorna, 
som i detta sammanhang äro likgiltiga: 

1 pd st. London 
100 Rmk Berlin-Hamburg 
100 Fr. Paris 
100 Fr. Bryssel 
100 Fr. Schweiz 
100 Gulden Amsterdam 
100 Kr. Köpenhamn 
100 Kr. Kristiania 
1 Dollar Newyork 
100 P'mk Hälsingfors 
100 Pesetas Madrid 
100 Lire Rom 

Av jämförelsen framgår alltså, att det normala, korrekta, 
så att säga officiella grafiska uttrycket för t. ex. vad tidnings¬ 
mannen kallar dollar och Paris är resp. dollar (Newyork) och 
franc (Paris). Stundom möter man också beteckningarna Paris¬ 
francs, Schweizfrancs, o. s. v. De tvåledade beteckningarna för 
resp. myntenheter stympas nu av meddelaren regelbundet så, 
att det ena ledet kvarstår ensamt som bärare av förbindelsens 
hela betydelse. Men än slås det ena ledet ut, än det andra. 
Enligt vilken princip? 

A ena sidan heter det pund, riksmark, gulden, dollar, å 
andra sidan Paris, Bryssel, Schweiz, Köpenhamn, Kristiania. 

Orsaken är klar: Gulden och dollars o. s. v. finnas endast 
av ett slag, representera endast ett värde, ha endast en hemort, 
Amsterdam resp. Newyork. Dessa bestämningar uteslutas därför 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



30 


ERIK WELLANDER 


för bekvämlighetens skull såsom självklara. Francs och kronor 
däremot finnas av flera slag, representera olika värden, ha olika 
ursprungsorter, Paris, Bryssel, Schweiz å ena sidan, Köpenhamn 
och Kristiania å andra. Dessa bestämningar kunna därför icke 
uteslutas, medan däremot francs och kronor såsom för resp. 
grupper gemensamma bestämningar kunna utelämnas. 

Detta exempel är, om man bortser från rent grafiskt be¬ 
tingade syntaktiska egendomligheter, fullkomligt typiskt för 
ellipsens funktion i modern svenska. Så och icke annorlunda 
fungerar ellipsen i vår tid och i vårt språk. 

En olikhet faller genast i ögonen: ellipsen drabbar än huvud¬ 
ordet, än bestämningen. Som huvudord måste här betraktas 
myntnamnet: gulden (lågo) i 158 kr. 50 öre, dollar hade köpare 
till 5 kr. 20 öre o. s. v. Som bestämning måste betraktas ur¬ 
sprungs namnet: Paris voro fasta, Bryssel hade säljare, Schweiz 
lågo i 81 kr. öre, Köpenhamn vora fasta o. s. v. Den senare 
typen frapperar mycket mera, emedan huvudordet slopats och 
predikatet direkt hänföres till ett ord, som det skenbart ej alls 
passar till. Den förra förkortningen frapperar däremot icke, då 
predikatet passar till den kvarstående leden, som alltså är huvud¬ 
ordet. Man skulle rentav vara frestad att här förneka ellipsen, 
om icke den för båda typerna gemensamma ursprungliga for¬ 
men, den binära nomenklaturen, vore höjd över allt tvivel. Den 
omständigheten, att ortsnamnet kvarstår i den ena typen, där 
myntbeteckningen utfallit, visar, att det stått även i den andra 
typen. 

Vi ha sålunda att konstatera två olika arter av ellips: den 
ena drabbar huvudordet, den andra bestämningen. Om vi nu när¬ 
mast betrakta den förra arten, som frapperar starkare, så finna 
vi den karakteriserad av följande process: i raden franc (Paris), 
franc (Bryssel), franc (Schweiz) utfaller det gemensamma huvud¬ 
ordet. Detta har dock icke skett direkt: mellan den trefaldiga 
upprepningen och rena bortfallet står som mellanstadium vad 
man med ett matematiskt uttryck skulle kunna kalla utbrytning 
av den gemensamma termen: franc (Paris, Bryssel, Schweiz). 
Det är sålunda samma fenomen, som då man i talspråket t. ex. 
vid tal om professorerna P. A. Geijer och K. R. Geijer bryter 
ut det gemensamma tillnamnet och säger P. A. och K. R. Geijer. 
Överensstämmelsen är fullständig, i det att även här personerna 
i många fall ansetts tillräckligt karakteriserade genom blotta 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



EN ELLIPSTEORI 


31 


motsatsen, vadan alltså det gemensamma tillnamnet kunnat helt 
bortfalla: P. A. och K. R. bli härigenom, närmast såsom med 
varandra korresponderande uttryck, sedermera vart för sig, usu- 
ella beteckningar för respektive personer, och de användas för 
så vitt denna motsats är aktuell även i kretsar, där varje tanke 
på användande av förnamn eller initialer annars vore utesluten. 

Vi ha således konstaterat, att i korresponderande tvåledade 
uttryck med ett led gemensamt det gemensamma ledet bortfal¬ 
ler, först i det ena uttrycket, sedan i båda. Förutsättningen 
för ledets totala bortfall är dess partiella bortfall, nämligen i 
ett av två korresponderande uttryck. På denna punkt måste 
alltså en genetisk undersökning av detta säregna »bortfall» 
sättas in. 


Detta bortfall av det gemensamma ledet i ett av två kor¬ 
responderande uttryck, är det en isolerad företeelse i vårt mor¬ 
fologiska system, eller kan det sättas i samband med andra 
kända syntaktiska fenomen? Kan man här uppvisa ett funktio¬ 
nellt motiv, som ligger till grund även för andra morfologiska 
bildningar? 

Det är då nödvändigt att något närmare betrakta ifråga¬ 
varande syntaktiska förbindelse. P. A. och K. R. Geijer , hur 

• • 

äro dessa uttryck sinsemellan syntaktiskt förbundna? Ar det 
gemensamma ledet Geijer i egentlig mening gemensamt för de 
båda andra, eller är det syntaktiskt sammanbundet med det 


ena, det närmaste? Saknas det då vid det andra? Är det ut¬ 
tryckt i det ena fallet men icke i det andra? 

Om svaret torde knappast något tvivel kunna råda. Upp¬ 
fattningen av det syntaktiska sammanhanget kan skifta och har 
faktiskt skiftat, men den ursprungliga samhörigheten kan icke 
ha varit mer än en: det gemensamma ledet är verkligen gemen¬ 
samt, hänför sig till båda de korresponderande morfemen. Vore 
detta icke fallet, stode det ena morfemet godtyckligt stympat 
i satssammanhanget, och företeelsen saknade varje grund i vårt 
morfologiska system. Hänför sig däremot det gemensamma 
ledet i lika mån till båda morfemen, så är hela fenomenet en¬ 
dast ett specialfall av en väl känd syntaktisk kategori. Ellipsen 
i egentlig mening — bortfallet av morfem — är i själva verket 
en vidare utveckling av ett specialfall av den väl kända syn¬ 
taktiska företeelse, som Paul kallar »einmalige Setzung mit mehr- 
facher Beziehung». 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



32 


ERIK WELLANDER 


Jag känner tyvärr intet gott svenskt uttryck för den mycket 
bekväma och exakta tyska termen; kanske kunde man riskera 
uttrycket 'enkel sättning med tvåfaldig syftning eller tvåfaldig 
relation’. 

Vad innebär nu denna enkla sättning med tvåfaldig relation? 
Jo, det är den i våra språk urgamla möjligheten att direkt och 
omedelbart hänföra två olika satsdelar till en tredje eller, sett 
från andra sidan, hänföra en satsdel till två andra, var och en 
för sig och utan förmedling av den andra. Jämte denna praxis 
har naturligtvis alltid stått möjligheten att giva dubbelt uttryck 
åt den dubbla relationen. Man kan sålunda säga Karl äter och 
Karl sover, men också och vanligare Karl äter och sover, där 
subjektet har dubbel relation. I Karl och Kurt äta uttryckes pre 
dikatets dubbla relation i skriftspråket tydligt genom pluralfor¬ 
men, vilken liksom sammanfattar de båda subjekten till ett plu- 
ralt begrepp, i gossarna och flickorna äta utplånas redan denna 
formella klarhet; talspråket gör ju aldrig någon sådan skillnad. 

Att noga observera är den differentiering, som inträder, 
när satsen vidare bygges ut med flera bestämningar. I Karl 
äter och sover uppfattas, subjektet verkligen som stående i full 
komligt samma relation till de båda predikaten. Detta är väl 
även fallet i Karl äter ganska bra men sover mycket illa, men 
ju längre satserna bli, ju mer de avgränsa sig mot varandra 
och ju mer de forma sig till med varandra korresponderande 
parallella led, dess mer får man det intrycket, att konstruktio¬ 
nen icke är oituö xotvoö, att subjektet icke står i lika direkt rela¬ 
tion till båda verben utan att det hänföres till det ena, det när¬ 
maste, och »underförstås» vid det andra. Än tydligare blir detta, 
om vi betrakta satser med två subjekt till ett predikat. I Karl 
och Kurt äta hänföras båda subjekten lika direkt till predikatet, 
och denna uppfattning föreligger väl möjligen ännu i uttryck av 
typen (Vad gör ni däruppeP) Karl äter, och Kurt (och Sven 
ser på) etc., men så snart satserna byggas ut med flera bestäm¬ 
ningar och dessa i överensstämmelse med åtminstone de mo¬ 
derna germanska språkens syntaktiska strävanden ordnas i paral¬ 
lellt korresponderande grupper, så försvinner känslan av predi- 
katets dubbla relation: i Karl äter kl. io och Kurt kl. n hän¬ 
föres äter nog utan tvekan till Karl och »underförstås» vid Kurt, 
och i en längre sats såsom Karl äter sin frukost först kl. io, 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



EN ELLIPSTEORI 


33 


men Kurt sin lunsch redan kl. n anges vanligen genom beto¬ 
ning och pausering »ellips» i senare ledet. 

Denna senare typ betecknar emellertid endast en analogisk 
utsträckning av det skildrade språkbruket, med morfologisk om¬ 
tydning av den ursprungligen dubbla relationen till ensidig rela¬ 
tion och därav betingat »underförstående* vid det korresponde¬ 
rande ledet. Konstruktionen med ensidig relation av den ge¬ 
mensamma satsdelen till det ena ledet och underförstående av 
densamma vid det andra ledet har sålunda icke annat ursprung 
än konstruktionen arcö xotvoö; den har utvecklat sig ur denna, 
gynnad icke minst av den särskilt med avseende på ordföljden 
allt strängare syntaxen. 

Vad innebär då denna egendomliga företeelse, som kallas 
än »underförstående», än »supplering* (Ergänzung)? Den har, 
som vi sett, uppstått i och genom den morfologiska omtydnin¬ 
gen av den dubbla relationen till ensidig relation. Denna om¬ 
tydning är till sitt väsen en förskjutning av den syntaktiska 
samhörigheten: när den gemensamma satsdelen syntaktiskt hän- 
föres närmare eller exklusivt till det ena ledet, hänföres det en¬ 
dast i andra hand, avlägsnare eller icke alls till det korrespon¬ 
derande ledet, som dock, i analogisk överensstämmelse med den 
syntaktiska grundtypen (med dubbel relation), till sin fulla inne¬ 
börd förstås, d. v. s. det icke uttryckta ledet underförstås. 

Ur den syntaktiska typ, där en blott en gång uttryckt sats¬ 
del i lika mån och direkt hänföres till tvenne andra, har genom 
en förskjutning i satsens syntaktiska byggnad uppstått en ny 
typ, där den förut gemensamma satsdelen hänföres endast till 
den ena av de båda ursprungligen lika situerade satsdelarna. 
Språkbruket skulle då egentligen fordra, att den på nytt uttryck¬ 
tes jämväl vid den andra; gentemot denna fordran står då, 
segrande, den faktiska vanan att endast en gång uttrycka den 
gemensamma satsdelen. Språkkänslan kan då i dessa mycket 
vanliga satser endast på ett sätt lägga det syntaktiska samman¬ 
hanget till rätta för sig: det gemensamma uttryckes i det ena 
fallet och underförstås i det andra — supplering — eller, 
från en annan sida sett, ordet utsättes på ena stället och ute¬ 
lämnas på det andra — ellips. 

Nu är att märka, att vi hittills endast rört oss med de vik¬ 
tigaste, för satsen oumbärligaste satsdelarna, subjekt och predi¬ 
kat. Dessa äro ur syntaktisk synpunkt i viss mening likvärdiga 

3 — stioi. Studier i modern språkvetenskap. VIII. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


34 


ERIK WELLANDER 


och lämpa sig därför väl som utgångspunkt för diskussionen: 
de låta nämligen den annars alltid brännande frågan: huvudord 
eller bestämning? träda i bakgrunden. Av samma skäl valdes 
i inledningen exempel, som icke förete någon vanlig typ av 
syntaktisk underordning. 

Subjekt och predikat kunna emellertid icke illustrera ellip¬ 
sens fortsatta utveckling; såsom för satsen oumbärliga delar 
kunna de visserligen i en av två korresponderande förbindelser 
utebliva, men normaliter icke i båda. För detta ändamål måste 
vi iaktta andra satsdelar. 

Substantivets viktigaste bestämningar äro attribut av olika 
slag. Verbets viktigaste bestämningar äro objekt och adverbial 
av olika slag. I alla dessa tvåledade förbindelser kan nu det 
ena ledet bestå av tvenne med varandra korresponderande ut¬ 
tryck, vilket alltså ger det andra ledet en dubbel relation. 

I alla förbindelser av här ifrågavarande slag äro de båda 
leden i förbindelsen syntaktiskt olikvärdiga: det ena ledet är 
syntaktiskt underordnat, avhängigt av det andra, det anknytes 
till satsen i övrigt genom samhörigheten med det andra. Härav 
följer en skillnad, som är av principiell betydelse, icke för ellip¬ 
sen, vars ursprung och väsen icke beröres, men väl för dess 
syntaktiska följder. 

Utelämnas den syntaktiskt underordnade bestämningen, så 
kvarstår naturligtvis huvudordet i syntaktiskt oförändrad anslut¬ 
ning till satsen i övrigt; det är icke längre utbildat med be¬ 
stämning nedåt, men detta rubbar på intet sätt dess samhörig¬ 
het uppåt, med satsens morfologiska helhet, i vilken det utgör 
ett led. Utelämnas däremot det syntaktiskt överordnade huvud¬ 
ordet, som förmedlar bestämningens anslutning till satsen, så 
kvarstår bestämningen, men nu syntaktiskt isolerad, utan ut¬ 
tryckt syntaktisk anslutning till satsens helhet. Satsens morfo¬ 
logiska struktur är då klar endast så länge som ellipsen är med¬ 
veten; försvinner föreställningen om utelämnandet, om supple- 
ringen, ur medvetandet, medan satsen allt fortfarande vanemäs- 
sigt brukas i oförändrad eller analogiskt omstuvad form, så 
måste en morfologisk omtolkning ske, varigenom den syntak¬ 
tiska samhörigheten lägges tillrätta för språkkänslan: den genom 
huvudordets utfall isolerade bestämningen ställes i direkt syn¬ 
taktiskt beroende av närmast överordnade satsdel. 

Den senare arten av ellips har alltså vittgående morfolo- 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



EN ELLIPSTEORI 


35 


giska följder och är därför om icke intressantare så dock givet¬ 
vis lättare att iakttaga. Vi vilja nu först studera denna funk¬ 
tion av ellipsen. 

Substantivet bestämmes vanligast av ett adjektiv eller av 
ett annat substantiv, ofta anslutet i genitiv eller genom prepo- 
sition, kanske än oftare genom sammansättning: Nya Banken, 
Stockholms Hände Is batik, Skånebanketi. Så länge dylika tvåle- 
dade uttryck stå isolerade vart för sig, kännes intet starkare 
behov av förkortning, men så snart samma huvudord vanemäs- 
sigt uppträder i två eller flera med varandra korresponderande 
förbindelser, så tillämpas regeln om enkel sättning: Dramatiska 
och Svenska teatern. Svenska teatern eller Dramatiska . Det är 
härvidlag ingalunda nödvändigt, att bestämningarna ha lika 
form; allt hänger på att huvudordet är gemensamt. Det går 
alltså fullkomligt lika bra att säga Svenska eller Vasateatern, 
Riks - och Allmänna telefon — trots diverse skolmästerliga för¬ 
bud mot dylika sammanställningar. 

Huruvida i sådana fall dubbelsidig relation föreligger eller 
blott ensidig med underförstående vid andra ledet, kan svårligen 
i det enskilda fallet avgöras. Den syntaktiska typen är alltför 
vanlig och alltför väl inövad, och några bestämda gränser kunna 
icke längre dragas. Den senare typen har så småningom ut¬ 
vecklats och utvecklas alltjämt ur den förra, utan att någon 
bestämd punkt kan utpekas, där övergången skulle äga rum, och 
sålunda kan ännu i denna dag utvecklingen på varje punkt be- 
läggas — vilket naturligtvis icke hindrar, att många ellipser 
analogiskt nybildas efter mönstret av färdiga ellipser på ett 
mycket sent utvecklingsstadium. För den vidare utvecklingen 
betydelsefullt är emellertid, att i många fall relationen upp¬ 
fattas som ensidig, varför det gemensamma huvudordet vid det 
andra ledet uppfattas som utelämnat och sålunda ur det syn- 
taktiska sammanhanget suppleras. 

Denna vana att supplera det morfologiskt bärande ledet ur 
sammanhanget, att sålunda outtryckt underförstå själva huvud¬ 
ordet, leder naturligen småningom och vid intensiv övning ganska 
snart till att det kvarstående differentierande ledet uppfattas som 
ensamt för sig tillräckligt uttryck för och fullgod bärare av hela 
den tvåledade förbindelsens betydelse. Denna utveckling för¬ 
löper så mycket snabbare, då det en gång utsatta huvudordet 
ofta, om samtalet dröjer vid samma tema, underförstås icke vid 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



3 6 ERIK WELLANDER 

ett korresponderande led utan vid tio och än flera: Går du på 
Dramatiska teatern i kväll? — Nej, jag går på Svenska. — 
Vad ger dom på Svenska då? — Hamlet, och på Dramatiskar 
o. s. v. i oändlighet. Det differentierande ledet representerar 
ensamt förbindelsens hela betydelse, medan huvudordet (teatern) 
först sporadiskt utsättes, så vanemässigt underförstås för att 
småningom blott vagt föresväva. Slutpunkten i utvecklingen 
nås, då föreställningen om, att något utelämnat underförstås, 
försvinner ur medvetandet. 

Denna syntaktiska process är så väl inövad, att den me¬ 
kaniskt genomlöpes utan ringaste tvekan. I landsorten kallas 
Stockholms Enskilda Bank i motsats till Södermanlands Enskilda 
Bank, Upplands Enskilda Bank o. s. v. för Stockholms Enskilda 
— det gemensamma Enskilda kan ej usuellt bortfalla, då det 
är artskiljande i förhållande till många andra inrättningar av lik¬ 
nande slag. Järnvägar kallas för Upsala — Gävle, Gävle—Dala 
o. s. v. i oändlighet. Saken är för väl känd för att behöva 
närmare exemplifieras. Av vikt är endast att observera, att på 
detta sätt uppkommer en vana att karakterisera en företeelse 
med tvåledad språklig beteckning genom endast det ena ledet, 
i detta fall genom det differentierande, en vana som gör sig 
gällande även i fall, då ingen korresponderande förbindelse med 
samma huvudord kan uppvisas ha varit särskilt aktuell, t. ex. 
Baltiska (utställningen). 

Särskild uppmärksamhet påkalla ur semologisk synpunkt 
sammansättningarna i detta ords inskränkta bemärkelse, enär 
här egendomliga svårigheter göra sig gällande vid det stympade 
ordets inpassning i det morfologiska systemet: genom ellipsen 
uteslutes ju just det morfologiskt bärande huvudordet, som för¬ 
medlar bestämningens anslutning till satsen, i mån av behov 
uttrycker genus, numerus, kasus o. s. v. Huru denna inpassning 
i det morfologiska systemet sker, har jag i ett annat samman¬ 
hang diskuterat (Till frågan om ellips i våra svenska sjönamn, 
Namn och Bygd 1914, s. 179 ff). Här må endast anföras några 
exempel för att belysa saken. 

Avgående godset (= godsexpeditionen) stänges kl. 6; många 
illustrationer, däribla 7 id några helsides; order pr gnist, gnisten 
på våra torpedbåtar; alsike(-klöver); växel - och sjö (-rätt ); ta 
licentiaten; svensk-danskt samarbete inom fotboll Sv. D. 16 /i 
1915 (att jämföra med Skandinaviska tendenser även inom bandy - 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



EN ELLIPSTEORI 


37 


spelet ib.) 1 ; hur många poäng fick I. i stav (-hopp); höjda av¬ 
gifter vid Serafimem; han fick nordstjärnan; Svenskan , Vasan, 
Södran; Riddarholmskyrkan slår tre och 7 'yskan svarar med 
samma Strindberg; ett bromssystem som ej tillåter användandet 
av de med Kunze-Knorr (-broms) försedda v agnartia; stå i giv 
akt (-ställning); bonjour (-rock); kängor av svart boxkalv; furu, 
sockerkist(-trä) 2 * * * * * * 9 . Ett tjänstebrev kallas numera allmänt för ett 
tjänste, och på kuvert tryckes detta ord, som sålunda synes ha 
fått officiellt erkännande. Gulascher kallades de feodalt uppträ¬ 
dande jobbare, som i början av kriget sålde mindervärdigt kött 
som gulasch till Tyskland. 

Lättare sker naturligtvis den morfologiska anpassningen, 
när det kvarstående ledet icke kräver substantivisk böjning utan 
kan användas i oförändrad form. När t. ex. i en förbindelse 
av preposition och substantiv det senare bortfaller, kvarstår pre- 
positionen ensam såsom bärare av förbindelsens adverbiella be¬ 
tydelse; men då prepositioner i svenskan i största utsträckning 
användas adverbiellt, kännes här intet behov av morfologisk 
omtydning: Får det vara (kaffe) med eller utan (socker)? Tack 
utan. Samtliga valutor lågo med säljare till officiella kurser 
eller något under. 

Vi ha sålunda nått fram till det stadium, att vid korrespon¬ 
derande tvåledade uttryck det gemensamma huvudordet icke 
alls utsättes. Härur utvecklar sig småningom en vana att vid 
tvåledade uttryck överhuvud utelämna huvudordet, även om 
ingen korrespondens med ett motsvarande tvåledat uttryck sy- 

1 Hur lätt dylika ellipser uppstå, när två lika bildade sammansättningar 
stå emot varandra som korresponderande motsatser, framgår av följande ut¬ 
drag ur en artikel i D. N. i samma ämne: Ingen schism mellan bandy och 
fotboll? Fotbollens ledande män mot utbrytning av bandy. Vdra bandy¬ 
spelare torde inte komma att separera frdn Fotbollsförbundet —- fd 

tal att dela upp Fotbollsförbundet i ett förbund för uteslutande fotboll och 

ett annat för bandy. - Bandy och fotboll störa ju icke varandra pd 

något sätt, dd det ena spelet är en lika utpräglad vmtersfort som det andra 
år sommarsport -. Så snart motsättningen syntaktiskt klart framträ¬ 

der, utelämnas det gemensamma huvudordet, utan att man ens i varje särskilt 

fall fullt klargör för sig, vilket detta är och vad som sålunda »underförstås», 

om det är -spelare eller -spel eller något annat; vore icke motsättningen, 
skulle denna andra sammansättningsled utsättas, såsom då bandyspelare står 

ensamt eller i motsats till t. ex. Fotbollsförbundet, som har annan efterled. 

9 Dylika ämnes- och kollektivbeteckningar i resp. substantivs komposi- 
tionsform äro icke ovanliga. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



38 


ERIK WELLANDER 


nes funktionellt motivera ellipsen. Denna mycket ogenerade 
analogiska utsträckning av bruket är sannolikt ganska ny; i 
varje fall är den för äldre skeden ytterligt svår att påvisa, då 
misstanken att ett korresponderande uttryck av lika byggnad 
föranlett stympningen alltid ligger ytterst nära och i de flesta 
fall icke låter sig avvisa. Så är, för att ta ett exempel som 
kan kontrolleras, fallet med gulaschbaronen, som exempelvis i 
skämtpressen ofta ställdes i motsats till den riktiga baronen: 
Se där kommer baron. — Är det en riktig baron? — Nej, en 
gulasch- o. s. v. Kidderminster förkortas av männen av facket. 
ofta till Kidder: kiddervävda mattor Sv. D. 22 /i 1921 (annons); 
denna förkortning hade väl heller knappast inställt sig, om ej 
Axminster korresponderade. Emellertid spelar den ifrågavarande 
utvidgningen av ellipsfunktionen till tvåledade uttryck utan pen¬ 
dang med gemensamt huvudord en betydande roll i modern 
fackterminologi, särskilt där de fullständiga namnens längd starkt 
pockar på förenkling. 

Man finner sålunda icke blott Kullager för Svenska Kulla- 
gerfabriken(s aktier) och Vivsta för Vivsta varvfs aktier), där 
ju parallella uttryck kunna motivera ellipsen: det finnes andra 
fabriker och andra varv med korresponderande benämningar; 
man finner också Gas för Gasaccumulator, där mig veterligen 
ingen språklig pendang föreligger, samt t. o. m. Gr anges för 
Grängesberg{sbolaget), där stympningen till synes godtyckligt 
drabbar en del av själva namnet. I själva verket nöjer man 
sig här med att analogiskt behålla den del av morfemet, som 
intar den differentierande bestämningens plats, ehuru den icke 
fyller dess funktion. Till det yttre, prosodiskt, är Gränges(-berg) 
bildat i korrekt analogi efter mönstret av exempelvis Vivsta 
(-varv), och efter dylika mönster är det nog faktiskt bildat. En 
noggrannare eftertanke ger vid handen, att det semologiska 
förhållandet mellan Gränges och berg är ett helt annat, men 
uttrycket finnes där redan och tas icke tillbaka utan ger tvärtom 
anledning till och stöd åt nya bildningar av samma slag, enligt 
samma »falska» analogi. Likaså Nya spår (börjar nu att betala 
sina aktieägare. Likvidatorerna i Stockholms nya spår v ägs aktie¬ 
bolag meddela) Sv. D. 18 /i 1921; på samma sätt bildas spark av 
spar k stötting, varg av varg(skinns)päls. Att dylika fall verk¬ 
ligen äro analogibildningar efter egentliga ellipser, visa satser 
sådana som denna: Schweiz och Holland hade säljare ungefär 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



EN ELLIPSTEORI 


39 


till riksbankskursen Sv. D. 19 /i 1921, där den historiskt moti¬ 
verade ellipsen Schweiz för francs (Schweiz) drar med sig den 
historiskt omotiverade ellipsen Holland för gulden (HollaTid): 
gulden finnas endast av ett slag, och Holland kan sålunda ej 
korrespondera med någon annan bestämning till gulden. 

Därmed ha vi kommit till slutpunkten av ellipsfunktionens 
utveckling på denna linje. De olika stadierna äro, i korthet rekapi¬ 
tulerade: 1) enkel sättning med tvåfaldig relation; 2) enkel sätt¬ 
ning med ensidig relation och underförstående eller supplering 
vid det korresponderande uttrycket; 3) ingen sättning men dub¬ 
bel supplering, d. v. s. det gemensamma ledet underförstås vid 
båda de korresponderande uttrycken; 4) vanemässig utelämning 
utan supplering i någotdera fallet; 5) analogisk stympning av 
tvåledade uttryck efter mönster av organiskt framvuxna ellipser 
av ovan angivna typ. I denna sista analogiska utvidgning av 
bruket föreligger icke ellips i ordets egentliga mening, sådan 
den här blivit fattad, då det funktionella motiv, som ovan an¬ 
givits såsom för ellipsen väsentligt, här saknas (ofta äro dessa 
förkortningar inom olika yrkesterminologier ursprungligen av 
grafisk art). 

Verbet bestämmes såsom huvudord av objekt och adverbial. 
När det har dubbel relation (vilket är ytterst vanligt: hon slår 
pojken mycket och flickan alldeles förskräckligt, jag reser till 
Stockholm på kvällen och tillbaka till Uppsala dagen därpå), så 
skulle man vänta, att samma utveckling som ovan skildrats vid 
substantivet även här skulle inställa sig, med total ellips som 
slutresultat. Att så icke är förhållandet, beror på verbets sär¬ 
egna syntaktiska uppgift: medan ett substantivs plats och funk¬ 
tion i satsen lätteligen fylles av ifrågakommande differentierande 
leder, så kan ett verbs funktion i satsen icke fyllas av något 
annat ord. De tvåledade substantiviska uttrycken kvarstå efter 
ellipsen tillsvidare stympade och oböjda, men antaga vid inten¬ 
sivt bruk rätt snart substantivisk flexion och ge nödigt uttryck 
åt genus, numerus och kasus (se exemplet i ovan anförda upp¬ 
sats: frommen, frammar o. s. v.). Däremot kunna verbets be¬ 
stämningar omöjligt ge uttryck åt verbala funktioner såsom 
tempus, modus, huvudform o. dyl.; dessa kunna endast i gynn¬ 
sammaste fall underförstås. Verbet är alltså som huvudord i 
satsen omistligt på ett helt annat sätt än ett substantiv. De 
undantag, som finnas, bestyrka närmast regeln. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


40 


ERIK WELLANDER 


En infinitiv, alltså en nominal form, kan utebli, då ett mo¬ 
dalt hjälpverb uttrycker de verbala funktionerna och ett adver- 
bial, vanligen ett riktningsadverb, anger det väsentliga av den 

materiella betydelsen: Jag måste till Stockholrfi och hem igen 

• • 

på dagen. Aven utan pendang: jag vill ut i kväll. Denna 
gamla typ går sannolikt tillbaka till enkel sättning av ett rörelse¬ 
verb med dubbel relation. Vidare utelämnas i kanslistilen det 
temporala hjälpverbet i bisatsen, utan tvivel beroende på bruket 
— efter tyskt mönster — av först enkel sättning och sedan 
ingen sättning alls i de hopvis koordinerade bisatserna med 
ständigt samma hjälpverb i samma ställning. Ellipsen är här 
att jämföra med en liknande företeelse i dagboksstil: varit ute 
och åkt, träffat B., druckit kaffe på Fei t hs, köpt ny hatt o. s. v., 
där ständigt samma jag har underförstås; sålunda det funktio¬ 
nella ellipsmotivet. 

Övriga ordklasser spela föga roll som huvudord, då de i 
överensstämmelse med sin karaktär i regel användas just som 
differentierande bestämningar. Ett adjektiv kan naturligtvis 
bestämmas av ett adverb och alltså tillfälligtvis utelämnas: 
något nedslagen, ehuru icke alltför , gick herr Lund ste dt ner 
(Strindberg), men ellips på båda ställena kan av lätt insedda 
skäl ej komma ifråga. Dessa ordklasser kunna därför här läm¬ 
nas å sido. 

Ovan nämndes, att Stockholms Enskilda Bank i landsorten 
elliptiskt betecknas som Stockholms Enskilda . I Stockholm ut¬ 
faller emellertid ellipsen annorlunda: där hör man oftare ut¬ 
trycket Enskilda Batiken, i motsats nämligen mot Handelsban¬ 
ken, d. v. s. Stockholms Handelsbank 1 m. fi. inrättningar, vilken 
motsats här är den aktuella. Därmed upptaga vi åter den tråd, 
som vi strax i början släppte: även bestämningen kan bortfalla, 
varvid ellipsen till resultat ger dollar, pund i motsats till Paris, 
Bryssel. 

Substantivets bestämningar bestå vanligast av ett adjektiv, 
ett substantiv i genitiv eller med preposition eller av en första 
kompositionsled. Dessa bestämningar verka i regel som ordet 
säger bestämmande, differentierande. Det kan synas egendom¬ 
ligt, att dessa överhuvud kunna utelämnas. Förklaringen ligger 
i själva ellipsfunktionen, sådan den här fattats. Även en be¬ 
stämning kan vara gemensam för med varandra korresponderande 

1 Numera officiellt Svenska Handelsbanken . 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



EN ELLIPSTEORI 


41 


tvåledade uttryck, alltså ha dubbel syftning; att en en gång 
utsatt bestämning står i relation till två huvudord är i själva 
verket en ytterst vanlig företeelse. Liksom i räckan Stockholms 
Enskilda, Uplands Enskilda, Södermanlands Enskilda det ge¬ 
mensamma huvudordet Bank bortfaller, så utelämnas, när Stock¬ 
holms Enskilda Bank och Stockholms Elandelsbank korrespon¬ 
dera, lika självklart den här gemensamma, i annat samman¬ 
hang differentierande bestämningen Stockholms. Även här 
inställer sig naturligtvis vanan vid det kortare uttrycket, som 
alltså kommer till användning även i fall, där bestämningen 
kunde synas vara väl motiverad. 

På detta sätt utfaller i tvåledade uttryck, som gruppvis ut¬ 
sättas för intensivare bruk, genom ellips städse det led som icke 
är aktuellt genom motsats, vare sig detta är huvudord eller be¬ 
stämning. Den totala ellipsen utvecklar sig ur den partiella, 
vid bestämning liksom vid huvudord. Någon principiell skillnad 
finnes icke mellan å ena sidan Jlick- och samskolor, läroverks- 
och folkskolelärare, där huvudordet har dubbel syftning, och å 
andra sidan förenmgskort eller -bok, folkskolelärare och -lärarin¬ 
nor, där bestämningen har dubbel syftning. Så mycket större 
är i stället den praktiska skillnaden, som framträder i ellipsens 
olika resultat: medan i förra fallet de efter ellipsen kvarstående 
bestämningarna flick- och läroverks- förete alla yttre tecken till 
stympning och sålunda för att få någon mening ovillkorligen 
kräva morfologisk — och naturligen semologisk — supplering, visa 
i senare fallet de efter ellipsen kvarlämnade huvudorden bok, 
lärarinnor inga yttre tecken till stympning; morfologiskt funge¬ 
rar simplex alldeles lika som sammansättningen, naturligt nog, 
då det ju såsom huvudord bildar den morfologiskt bärande de¬ 
len av kompositum. Än tydligare framträder denna skillnad, 
om man med varandra jämför elliptiska ordfogningar av de mot¬ 
satta typerna: lika litet som vid sammansättning finnes någon 
principiell skillnad vid ordfogning t. ex. mellan typen lärare vid 
läroverk och folkskolor (gemensamt huvudord) och typen lärare 
och lärarinnor vid folkskolorna (gemensam bestämning). Men 
medan i förra fallet morfologiska svårigheter synas hart när 
omöjliggöra total ellips av huvudordet lärare, så inträder i senare 
fallet total ellips av den gemensamma bestämningen vid folk¬ 
skolorna så lätt, att man endast i vissa gynnsamma fall vågar 
anta ellips i egentlig mening. Bestämningens utelämnande ge- 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



42 


ERIK WELLANDER 


nom ellips sammanfaller nämligen till sina verkningar fullkomligt 
med en annan företeelse, som också reducerar flerledade för¬ 
bindelser till morfem med färre led och icke minst förkortar just 
tvåledade uttryck med ett led, bestämningen. Det är nämligen 
vanligt, att ett uttryck, sedan det genom en differentierande 
bestämning till sin innebörd tillfyllest preciserats, därefter åter- 
upptages med blotta huvudordet utan ifrågavarande bestämning, 
varvid den en gång gjorda närmare karakteriseringen, ehuru 
outtryckt, fortfar att verka determinerande: Enligt meddelande 
från Stockholms Stads livsmedelskommission skall detaljist, som 
försäljer kompensationsvar a, i butiken anslå prislista, och utövas 
priskontroll av kommissionen; med kommissionen avses här 
alltså Stockholms Stads livsmedelskommission. 

På samma sätt: På Nationalföreningen mot emigrationen har 
man förklarat att man har sin uppmärksamhet riktad på Ryss¬ 
land svärvningen. I enlighet med sina verksamhetsmetoder syftar 

Nationalföreningen dock, framhölls det , företrädesvis efter - 

(D. N. 23 /2 1920); Nationalföreningen betyder här på andra 
stället liksom på första uttryckligen anges Nationalföreningen 
mot emigrationen. 

Huruvida bestämningens bortfall betingats av ellips i egent¬ 
lig mening, låter sig sålunda i regel ej påvisa med hjälp av 
morfologiska kriterier; förkortningen kännes ej som en stymp¬ 
ning. Genom sina verkningar är denna ellips på det närmaste 
besläktad med nyss antydda företeelse; bestämningens uteläm¬ 
nande underlättas i båda fallen genom bruket av demonstrativa 
element. Bestämningens bortfall kan sålunda med visshet anses 
bero på ellips i ordets egentliga bemärkelse endast i de fall, då 
bestämning och huvudord tillsammans bilda ett semologiskt en¬ 
hetligt stående uttryck, som korresponderar med ett lika byggt 
(eller flera lika byggda) med samma bestämning: Stockholms 
Enskilda Bank—Stockholms Handelsbank, Riksdagens första 
kammare, Riksdagens andra kammare o. s. v. Liksom i sist¬ 
nämnda förbindelser vid intensivt bruk det gemensamma huvud¬ 
ordet ka 7 nmare utelämnas (debatten är slut i första men pågar 
ännu i andra), så utelämnas ock sedan gammalt vanemässigt 
den gemensamma bestämningen Riksdagens. 

Svårigheten att uppvisa säkra fall av ellips av bestämning 
beror därpå, att huvudordet i regel anger just släktet, varav 
sammansättningen eller förbindelsen med bestämningen är en 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




EN ELLIPSTEORI 


43 


art; i de allra flesta fall kan då släktets namn efter en gång 
f skedd bestämning av arten stå som beteckning för denna. 
Följden är, att man icke ens semologiskt känner det tvåledade 
artnamnets reducering till ett led som en stympning. Supple- 
; ring sker utan vidare ur sammanhanget. Därmed sammanhän¬ 
ger det också, att grafisk ellips av typen folkskolelärare och 
-.lärarinnor med gemensam bestämning är så sällsynt i jämförelse 
med typen läroverks- och folkskolelärare med gemensamt huvud¬ 
ord. Om i förra fallet den partiella ellipsen blir total, så kän¬ 
nes semologiskt lika litet som morfologiskt något behov av 
supplering; om tal är om folkskolan, så sker sedan den erfor¬ 
derliga inskränkningen av föreställningsförloppet utan det spe¬ 
ciella underförstående av visst morfem på viss plats, som är 
nödvändigt vid ellips av huvudord. Att en stympning av ordet 
föreligger, känner man egentligen endast i verkliga komposita, 
där huvudordet antingen icke brukas som simplex eller ock, om 
det brukas, icke fattas som genus proximum till sammansätt¬ 
ningen. Så säger U. N. T. på tal om Gustav Vasa-monumentets 
restaurering: I höstas stodo några lämpliga nya marmorskivor 
ej att få. Som de äro mycket stora kunde marmorbrottet ej säga 
när eller ens om de kunde anskaffas. Nu i december har emel¬ 
lertid brottet kunnat utskära sådana (U. N. T. 17 /i 1920). Här 
är brottet en — för mitt öra ganska djärv — förkortning av 
marmorbrott, föranledd av att bestämningen marmor- i ifråga¬ 
varande miljö är gemensam för en rad av huvudord. Begreppet 
marmor är inom denna bransch så att säga alltid aktuellt, en 
ständig bestämning, som ehuru outtryckt ‘specialiserar betydel¬ 
sen på en massa ord, brott, bruk, såg, sliperi o. dyl., På samma 
sätt användes i kyrkliga kretsar tjänst i betydelsen gudstjänst: 
han har ensam haft alla tjänsterna under helgen. 

Av exemplen framgår, att den ellips, som drabbar bestäm- 
ningsordet, icke tillnärmelsevis kan avgränsas med samma klar¬ 
het som den ellips, som drabbar huvudordet. 1 senare fallet 
har man klara yttre, formella kriterier, som just genom sin mor¬ 
fologiska karaktär äro oomtvistliga. I förra fallet fattas dylika, 
och företeelsen saknar bestämd gräns mot ett annat morfologiskt 
fenomen: den en gång uttryckta bestämningens förmåga att 
fortfarande, ehuru outtryckt, verka bestämmande på föreställ¬ 
ningsförloppet. Att denna företeelse spelat en väsentlig roll 
vid utbildande av den morfologiska funktion, som här med en 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



44 


ERIK WELLANDER 


medveten utsträckning av ellipsbegreppet kallats ellips av be¬ 
stämning, framgår redan därav, att i levande språkbruk typen 
enkelt huvudord med relation till två eller flera bestämningar är 
vanligare än motsatsen, enkel bestämning till två eller flera 
huvudord. Ser man detta förhållande i belysningen av det fak¬ 
tum, att ellips av bestämning trots detta är långt vanligare än 
ellips av huvudord, så kan man göra sig en föreställning om 
vikten och värdet av det stöd, som kommit den förra ellips¬ 
arten till del genom den morfologiska företeelse, med vilken 
den förenats så intimt, att ett särskiljande numera är endast 
teoretiskt möjligt. 

Visserligen kan man i många fall med säkerhet ange ut¬ 
gångspunkten. Symaskin förkortas ofta till maskin, och detta 
just i kretsar, där syendet är en viktig förrättning, där synål , 
sytråd, syring och dylika sammansättningar med sy- väl moti¬ 
vera utfallandet av den för alla komposita gemensamma förleden. 
Att sammansättningen symaskin är den ursprungliga betecknin¬ 
gen står också utom allt tvivel, jfr. sewing-machine, machine a 
coudre, Nähmaschine; förleden är i denna dag obligatorisk utom 
i ovan antydda miljö. Men det är icke lätt att finna ett sam¬ 
manhang, där symaskin står i en om också blott avlägsen syn¬ 
taktisk korrespondens med något annat kompositum med sy-, 
ett sammanhang, som sålunda rent syntaktiskt skulle kunna 
förklara förledens bortfall som en funktion av ellipsen i egent 
lig mening, jämförlig med den i typen sy- oeh stickmaskiner. 
Snarare är det förbindelser av typen sy på maskin, där förleden 
sy- först bortfaller; utelämnandet betingas där ej av syntaktiska 
utan av semologiska och stilistiska skäl: i sy på symaskin är 
det dubbla sy dels onödigt för begripandet, dels estetiskt mindre 
tilltalande, och satsen får därför den kortare formen sy på ma¬ 
skin. Morfemet sy kan ju här, ehuru blott en gång satt, sägas 
ha dubbel syftning, men märk väl, endast semologiskt, icke 
morfologiskt. Syntaktiskt föreligger intet skäl för enkel sättning, 
då dubbelsidig relation formellt är utesluten. 

I själva verket torde man beträffande detta slag av ellips 
nödgas inskränka sig till att konstatera följande utveckling: En 
syntaktiskt motiverad ellips av bestämning, funktionellt fullt mot¬ 
svarande den ovan behandlade ellipsen av huvudord, har funnits 
och finnes ännu, ehuru den i frekvens ingalunda kan mäta sig 
med den andra arten. Till sina verkningar sammanfaller denna 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



EN ELLIPSTEORI 


45 

ellips med en annan synnerligen betydelsefull företeelse: under¬ 
förståendet i visst semologiskt sammanhang av en gång uttryckta 
bestämningar. Dessa båda företeelser ha genom sin samverkan 
skapat den för det moderna språket egendomliga vanan att i 
tvåledade uttryck utelämna bestämningen, därest det semologiska 
sammanhanget verkar i samma riktning determinerande. Detta 
fenomen kan med sitt dubbla ursprung naturligen endast med 
all möjlig reservation betecknas som ellips, då förkortningen 
endast i mindre utsträckning kan föras tillbaka till korrespon¬ 
derande tvåledade uttryck med enkel sättning av bestämningen, 
alltså till verklig, funktionellt motiverad ellips. 

Även här är en analogisk utsträckning av bruket att an¬ 
teckna, i det att tvåledade uttryck och även simplicia stympas 
genom analogiskt utelämnande av den del, som är eller förmo¬ 
das vara en differentierande förled, även om den kvarstående 
delen av ordet i och för sig ger en oriktig föreställning om 
det menade eller ingen mening alls: stötting för sp ark stötting; 
en mellanställning intar exempelvis cykel, där det enkla huvud¬ 
ordet ju ger en dålig mening men dock för språkkänslan moti¬ 
veras av sammansättningarna bi - och tricykel. Kuriöst nog 
finnes en motsvarande bildning av inhemskt material, det i vissa 
landsändar använda hjuling, vars bildningstyp visar på en dylik 
förkortning av två - och trehjuling. 

Vid verb är ellips av bestämning i själva verket lättare att 
fastställa. Särskilt är detta fallet vid de verb, som vanemässigt 
nyttjas som transitiva, vilkas betydelse alltså kräver uttryckt 
objekt. Inom de olika yrkenas språk finner man sålunda mas¬ 
sor av transitiva verb, som till objekt ha ett och samma för dem 
alla gemensamma och självklara objekt, vilket därför också 
vanemässigt utelämnas: sko, rykta, sela på, spänna för, vattna, 
fodra (hästen); göra loss, stöta ut, sätta i gång, sätta på (grund ), 
förtöja (båten); trycka, spika, ventilera (avhandling); lägga in 
(ansökan) om tjänstledighet; eklatera , slå opp (förlovningen) o. s. v. 

I detta fall föreligger sålunda ett yttre, morfologiskt krite¬ 
rium på utelämnandet: ett »transitivt» verb nyttjas här utan 
väntat objekt, »intransitivt». På grund av detta formella ellips¬ 
kriterium brukar man här också allmänt antaga ellips. Men 
därvidlag är att märka: erkännes i uttrycket spänna för ellips 
av hästen, så fordrar konsekvensen, att man i samma uttryck 
erkänner ellips även av vagnen: spänna (nämligen hästen ) för 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




46 


ERIK WELLANDER 


(nämligen vagnen). Erkännes ellips av båten i sätta på, så måste 
man också erkänna ellips av grund: sätta (näml. båten)på (näml. 
grund). Konsekvenserna bli i själva verket synnerligen vittgå¬ 
ende. Man drives att antaga ellips även i fall, där alla yttre 
morfologiska ellipskriterier svika, t. ex. avbryta den talande 
(näml. i hans anförande), fara ut mot fiågon (näml. i okvädins- 
ord) o. s. v. Dessa förkortningars genesis är fullkomligt iden¬ 
tisk med den ovan antydda, det är ellipsen i sin vanliga regel¬ 
rätta funktion, som föranleder bortfallet, och det finns sålunda 
ur här anlagda synpunkter ingen anledning att dra sig för denna 
konsekvens. Ellipsen är i vanlig ordning att förklara ur syn¬ 
taktiska förbindelser av välkänd typ, varvid framför allt samtal 
med hastig replikväxling böra tagas med i räkningen: Avbryt mig 
inte i mitt tall — Nej, jag skall inte avbryta dig (näml. i ditt tal). 

På samma sätt förklaras den vid närmare eftertanke ganska 
komiska ellipsen vid adjektiven lång och kort: Jag skall bli 
mycket kort i mitt anförande. — Jag skall inte heller bli lång 
(näml. i mitt anförande)', det är sålunda ellips i vanlig funktion, 
som leder till bortfall av det gemensamma ledet, i detta fall 
bestämningen i mitt tal, i mitt anförande eller dylikt, först i ett 
av tvänne korresponderande uttryck, sedan i båda. 

På liknande ellips bero de egendomliga uttrycken i tand¬ 
läkarens språk: Nu går jag in i pulpan; jag måste komma in i 
rotkanalen; nu är jag nere i själva rotspetsen, nämligen med 
borren, som hela tiden utgör den gemensamma självklara bestäm¬ 
ning, som här ger verben gå, komma in, vara den karakteristiskt 
modifierade betydelsen. Ellipser av detta slag äro i varje yrkes- 
terminologi vanliga; jag måste avstå från att ge flera exempel. 

Svårigheten att i dylika fall konstatera ellipsen ligger na¬ 
turligtvis däri, att alla morfologiska kriterier saknas. Då dessa 
svika, finnes i de fall — och det är naturligen de ojämförligt 
flesta — där man icke med tillgängligt material kan steg för 
steg belägga ellipsutvecklingen, endast ett pålitligt ellipskrite¬ 
rium, och det är den karakteristiska modifieringen av betydelsen. 
Detta kriterium är i sådana fall som det här anförda jag vill 
icke bliva lång (näml. i mitt anförande) oemotsägligt, då språnget 
mellan lång i vanlig och lång i den genom ifrågavarande be¬ 
stämning modifierade betydelsen är så stort och säreget, att 
faktiskt endast antagandet av ellips av just denna speciella be¬ 
stämning kan förklara den förändrade betydelsen, men i de 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



EN ELLIPSTEORI 


47 


ytterst vanliga fall, då den nya betydelsen långt mindre skarpt 
avtecknar sig mot den gamla, är detta kriterium otillräckligt — 
och något annat finns ej. Utvecklingen kan då bevisas endast 
i de fall, där den kan i detalj beläggas. 

Vill man bilda sig en föreställning om denna företeelses 
natur och räckvidd, är det därför nödvändigt att iakttaga den 
i sådana fall, där den ännu är i vardande, där alltså det succes¬ 
siva tillblivandet kan följas steg för steg. När det gäller att 
göra en dylik utveckling åskådlig, är det emellertid mycket 
svårt att finna slående exempel, som framstå som klara även 
för den vid historiskt-semologiskt tänkande ovane iakttagaren. 
De färska exemplen, som strida mot ännu gängse språkbruk, 
stöta språkkänslan och förklaras bero på slarv eller felsägning, 
och gamla exempel, som överensstämma med nu gängse språkbruk, 
förefalla självklara och anses icke kräva någon förklaring ur en 
äldre betydelse. Just övergången blir därför så svår att klar¬ 
göra — en svårighet som gör sig gällande i all betydelse- 
historisk forskning, icke minst då forskaren vid samlandet av 
belägg är hänvisad till lexika. Lexikografen söker — det ligger 
i hans arbetes natur — att urskilja de olika betydelserna hos 
ett ord, men även att i möjligaste mån särskilja dem, avgränsa 
dem mot varandra. Som exempel väljer han för varje särskild 
betydelse karakteristiska belägg, som visa den ifrågavarande 
skiftningen så klart som möjligt skild från närstående nyanser, 
d. v. s. exempel som ligga så att säga i centrum av ordets 
brukbarhetsområde i denna betydelse. På det sättet får lexiko¬ 
grafen sina betydelser, a, b, c o. s. v., att klart avteckna sig 
mot varandra — och de belägg, som stå på gränsen mellan a 
och b och mellan b och c och därför svårligen låta inrangera 
sig under någondera rubriken, de uteslutas för överskådlighetens 
skull. Men vanligen är det just dylika fall, där betydelsen så 
att säga vetter åt två håll, kan uppfattas på två olika sätt, som 
beteckna den semologiska utvecklingens väg öch visa den nya 
betydelsen i vardande. 

Dessa svårigheter göra sig i hög grad påminta, då det 
gäller att med belägg uppvisa ellipser av här ifrågavarande 
slag. Man må emellertid ha i minnet detta: den omständig¬ 
heten, att en företeelse är svår att i varje särskilt fall bevisa, 
får ingalunda tas till intäkt för den uppfattningen, att den icke 
spelat nämnvärd roll, långt mindre att den icke existerat. Detta 


Digitized by 


Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




48 


ERIK WELLANDER 


för att möta de invändningar, som på denna punkt kunna 
komma att göras. 

Till sist några ord om ellipsbegreppet. 

Ellipsen har här fattats rent historiskt eller om man så vill 
genetiskt, icke som en färdig produkt av språkverksamheten 
utan fastmer som en funktion hos densamma, en syntaktisk 
möjlighet att under vissa förutsättningar lämna ett led i den 
fortgående tankekedjan outtryckt. Detta det morfologiska syste¬ 
mets egendomliga sätt att fungera i vissa fall har här till sitt 
ursprung klarlagts, i det det förts tillbaka till en språklig före¬ 
teelse av långt allmännare räckvidd, den enkla sättningen av- 
ord med tvåfaldig relation. 

Ellips i egentlig mening kallar jag alltså den syntaktiska 
företeelsen, att i korresponderande tvåledade förbindelser med 
ett led gemensamt detta gemensamma led endast en gång samt, 
vid större frekvens, icke alls utsättes. 

Ellipsen är alltså en funktion hos det morfologiska syste¬ 
met, dess egendomliga sätt att under vissa betingelser möjlig¬ 
göra större knapphet och koncentration i uttrycket. Från den 
talandes sida beror den på en språklig vana att endast en gång 
uttrycka ett föreställningselement, som intar lika plats i två 
föreställningsförbindelser, från den hörandes på en motsvarande 
vana att reproducera det endast en gång uttryckta elementet i 
båda förbindelserna. Men därjämte användes ordet ellips även 
för att beteckna produkten av denna process, själva utelämnan¬ 
det eller rättare uteblivandet av ett morfem i en sats, vars be¬ 
tydelse av detsamma bestämmes. Mot denna utsträckning av 
bruket är icke mycket att invända. 

Men om detta är ursprunget, själva kärnan i företeelsen, 
som sålunda genom sin funktion fullt klart avgränsar sig från 
liknande fenomen av annan art och med annat ursprung, så 
nödgas man konstatera, att från denna kärna åt olika håll ut¬ 
stråla allehanda skott eller förgreningar, av skilda omständig¬ 
heter gynnade analogiska utvidgningar av bruket, vilka icke ha 
samma funktionella ursprung i korresponderande tvåledade ut¬ 
tryck. Dessa växa med sin på senare år allt yppigare frukt¬ 
barhet över och dölja den ursprungliga kärnan. De försvåra 
därför i utomordentlig grad ett klart särskiljande i det konkreta 
fallet av principiellt artskilda fenomen. Ett åtminstone teoretiskt 
särskiljande av de olika typerna efter deras ursprung är emel- 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


EN ELLIPSTEORI 


49 


lertid nödvändigt, om någon klarhet i detta mångomskrivna 
problem skall kunna vinnas. Jag tror mig i det föregående ha 
klarlagt grunddragen av den syntaktiska utvecklingen och an¬ 
tytt utgångspunkterna för de olika linjer, den sedermera och 
särskilt i våra dagar slagit in på. Att slutgiltigt teckna denna 
senare utveckling i dess olika faser blir möjligt först då den 
nått en relativ avslutning, d. v. s. då språkkänslan stadgat sig 
genom att godta utvecklingens resultat i vissa fall och kanske 
förkasta dem i andra. Av den nu förvirrande rika floran komma 
då endast att kvarstå vissa mot varandra klart avgränsade typer 
som produktiva och många spridda bildningar som isolerade 
representanter för den en gång så frodiga vegetationen på detta 
område av syntaxen. 

Den uppfattning av ellipsfenomenet, som här framlagts, 
ansluter sig till Pauls framställning i »Prinzipien» så till vida, 
som ellipsen såsom syntaktisk »figur» inrangerats som ett spe¬ 
cialfall under rubriken enkel sättning med tvåfaldig relation. 
Men i utstakandet av gränserna har den mera beröringspunkter 
med Sundéns utredning av ellipsbegreppet i Språk och Stil XI. 
Aven Sundén tar nämligen i denna uppsats liksom i sin av¬ 
handling »Contributions to the study of elliptical words in mo¬ 
dern English» (Upsala 1904) den historiska synpunkten till 
grundval men vill inskränka ellipsbegreppet till att omfatta en¬ 
dast »individförkortning*; han vill även noga avgränsa detta 
begrepp i avseende på orsakerna: »förkortningen skall ha för¬ 
anletts av ett funktionellt eller ett ekonomiskt-praktiskt behov». 

Den historiska synpunktens tillämpning innebär, att blott 
de morfem skola kallas elliptiska, som framgått ur en historisk 
förkortning av andra morfem. Men inom den historiska förkort¬ 
ningen urskiljer Sundén två olika arter, typ- och individförkort¬ 
ning. »Den historiska typförkortningen innebär att icke en viss 
morfemindivid, utan blott en viss morfemtyp kan fastställas som 
den prototyp varur ett elliptiskt morfem framgått. Man kan 
därför i regel icke avgöra vilka enskilda morfem blivit uteläm¬ 
nade, enär inom morfemtypen dessa växla» (s. 217). Såsom 
exempel anföras dels stympade satser såsom (denna biljett) får 
ej överlåtas, dels satselement såsom två (biljetter) tredje klass, 
den tredje (dagen) i nionde (månaden). »Väl kunna vi i dessa 
fall med ledning av situationen bestämma vilka morfem ute¬ 
lämnats, men att typförkortning och icke individförkortning före- 

4 — 21101 . Studier i modern språkvetenskap . VIII. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



50 


K k 1K WELLANDKR 

ligg er , framgår därav att räkneorden växla vid dessa utelämnade 
morfem, så att inga individuella räkneord kunna sägas bilda en 
stereotyp förbindelse med dem* (s. 219 f.). 

Anlägga vi nu på dessa exempel de synpunkter, som här 
ovan tillämpats, så finna vi ellips av vanligt slag föreligga. 
Överst på biljetten har ursprungligen tvivelsutan stått Biljett 
eller Program (vid 0 . D.-konserten 1 . dyl.), och till detta ord 
som subjekt ha så hänförts två eller flera predikat: gäller som 
inträdeskort, får ej överlåtas o. dyl. Den enkla sättningen med 
två- eller trefaldig relation har så följts av ingen sättning alls, 
allt enligt det vanliga schemat. Detsamma gäller de förkortade 
satselementen. De stereotypa samtalen i biljettluckan med be¬ 
ställning och svar framtvinga med språklig nödvändighet ellips 
av de gemensamma morfemen biljett , klass, till: två (biljetter) 
tredje (klass till) Stockholm i motsats till tre andra Gävle o. s. v. 
i oändlighet. Vissei ligen ha förbindelserna två biljetter och 
nionde månaden aldrig bildat semologiska enheter, som skulle 
kunna ställas i jämbredd med Riks-telefon eller Södra Teatern, 
men ellipsen fungerar likafullt på vanligt sätt, så att det gemen¬ 
samma ledet utelämnas först i ett eller flera, så i alla fall. Bort¬ 
fallet har även här sitt ursprung i den enkla sättningen med 
två- eller flerfaldig syftning, låt vara att bruket sedan analogiskt 
utsträckts till fall, som icke individuellt genomlupit den så att 
säga organiska ellipsutvecklingen. För Sundén blir skillnaden 
mellan denna s. k. typförkortning och individförkortningen vik¬ 
tig, därför att han främst tar sikte på ellipsens resultat, det för¬ 
kortade morfemet, och dess förhållande till det äldre och full¬ 
ständiga uttrycket; i min framställning är skillnaden oviktig, 
enär den icke berör ellipsfunktionen såsom sådan och sålunda 
icke heller ellipsbegreppet i vad jag anser vara dess kärna. 
Sundéns distinktion avgränsar en sekundär utvecklingstyp, som 
beror på analogisk utvidgning. Sådana sekundära typer finnas 
flera, som ovan påpekats. 

*Den historiska individförkortningen» innebär en stympning 
av en viss morfemindivid, vars båda led, det kvarstående och 
det utelämnade, bildat en mer eller mindre stereotyp förbindelse. 
Inom denna åtminstone i teorien lätt avgränsade kategori er¬ 
känner Sundén såsom ellipser de förkortningar, som föranletts 
av ett funktionellt eller ett ekonomiskt praktiskt behov (s. 230). 
Vad som här omedelbart faller i ögonen är att vid ellipsbe- 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



EN ELLIPSTEORI 


51 


greppets avgränsande med avseende på orsaken tvenne olika 
motiv anges som föranledande stympningen av morfemindividen. 

I Stina, Sigge , Sved, städ, labbis är »förkortningen medveten och 
har betingats av ett väsentligen funktionellt motiv, d. v. s. ön¬ 
skan att ge ett annat stämningsvärde åt morfemen». I andra 
fall, såsom i riks(telefon), kilo(gram), Söder (malm) »är sparsam- 
hetsmotivet den verksammaste faktorn* eller åtminstone lika 
verksam (s. 229). 

Att i de sist anförda fallen ellips i av mig antagen mening 
föreligger, är lika klart som att de först anförda fallen icke bero 
på sådan ellips. Det gemensamma telefon har fallit i motsätt- ' 
ningen Riks- och Allmänna , malm har utelämnats i de korres¬ 
ponderande uttrycken Norr- och Södermalm (men märk väl, icke 
i Ostennalm , ty denna beteckning uppkom på en tid, då namnen 
Xorr och Söder redan voro usuella i elliptisk form, varför ingen 
korrespondens här motiverar ellips), gram är onödigt då mot¬ 
satsen mellan kilo och hekto är aktuell o. s. v. De stympade 
morfemen ha med syntaktisk självklarhet framgått ur respektive 
fullständiga uttryck som en nödvändig följd av den enkla sätt¬ 
ningen. 

Annorlunda den förra typen av individförkortning. Det 
' kan icke tänkas någon syntaktisk situation, i vilken Sigurd ger 
Svedelius ger Sved eller laboratorium ger labbis, och stä- 
; det (neutr.) är näppeligen framgånget ur sammanställningar av 
typen städ-, stryk- och tvätterskor, som för övrigt äro tänkbara 
endast som mycket fria grafiska förkortningar. Dylika bildnin¬ 
gar uppträda när de äro nya alltid gruppvis, epidemiskt, att 
börja med endast i vissa slutna kretsar, som äro tillgängliga för 
smittan, d. v. s. som äro delaktiga i den speciella stämning, 
den nya bildningen avser att ge uttryck åt. Utgångspunkten 
* är i regel ett starkt stämningsbetonat ord eller en likformig 
j grupp av dylika, och kring denna kärna sluta sig analogiskt 
j massor först och främst av betydelsebefryndade ord. Huru 
; dessa kortformer äro bildade, genom ren stympning som i 
Sved eller genom stympning och tillfogande av ett quasi-suffix 
som i labbis, spelar ur genetisk synpunkt ingen roll. Den vidare 
utvecklingen är given i och genom mönsterordets (eller -ordens) 

[ förkortningstyp. Från min skoltid minns jag typen på -is som 
särskilt populär och produktiv: kondis, snusis, barbis etc., från 
min studenttid erinrar jag mig särskilt rena stympningar som 

I 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



ERIK WELLANDER 


52 


en viss tid på högsta modet: efter Flu(stret), som jag tror var 
det första jag hörde, bildades ögonblickligen Ru(llan), Gä(stisj, 
Hö(rnan) o. s. v., en hel vegetation, som nu så vitt jag vet är 
helt utdöd. Ursprunget kan vara en tillfällig felsägning, som 
slår an, en kontamination såsom pubak av punsch' och tobak, en 
grafisk förkortning såsom rek och oss eller dylikt; en första 
analogibildning göres, som faller i smaken, och lavinen börjar 
rulla. 1 

Teoretiskt sett föreligger i typen Sved, labbis intet som helst 
problem; saken är alldeles klar, även om en utredning av de 
enskilda fallen erbjuder betydande svårigheter, särskilt när fråga 
är om äldre bildningar, vilkas upprinnelse undandrar sig den 
nu levande generationens blickar. Att den bevarade litteraturen 
endast i lyckligaste fall av en tillfällighet kan ge vägledning 
när det gäller att utforska ursprunget, det ligger i öppen dag. 
Klart är emellertid att hela denna företeelsé har sitt egentliga 
hemvist inom slangens och jargonens område, även om diverse 
bildningar därifrån hitta vägen ut till språkets allfarvägar. För¬ 
kortningar av detta slag äro, om man bortser från mönstret, 
som kräver sin historiska förklaring i varje särskilt fall, typiska 
analogibildningar, som avse att förläna nyskapelsen samma stäm- 
ningsvärde som mönsterordet, så att säga utmärka den såsom 
tillhörande en viss känslobetonad föreställningssfär genom att 
ikläda densamma den därtill hörande språkliga uniformen. 

Mot denna typ (Labbis, Svedj avtecknar sig nu mycket 
skarpt den andra, som beror på ellips i av mig åsyftad bety¬ 
delse (riks, kilo). Å ena sidan en analogibildning efter bestämt 
mönster, gjord med medveten avsikt i bestämt syfte, å andra 
sidan en syntaktisk utveckling, mekaniskt betingad av språkets 
morfologiska struktur. 

Den skillnad mellan typen Sved, labbis och typen riks, Söder , 
som Sundén (sid. 229 ff.) antyder genom att som ellipsens mo¬ 
tiv antaga ett funktionellt eller ett ekonomiskt-praktiskt behov, 
får sålunda, om man utgår från ellipsfunktionen sådan den här 
fattats, en principiell betydelse, som den icke har för Sundén. 
Skillnaden mellan individ- och typförkortning åter, som för Sun¬ 
dén blir så betydelsefull, att han vill inskränka ellipsbegreppet 
till den förra, blir med den här valda utgångspunkten av sekun¬ 
där betydelse. Sundéns ellipsbegrepp är logiskt oantastligt och 

1 Se vidare Noreen, Vårt Språk V, $ 55, där litteratur anföres. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



EN ELLIPSTEORI 


53 


praktiskt väl användbart som grammatiskt interpretationsmedel; 
det är klarare och skarpare avgränsat än alla föregångares. 
Teoretiskt brister det däruti, att icke ett utan två principiellt 
skilda ellipsmotiv antagas och att typförkortningen uteslutes även 
i fall, då samma funktionella ellipsmotiv föreligger som vid den 
ena arten av individförkortning. 

I min framställning här ovan ges — så vitt jag vet för första 
gången — en enhetlig och genomförd förklaring av ellipsens 
ursprung och väsen. Teoretiskt torde den vara oangriplig: ut¬ 
gångspunkten, den enkla sättningen av ord med dubbel syftning, 
torde vara oomtvistlig, likaså den närmaste utvecklingen, ingen 
sättning med betydelseförtätning hos de kvarstående leden. 
Däremot vållar företeelsens avgränsning åt vissa håll — särskilt 
vid ellips av bestämning av vissa slag — stora svårigheter, lik¬ 
som ock bedömandet av det enskilda fallet, så mycket mer som 
i flera riktningar genom sekundär utveckling analogibildningar 
kommit till stånd, som göra den teoretiskt skarpa gränsen i 
praktiken ytterst oklar. Detta innebär ingen anmärkning mot 
den framlagda teorien. Språkets utveckling är sådan. Knappt 
har språkbruket i ett visst avseende stadgat sig och linjerna 
klarnat, förrän nya förskjutningar inträda och grumla bilden. 

För att även negativt avgränsa ellipsfenomenet sådant jag 
fattat det vill jag emellertid till sist i största korthet antyda de 
viktigaste av de morfologiska företeelser, vilka ehuru till ur¬ 
sprunget vitt skilda från ellipsen dock leda till likartade resultat. 

Lättast att särskilja äro de rent grafiska förkortningar, som 
i dessa mångskriveriets dagar äro så vanliga. Klassiska äro här 
de postala förkortningarna rek och ass, järnvägarnas lok och 
stins, affärsmännens cif och fob o. s. v. De sistnämnda vittna 
genom sitt ursprung om varifrån detta nu ljied varje år allt star¬ 
kare framträdande förkortningsmod kommit. Medan ännu för 
20 år sedan dylika kortformer voro rätt sällsynta i skrift och 
mycket sällsynta i tal — lok ., st.ins. voro ursprungligen avsedda 
att utläsas som lokomotiv, stationsinspektor — äro de nu i den 
yngre generationens tal ytterligt vanliga. Från de anglosaxiska 
länderna har förkortningsraseriet som en smitta spritt sig till 
kontinenten och Skandinavien. Om förhållandena i Frankrike 
vittnar Hilding Kjellman i sin undersökning Mots abrégés et ten- 
dences d’abréviation en frangais (Upsala 1920), på det tyska 
språkområdet gör sig som jag i annat sammanhang skall upp- 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


54 


ERIK WELLANDKR 


visa alldeles samma utveckling märkbar, och i Sverige har med 
början särskilt inom affärslivets och sportens terminologi samma 
mäktiga inflytande gjort sig gällande. Men smittan har gripit 
omkring sig och märkes nu på områden, som säkert icke direkt 
afficierats. Inom studentkretsar hör man t. ex. numera allmänt 
uttrycket läsa på lissen och till och med han lissar i tyska; 
förkortningen fil . lic. är gammal i skrift, men uttalad är den en 
nyhet, som stöter den äldre generationen. Och så förhåller det 
sig nu med hoptals moderna kortformer. Den äldre generatio¬ 
nens bestämda avvisande av dessa former vittnar om hela rörel¬ 
sens nyhet. 

Till denna rent grafiskt motiverade typ höra måhända fall 
sådana som Gränges , Nya spår , vilka ovan (sid. 38) anfördes 
som exempel på analogisk utvidgning av ellipsen i Vivsta(varv), 
Kullager(fabriken). Att i fondbörsens yrkesterminologi dylika 
grafiska förkortningar användas och i sin skrivna form utläsas, 
är självklart; detta utesluter icke den förut givna förklaringens 
giltighet, då företeelsen för visso kan ha dubbelt ursprung, men 
det visar i ett konkret fall, hur svår avgränsningen i praktiken 
ställer sig, den teoretiska skillnaden må vara än så klar. 

Jämte dessa förkortningar med grafiskt ursprung förekomma 
andra med medveten avsikt gjorda förkortningar, där stympnin¬ 
gen icke är grafiskt betingad utan förefaller vara rent godtycklig. 
En dylik av skriftbilden oberoende förkortning är bil för auto- 
inobil, likaså norska trikk för electric. Dylik godtycklig stympning 
av morfem kan också tänkas föreligga i fall sådana som Sved, 
Cham(pagne), pod(ager), städ (med skämtsam morfologisk anslut¬ 
ning till städ i smedjan). Även här kunna regelrätta ellipser 
genom den prosodiska analogi, som det fullständiga och det för¬ 
kortade morfemet ^bjuda, underlätta stympningen. Denna före¬ 
teelse torde dock knappast spela någon större roll i det moderna 
språket; i de flesta fall, såsom i de ovan omnämnda Gä, Fin, 
har man starka skäl att misstänka, att en grafisk förkortning 
givit första uppslaget till förkortningstypen. 

Av helt annat slag äro de förkortningar, som uppstått ge¬ 
nom prosodisk reduktion: Morgon! — Står till? — 'kar bra! — 
Tjänare! Även här tillgodoses om man så vill ett ekonomiskt- 
praktiskt behov, i det dessa alldagliga och självklara fraser pro¬ 
duceras med minsta möjliga besvär, men förkortningen är icke 
syntaktiskt motiverad; den drabbar vilken del av satsen som 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



EN ELLIPSTEORI 


55 


helst, oberoende av dess morfologiska ställning, en del av ett 
ord, ett helt ord, flera ord, alltefter de prosodiska förhållandena. 
Och reduktionen sker icke språngvis, såsom vid ellips, utan så 
småningom. Vid ellips finnas inga mellanstadier i kvantitativt 
avseende, ordmassan är antingen fullständig eller reducerad: an¬ 
tingen Södermalm utan ellips eller Söder med ellips. Men mellan 
ödmjuka tjänare och tjänare ligga mjuka tjänare och ’ ka tjänare 
och många andra reducerade mellanstadier, som icke kunna åter¬ 
ges i skrift, från det fullt uttalade till det endast antydda eller 
icke alls uttalade men ännu menade Ödmjuka. Dylik reduktion 
kan endast drabba den begränsade del av ordförrådet, som nyttjas 
under sådana mycket speciella förhållanden. 

Ännu ett annat slag av förkortning är den kända retoriska 

figur, som kallas aposiopesis: Quos ego -/ Vänta du , ska 

jag — —. Denna säregna företeelse påträffas dels så att säga 
i vilt tillstånd, då känslorna bli övermäktiga och den talande blir 
i ordets bokstavliga mening »mållös* mitt i en mening eller i 
ett ord, dels odlad i retorikens plantskola, där detta ganska starkt 
verkande stilmedel fått sitt särskilda grafiska uttryck i ett antal 
små streck eller punkter. Diktarens konstnärliga aposiopesis byg¬ 
ger sin verkan på sin överensstämmelse med den naturliga mållös- 
heten och är naturligtvis ytterst endast en medveten användning 
av denna afiektyttring för stilistiska ändamål. Denna förkortning 
eller rättare avklippning av en påbörjad sats kan drabba vilka 
ord som hälst och kan icke gärna få några bestående följder 
för ordförrådet. 

Långt viktigare följder har då det medvetna och avsiktliga 
undertryckande av ord, som betingas av eufemistiska motiv. 
Känd är ju benägenheten att genom förvrängning undvika det 
klara uttalandet av ord, som av religiösa eller konventionella 
skäl äro »tabu»: fy faderen, jäklar anagga, beruskad, Ludvig 
Norströms petternicklas o. s. v. Lika vanligt är det emellertid att 
helt enkelt utesluta själva det anstötliga uttrycket eller den signi¬ 
fikativa delen därav: det var dä själva (fan 1 . dyl.), hin (onde), 
[gud) bevare oss, kyss mig!, (hemlig) hus et, das (Hans); detta 
förfarande leder naturligtvis till en koncentrering av hela bety¬ 
delsen i det kvarstående ordet: hin, dass o. s. v., alldeles som 
vid regelrätt ellips. Skillnaden ligger i orsaken, som här är icke 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



56 


ERIK WELLANDER 


av syntaktisk utan av eufemistisk art. 1 Den pregnanta bety¬ 
delsen hos det kvarstående ordet antydes genom emfatiskt uttal, 
alldeles som i vissa andra på skilda grunder reducerade uttryck, 
såsom könet för det täcka könet , han har karaktär för en god 
karaktär o. s. v. 

Utrymmet tillåter dessvärre icke ett ingående på de olika 
problem, som här skymta fram. Icke heller kan jag diskutera 
de olika ellipsteorier, som förut framställts, hur tacksamt detta 
än kunde vara. Jag måste nöja mig med att ha framlagt en ny 
teori och ha antytt de vägar, jag tror forskningen måste slå in 
på, om på detta område nya och värdefulla resultat skola kunna 
vinnas. Området är lockande och långt mindre bearbetat än 
man vid en flyktig blick föreställer sig. Monografier över ellips¬ 
arter och förkortningstyper t. ex. i svenskan skulle ge intres¬ 
santa och delvis överraskande resultat, inte minst för den histo¬ 
riska syntaxen. Redan en materialsamling, som med någon 
fullständighet avspeglade det faktiska språkbruket inom ett yrke 
eller en sluten miljö, skulle ge märkliga inblickar i »vad vi 
verkligen säga» — och vad vi utelämna. 

1 På dylikt eufemistiskt utelämnande av ogärna uttalade ord beror för¬ 
modligen den redan i fsv. tid uppträdande betydelsen 'döda’ hos orden s/d 
och dräpa. Falk-Torps antagande (Norw.-Dän. Etym. Wb., Heidelberg 1910, 
s. 159), att betydelsen ‘slå ihjäl’ skulle ha utvecklat sig ur betydelsen ’slå’, 
kanske genom bortfallet av ett prefix, motsvarande er- i ty. erschlagen, håller 
knappast streck inför en granskning av beläggen. En sådan ger vid handen, 
att det fullständiga, så att säga normala uttrycket varit t. ex. fisl. drepa til 
he/jar , l hel, i dauöa (se vidare Fritzner drepa 4 i motsats mot 7), fsv. dräpa 
i heell, j död hen (Söderwall dräpa 1 i motsats till 2); vid sidan härav finner man 
nu verbet ensamt i samma betydelse. Det är ytterst osannolikt, att denna 
pregnanta användning skulle vara ursprunglig och tilläggandet av bestämnin¬ 
gar ett yngre pleonastiskt bruk. Man kommer nog sanningen närmare, om 
man antager, att det längre uttrycket är det ursprungliga och att detta stym¬ 
pats av eufemistiska skäl, varefter det kvarstående verbet med emfatiskt uttal 
representerar hela idéinnehållet; jfr t. ex. dian (supremum) obire. 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




LA LOCUTION ILYA 


ESSAI DE SYNTAXE HISTORIQUE 

PAR 

J. MELANDER 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



S’il est un tour de phrase qui semble appartenir au fond 
méme de la langue frangaise, c’est bien celui qui se compose du 
pronom adverbe y et d’une forme impersonnelle du verbe avoir: 
il y a , il y avait, etc. Les connaisseurs de 1 ’ancienne langue 
savent cependant qu’il n’en est pas ainsi. En effet, il n’y a que 
1’usage impersonnel du verbe qui soit originaire, tandis que la 
particule y, qui est de rigueur dans la langue littéraire d’au- 
jourd’hui, pouvait, dans les oeuvres du moyen åge, manquer sui- 
vant les circonstances. 

Les courtes remarques qui vont suivre ont pour but de 
donner quelques indications historiques sur 1’expression *ily a » 
et d’exposer les régles qui ont déterminé 1’emploi de la parti¬ 
cule y. Elles n’ont pas la prétention d’épuiser le sujet; ce ne 
sont que quelques observations que j’ai faites au cours de mes 
lectures dirigées vers un autre but. Je les publie comme une 
contribution, si modeste qu’elle soit, å la syntaxe historique du 
frangais, qui reste encore ä écrire. 

Les notices que les grammairiens consacrent ä 1 ’expression 
il y a sont trés sommaires. Diez, Grammatik der rom. Sprachen, 
t. III, 3 e éd., p. 196—197, aprés avoir mentionné les formes 
ordinaires qu’a la locution dans les autres langues romanes, dit 
pour le frangais: «Franz. nur mit dem Adverb: ily a longtemps; 
il y a des femmes; altfr. auch ohne dasselbe: aguait i ad e 
traison L. Rois 377; en vous a honnour et savoir Ccy. 2398». 
Lindication que donne M. Meyer-Liibke est encore plus som- 
maire: «a.-frang. a, frang. mod. il y a* (Grammaire des langues 
rom., t. III, § 99). 

M. Haase est, ä ma connaissance, le premier qui ait observé 
que l’emploi de 1’adverbe y est déterminé par des régles. Il 
dit 1 : *Y dans son acception d’adverbe de lieu s’est tellement 

1 Syntaxe frangaise du XVIIe siixle. Traduite par M. Obert, Paris, 
1898, S JO,i. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



6o 


J. MELANDER 


enraciné dans l’expression *il y a» que la langue möderne ne 
s’en passe plus, tandis que Tanden frangais Tomettait souvent 
surtout avec une autre détermination de lieu». Méme Tobserva- 
tion de M. Haase est trop imprédse et donne ä croire que y 
s’employåt indifféremment au moyen åge. On verra tout å Theure 
que les régles sont beaucoup j)lus rigoureuses; encore Temploi 
de Tadverbe y est-il déterminé non seulement par la présence ou 
Tabsence d’un autre complément adverbial de lieu, mais aussi 
par le sens de Texpression. 

Pour trancher la question, il faut tout d’abord se rendre 
compte des fonctions et des significations de la locution. Remar- 
quons qu’au cours de son histoire Texpression n'a subi aucun 
développement d’emploi ni de sens. Depuis les premiers textes 
jusqu’ä nos jours, elle s emploie dans deux sens bien distincts: 

l° elle exprime Texistence, soit qu’il s’agisse d’une personne 
ou d’un objet qui se trouvent å un lieu ou bien de 
Tespace qui sépare deux lieux. 

Ex. Il y a deux persotmes dans la chambre. 

Il ny a que deux lieues dici a la ville. 

2° elle désigne le temps qui s’est écoulé depuis un certain 
événement. 

Ex. Il y a une setnaine qiiil est parti. 

Déjä dans le latin vulgaire, Tusage impersonnel de habeu 
avec le sens de «zY y a * était tout constitué dans ces deux 
emplois. En voici quelques exemples: 

1° Dans le sens d existence. 

et habet in ipsa cripta ad latus deorsum descendeutibns 
nomina suprascripta Itin. Burd., p. 19; habet in biblio- 
theca Ulpia librum elephantinum Flav. Vopisc. Tacitus, 
8,1; duodecim milia habet de Sarapta usque in Sidona 
Theodosius, § 73; habebat autem de eo loco ad montern Det 
forsitan quattuor milia Pereg. ./Etheriae, 1,2; itide ad 
sanetam Teclam habebat de ciuitate forsitan millt quin- 
gentos passus ibid., 23,2; ibi habet daetulum Nicolaum 
maiorein Theodosius, § 65; Hic habet reliquias Le Blant, 
Inscriptions chrét., I, p. 30. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




LA LOCUTION FRANQAISE *IL Y A* 


6l 


2° Dans le sens temporel. 

ex quo hitic profectus est, habet annos XIV Hist. 
Apoll., 31. 1 

Ces passages nous montrent que le latin se contenta de la 
forme verbale seule; les adverbes hic, ibi, qui se trouvent dans 
les deux derniers exemples cités sous i° ont leur pleine signi- 
fication de «ici, lä». Le verbe habere est actif et implique 
pour le nom qui en dépend 1’accusatif. 

Le plus ancien frangais ne fait que continuer 1 ’usage latin. 
Je citerai les exemples qu’ofirent XAlexis et le Pélerinage de 
Charlemagne , deux textes appartenant ä des dialectes différents. 
Ils se rangent facilement dans les deux catégories établies. Pour 
mieux faire ressortir la construction, il convient de séparer, dans 
la premiére catégorie, les passages 011 la détermination de lieu 
est exprimée par un complément adverbial autre que^deceux 
ou elle est exprimée par cet adverbe. 

1° Dans le sens d’existence. 

a) La détermination de lieu est exprimée par un com¬ 
plément adverbial autre que y. 

Alexis: En icest siccle nen at parfite a?nour 14 c; 
Onques en Rome ne?i out si grant leticie, Come out le 
jorn as povres ed as riches 108 a —b; Soz ciel nat 
ome quis puisset conforter 118 e. 

Pélerinage de Charlemagne: N'at tantbelchevalier 
de ci en Antioche 49; Laenz a t un al ter de s ainte 
Paternostre 114; Donrai vos tels reliques , meillors nen 
at soz ciel 169; Onques nen out lar ron tant com ma 

ter re duret 324 (tant com ma terre duret équivaut ä 

* 

«dans tout mon pays»); molt gent palais at ci 365; 
cf. 482, 576, 600, 754; En la chambre voltice out un 
perron marbrin 439. 

b) La détermination de lieu est exprimée par y. 

Alexis: Si ert credance, dont or tii at nul pr out 
1 c; La vide ert fraiele, n’i at durable honour 14 d; 

1 Cf. Geyer, Kritische und sprachliche Erläuterungen zu Antonini 
Placentini Itinerarium, Thése d’Erlangen, Augsburg, 1892, p. 63; Löfstedt, 
Philologischer Kommentar zur Peregrinatio ALtheriae, Uppsala, 1911, p. 43. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




62 


J. M ELAN DER 


Un en i out qui sempres vint avant 46 c; N'i out si dur 
ne L cstoiist plorer 86 e; Nul n'en i at quin al g et ma- 
lendous, Cel tien i a t quin report sa do lour m d—e; 
C el jorti i out cent tnil lairmes ploredes 119 e. 

Pélerinage de Charlemagne: Dus i out et de- 
meines 4; Del plus fin or d'Arabie i out mil mars 
fondut 199; Tant i at de fin or que jo n’en sai me 
sure 321; Cent colombes i at tot de tnarbre en estant 
350; Doze liz i at bons de cuivre et de metal 425; 
si at un hotne mis 440; N'i at hontage nid vers le 
rei 506; cf. 617, 659; Entre or fin et argent guardez 
com bien i at 509; Mainte feiz i out mis trente hornes 
en essai 510; La hans te de pomier, de fer i ait une 
alne 606; Se vos ioiissez fait , i oiist felonie 689; Et 
Franceis les esguardent, ti i out un ti en parolt 812. 

2° Dans le sens temporel: 

Alexis: tanz jorz at que nem vidrent 42 e; . 

Pélerinage de Charlemagne: set anz out que nes mut 
193; Pose at que jo ti i fui 218; Bien a t set anz et mi elz 
Qu en ai oit par ler estränges soldeiers 310—II. 

Ce sont les exemples de 1 ’expression til y an que nous 
fournissent T Alexis et le Pélerinage. Ils sont typiques pour 
1 ’usage ordinaire de Tanden frangais, et ils nous permettent { 
d’établir les régles auxquelles était soumis Temploi de Tadverbe 
y dans les premiers siédes de la langue. 

La particule manque toujours, si f expression a le sens tem¬ 
porel 1 ; elle fait également défaut au sens dexistence, si la phrase 
contient un autre complément adverbial de lieu, tandis qu’elle 
apparait toujours dans le sens d’existence, si la phrase est dé- 
pourvue d’autre détermination de lieu. En présence de ces faits 
il faut conclure que y, qui se trouve dans ce dernier cas, garde 
encore son acception propre d’adverbe de lieu. L’adverbe a 
donc une fonction reelle et il n’est pas encore devenu Taccom- 
pagnateur formel du verbe qu’il est de nos jours. Il est amené 
par le besoin qu’a Thomme primitif de localiser de fagon précise 
Tobjet dont il parle. Dans le sens temporel Texpression ne 

1 Ce cas ne rentre pas dans la régle de M. Haase. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



63 


LA LOCUTION FRANQAISE «/L Y A» 

comportait natureliement pas de localisation de quelque genre 
que ce fut, et c’est pourquoi la particule y fait défaut. 

On constate que rien n’est changé å la construction latine. 
La forme impersonnelle du verbe avoir est encore capable d’ex- 
primer, ä elle seule, 1’idée qui est aujourd’hui rendue par c il 
y a». On retrouve également 1 ’accusatif du nom dont il est 
question. 

Les régles établies sont strictement observées aux anciennes 
époques du frangais. Les exceptions sont extrémement rares. 
On peut lire texte apres texte sans trouver aucun exemple qui 
soit contraire äux régles, et l’on s’étonne de voir la langue, 
pour un si menu détail, se conformer ä la tradition avec tant 
de rigueur. 

• En voici quelques autres exemples, qui sont trop connus 
des familiers de 1’ancienne littérature pour qu’il soit nécessaire 
d indiquer les textes auxquels ils sont empruntés. 

i° a) en France riot meillor; en l' ost ri avoit nieillor; ii a 
home el mont; sos ciel na home; en tot le mont na 
sa per; riat plus bcl home en tot le pais; bon com- 
pagnon o t en lui; procTome aveit en lui; en eus riot 
quairier; ainsi dist Charles ou il liat quairier; ci a 
bon chevailler; ci a molt grant amor, etc. 

b) ii i a celui liait paor de sa vie; mais rii a nul qui 
i en veuille e scouter; rien i ot un quin por ta st vie; ii i 
o t resne tenue; ri i ait plus demoré; le jor i ot maint 
espié tron(oni\ poi en i a joie rien ait; rii a remes 
du c ne conte ne per: or rii a plus; qriil rii a el fors 
que je muere, etc. 

2° bien a quinse ans; plus a dl un an; ria pas encore 
.ii. ans et di ii. mois; pieQ a; lonc temps a; molt a grant 
temps; poi a; ria gaires, etc. 

Il est facile d’expliquer 1’usage möderne, qui a introduit 
l adverbe y dans toutes les phrases. A force d étre employé 
pour désigner un lieu qui s’entendait souvent de lui-méme, y 
commenga ä perdre sa valeur propre et fut considéré comme 
appartenant au verbe dont il précisait de plus prés le sens. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


J. MELANDER 


64 

Les exemples suivants nous montreront comment s’est faite cettc 
dégradation de 1’adverbe. 

El front davant ot une litre 
D’esmeraudes et de jagonces: 

D’or i aveit plus de mil onces. 

Tendu i ot une cortine, 

Que li tramist une reine. 

(Roman de Thfebes v. 890—94.) 

Ainz que passast, 90 cuit, li jors, 

I ot beté plus de cent ors; 

Granz batailles i ot de vers, 

Chevreus i ot et dains et cers; 

Mout i ot cignes et poons, 

Oies et grues et hairons. 

(Ibid. v. 439—44.) 

Le début du Couronnement de Louis , ou est décrite la cour 
assemblée ä Aix-la-Chapelle, nous fournit un autre exemple. 

V. Cel jor i ot bien dis et uit evesques, 

Et si i ot dis et uit arcevesques; 

Li apostoiles de Rome chanta messe. 

VI. Cel jor i ot oferende molt bele 

Que puis cele ore n’ot en France plus bele. 

Qui la regut molt par en fist grant feste. 

VII. Cel jor i ot bien vint et sis abez, 

Et si i ot quatre reis coronez. 

(Cour. Louis v. 39—46.) 

Voici un passage tiré du Roman de Troie. 

Une cité ot iluec prbs, 

Que l’om clamot Jaconités: 

Bele ert e grant e fort e gente, 

Tors i aveit bien plus de trente; 

Close esteit tote de bon mur 
De fin marbre, serré e dur; 

Mout i aveit riches maisons 
E granz palais e hauz donjons, 

E chevaliers e marcheanz 
Riches e sages e mananz; 

Dames i ot mout e puceles, 

E borgeises cointes e beles. 

(Troie v. 1147 — 58.) 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


LA LOCUTION FRANgAISE c IL Y A » 


65 


Il serait facile de multiplier les passages de ce genre. Ceux 
que je viens de citer suffiront pour nous montrer dans quelles 
circonstances y pouvait perdre son acception originaire d’ad- 
verbe de lieu. Dans la plupart des cas cités, il nous parait 
assez superflu de désigner par y la localité, le lieu ou se trouve 
ce dont il est parlé étant déjä suffisamment familier au lecteur 
ou å Tauditeur. Et puisqu’il suffisait de la forme verbale seule 
pour exprimer Texistence, la particule n’a pas de fonction ab- 
solument nécessaire; elle n’est que la répétition assez oiseuse 
1 du lieu déjä mentionné. Mais Tanden frangais affectionnait ces 
[ répétitions, et c’est sans doute dans cette prédilection de Tan- 
cienne langue pour les expressions pléonastiques 1 qu’il faut 
chercher la raison de Temploi constant que fait le frangais ac- 
tuel de Tadverbe y avec Xavoir impersonnel. A mesure qu’on 
s habituait ä voir Tadverbe apparaitre sans valeur propre, on fut 
amené å Tintroduire non seulement dans les cas ou la localité 
était déjä exprimée par un mot spécial, mais encore dans les 
phrases temporelles. L’expression se figea de plus en plus sous 
cette forme, de sorte que la langue littéraire möderne ne peut 
plus se passer de Tadverbe. Il a perdu son acception maté- 
j rielle et n’a plus d'autre fonction que de marquer Timpersonna- 
1 lité du verbe avoir. % 

t 

Il a fallu un temps considérable pour généraliser cet emploi 
de y. Les oeuvres du XVII* siécle nous offrent encore des traces 
de Tancien usage. Je donnerai plus loin quelques indications 
sur les destinées de notre expression å travers les siécles. 

Il convient de dire ici quelques mots de la forme sous la- 
quelle la locution apparait dans les anciens documents. Comme 
je fai fait remarquer, Tancienne régle était respectée assez 
tidélement dans les premiers siécles de la langue. J estime 
méme qu’elle s’observait plus fidélement encore que ne le lais- 
sent croire les éditions des vieux textes. On sait que la plupart 
de ces textes nous ont été conservés par des manuscrits de 


1 »Pléonastique» du point de vue möderne. 

, * On peut comparer å cet emploi de y celui qu’on fait du pronom ad- 

verbe en dans bien des expressions ou 1’esprit möderne n’a qu’une idée trés 
vague de Tadverbe: en étre ä; il en est de méme; s en tenir ä; en vouloir 
a quelquun et en avoir å quelquun, en venir aux mains , etc. Ici encore 
ladverbe modifie plus ou moins le sens du verbe en lui accordant une signi- 
fication spéciale. 

5—*1101. Studier i modern språkvetenskap. VIII. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


66 


J. MELANDER 


beaucoup postérieurs ä 1’époque ou écrivaient les auteurs, et 
que la difficulté consiste ä savoir si une expression linguistique 
que donnent les manuscrits appartient ä 1’auteur ou si elle est 
due au copiste. Si elle est attestée par tous les manuscrits 
connus, elle peut avec sureté étre attribuée ä 1’auteur, maissil 
y a désaccord entre les manuscrits ou, le cas échéant, si 1’uni- 
que manuscrit offre une legon fautive, toutes sortes de difficul- 
tés se présentent, et il n’est nullement certain que la legon 
choisie ou la correction proposée par 1’éditeur réflétent la langue 
de 1’auteur. Cela s’applique å notre locution. Si un texté, ä 
cöté d une foule d’exemples de til y a » conformes aux régles 
établies, en présente un petit nombre d’autres qui y sont con- 
traires, on a toujours ä examiner s’ils remontent å 1’auteur. 

Or il se trouve que parmi ces exceptions aux régles rela- 
tives å til y a > fournies par les éditions de textes, il y en a 
quelques-unes qui sont dues ä la conjecture des éditeurs. Pre* 
nons comme exemple de ce que nous venons de di re la Chancun 
de Gnillelme publiée par H. Suchier. 1 On y trouve d’abord 
deux vers presque identiques: De qtiuize lizves ni out ne duit 
ne gué 714 et De quinze liwes n'out funtaine ne gué 847, ou se 
rencontrent les deux formes concurrentes de la locution. Comme 
ces deux passages sont donnés par 1’unique manuscrit, ils appar- 
tiennent probablement ä 1’auteur, et le premier vers cité nous 
fournirait alors le premier exemple de 1’usage möderne de di 
y a », de quinze liwes équivalant å une détermination de lieu. 
Mais il y a dans le méme texte deux autres vers, transmis 
fautivement par le manuscrit. Ce sont Contre un des noz i <»* 
bien des lur mil 195 et de l*or cTArabe i out en mi la bocle 375 
ou 1’éditeur, pour obtenir le nombre correct de syllabes, a in 
troduit i manquant dans la copie. Les deux vers du manuscri 
présentant une syllabe de moins, une correction s’impose, e 
1’éditeur renvoie, pour 1’émendation du premier vers, aux ver 
270, 710 et 1693 de la Chevalerie Vivien publiée par M. Te» 
racher 2 ou celui-ci écrit Contre .i. des nos en i a cent d'armé 
(Aufraignes). Comme ce dernier poéme est postérieur d’enviro 
un siécle' ä la Chancun de Guillelme*, ce renvoi ne convainc pa 

1 Bibliotheca normannica, VIII, Halle, 1911. 

* Paris, Champion, 1909. 

8 Cf. Suchier, Charn;. de G. t p. xxx et G. Paris, La littérature fr an {ak 
au moyen dge, 5* éd., p. 273. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



LA LOCUTION FRANQAISE t IL Y A» 67 


complétement; encore faut-il observer que quelques-uns des manu- 
scrits qui nous ont conservé la Chev. Vivien omettent i aux 
endroits cités. Pour le second vers cité je proposerais de 
lire: de Vor cCArabe en out en mi la bocle avec 1 ’emploi pléo- 
nastique de en; cf. le vers 348 de la poiir en ordeiat sa hulce. 

Le Roman de Tristan 1 nous fournit un exemple de notre 
locution ou y est employé avec une autre détermination de lieu: 

Mout les vi ja taisant e muz, 

Qant li Morhot fu ga venuz, 

Ou nen i out un d’eus tot sous 
Qui osast prendre ses adous. 

(v. 135 — 138.) 

C’est le seul exemple de la forme analogique de til y a » 
qui soit attesté par 1 ’unique manuscrit. Cependant on trouve 
dans le texte critique de 1 ’éditeur, M. E. Muret, un autre 
exemple: Sire, dii. anz i a: ne ment 3764. Le manuscrit porte: 
Qanz anz as esté fors de gent? — Sire dii. anz d. arrement. 
La legon du dernier vers est assurément fautive; d. est difficile 
ä comprendre, ä supposer que le manuscrit offre vraiment cette 
graphie (./. = un). La conjecture de M. Muret me parait fort 
douteuse, étant donné que Vy analogique se montre dans le sens 
temporel beaucoup plus tard que dans le sens d’existence. Je 
proposerais de lire: Sire, dii. anz a arrement, et je traduis til 
y a (aura) bientot trois ans*. Cette correction a 1 ’avantage de 
ne pas s’écarter beaucoup de la legon du manuscrit tout en re- 
spectant pour notre locution la forme habituelle å 1’époque de 
1 ’auteur. Comme le fait remarquer M. Muret, 1 ’écriture de la 
copie est fort indistincte 1 2 ; la graphie d. peut donc étre une 
raauvaise notation pour a . 3 4 

Dans 1 ’édition de la Prise de Cordres publiée par M. Den- 
susianu*, on lit au vers 1469 Aigue la (: 1 a tor) cl ost, antor i a 
rosel. Le manuscrit donne antor et a rosel. Il me semble plus 

1 Le Roman de Tristan f>ar Béroul et un anonyme (Soc. des ang. tex- 
tes) Paris, 1903. 

a Dans 1 ’édition des Classiques frant;ais du moyen dge, 12, p. 139. 

• La conjecture de M. Acher (Zeitschrift fiir rom. Phil XXXIII (1909), 
p. 724): Sire, .iii. anz en arrement (= errautnent) doit certainement étre 
rejetée; je ne connais pas d’exemple de pareille omission du verbe avoir, et 
M. Acher confesse lui-méme n’avoir aucun exemple de en errautnent. 

4 Société des an f. textes, 1896. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


68 


J. MELANDER 


simple de supposer que les mots an tor et et ont été intervertis 
par le copiste et de lire par conséquent: et antor a rosel. 

Au vers 1669 d ’Elie de saint Gille 1 , 1 ’éditeur, G. Paris, 
écrit: Si [i] a. in. cloketes qui pendent d'or fin cler. Aucune 
correction n’est nécessaire. Seulement il faut écrire S'i a .m. 
cloketes, etc. et lire .m. comme dissyllabe. Cette forme dissylla- 
bique viile était familiére ä 1’auteur du poéme d’aprés le témoig- 
nage des vers 869 Tant en a asamblé .c. in. sont et plus et 2430 
Et ot en sa compaigne .xx. in. Turs artné[s], Pour 1 ’élision de 
si devant i, voir Et s'i avra .ii. escus de Navaire 71; cf. 73, 
1646, etc. 

Le passage suivant emprunté au Montage Guillaume 2 donne 
lieu ä des remarques d’une autre nature. 

Tant va li quens et arriere et avant, 

Qu’en un val entre mout soutil et mout grant. 

Desous un arbre foillu et verdoiant 
Une riviere i ot bele et corant; 

Sour le riviere troeve un habitement. 

(v. 2100—2104.) 

D aprés la ponctuation adoptée par 1 ’éditeur, le vers 2103 
fournirait une exception aux régles, le ver 9 précédent renfermant 
la détermination de lieu. Je proposerais de mettre une virgule 
aprés grant et le point aprés verdoiant. Il me semble que cette 
maniére de ponctuer, tout en justifiant 1’emploi de i au vers 
2103, rend mieux le sens du passage. 

Le temps me manque pour poursuivre cette étude minu- 
tieuse des textes publiés. Je ferai seulement remarquer que, 
dés les premiers documents, radverbe_y pouvait parfois s’omettre 
dans le sens d’existence méme dans des phrases qui manquent 
d autre détermination de lieu. Les exemples semblent étre fort 
rares. On trouve: A il Franceis qui por mon cors le face: 
Cour. Louis 2410; Que onques not .i. si har di Qui s en osasl 
armer vers lui Tristan (Béroul) 851 — 52; N'a .x. cites ou ait tant 
botie espce Mort Aym. 3250; Seignor, a il nul de vos, qui la ba- 
taille vueille fere? Marques de Rome, p. 101. 

Pour terminer je vais donner quelques exemples montrant 
la forme de 1 ’expression å des époques dififérentes. J’ai choisi 

1 Édition de la Société des an f. textes fr., Paris, 1879. 

J Publié par W. Cloetta, Soc. des anf. textes, Paris, 1906. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




LA LOCUTION FRANQAISE *IL Y A» 6g 

quelques oeuvres en prose, qui se prétent mieux que les oeuvres 
poétiques ä une étude syntactique. Ce sont les suivantes: Au- 
cassin et Nicolette (environ 1200), Le Roman de Marques de 
Rome (vers I268 1 ), L' Histoire de saint Louis par Joi n vi lie (1309), 
les Cent nouvelles nouvelles * (1450—1460) et les Mémoires de 
Philippe de Commynes y I (environ 1490). 8 

Les exemples que nous fournit Auc. et Nic. de til y a» 
sont tous conformes aux régles établies. Il en est de méme 
pour ceux de Marques de Rome, ä part 1 ’exemple déjä cité. 
Joinville suit encore Tanden usage assez fidélement; les 
exemples de y employé avec une autre détermination de lieu 
sont trés rares: il y eust gra?it foison cTarbres en la montaigne 
§ 190; Mout en y ot de noiez en l'un fleuve et en C autre § 201; 
cf. SS 2 34* 53 2 » 548, 552, 597. Je n’ai pas trouvé d’exemples du 
sens temporel. Notons les deux passages suivants: Et ot un Sar- 
razin, quant il furent arrivei § 161; il a attssi comme une grant 
haye § 208. Dans les Cent nouvelles nouvelles, le nouvel usage 
a fait des progrés considérables dans le sens d’existence; j’en 
ai noté une cinquantaine d’exemples. Le sens temporel, au 
contraire, se conforme aux anciennes régles; je n’ai trouvé que 
trois exceptions: il y a plus dun mois I, p. 59; il ny a que 
six jours I, p. 299; cest ccil cy est plus lait qu'il y a XV. jours 
II, p. 175. Dans Commynes, Taspect möderne de Texpression 
s’accentue plus encore: la forme actuelle Temporte non seule- 
ment dans le sens d’existence, mais aussi dans le sens temporel. 
Citons les exemples de ce dernier sens offerts par les cent pre- 
miéres pages des Mémoires: il y peidt bien avoir vingt trois 
ans p. 15; riy avoit pas trois ans p. 79; ny avoitpas neuj inoys 
p. 92; cf. long temps avoit p. 11. 

Mais Tadverbe a pu s’omettre plus longtemps encore. En 
voici quelques exemples du XVII e siécle empruntés å 1 ’ouvrage 
cité de M. Haase. i° Dans le sens d’existence: a) avec une déter¬ 
mination de lieu: Je sais quil s' éleve des vapeurs bien chaudes 
de cette veine de souffre que vous dites quil a alentour du cceur 
Balz., Lettr., IX, 59; Quil eiit en ce péril de quoi tantnCébran- 

1 Bibliothek des ditt. Vereins in Stuttgart, 187, Tubingen, 1889, p. VI. 

a Bibi. elzévirienne, Paris, 1857—58. 

* Collection de textes pour servir el l’étude et a Venseignement de 
Phistorie, 33, Paris, 1901. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 





7 O J. MELAN DER 

ler. Mol. Princ. d’Élide, I, 3, 284; b) sans détermination de 
lieu: Quelque passion que j'aie pour la guerre, il en a quelque 
autre qui est bien plus forte en tnoi Voit., I, 65; Ilm'a paru que 
la véritable cause est qu'il en a de vrais Pasc., Pens., II, 71. 2° 
Dans le sens temporel: Voilä ce que je devois vous avoir écrit 
il a longtemps Voit., I, 584; N'a pas longtemps de Rotne reve¬ 
no i t Certain cadet La P'ont., Contes, I, 3, I. Cf. Brunot, Histoire 
de la langue francaise , III, 2, p. 484. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



DET HISTORISKA BEVISET 
FÖR EUFEMIAVISORNAS 

ÅLDER 

AV 

A. NORDFELT 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



I en uppsats om »En svensk riddardikt och dess original» 
(Nyfil. Sällsk:s stud., 1920) 1 har jag framhållit svårigheterna att 
förena den hävdvunna uppfattningen om de tre s. k. Eufemia- 
visornas ålder med den modärna språkforskningens resultat i 
samma fråga. 

Enligt nämnda uppfattning skulle Herr Ivan (Lejonrid¬ 
daren) gå tillbaka till år 1303, Härtig Fredrik av Normandi 
till 1308 2 och Flores och Blanzaflor till 1312, och då det 
var veterligt, att den svenske härtigen Erik befann sig på för¬ 
lovnings- och brölloppsfärd i Norge — över vilket land åtmin¬ 
stone Ivan och Flores, om ock på olika sätt, anses ha blivit 
överflyttade till oss — vid tidpunkter, som infalla mellan åren 
1302 och 1312, har man härav dragit vittgående slutsatser an¬ 
gående sättet för de svenska dikternas tillkomst. 

Däremot framgår av de nyare språkliga undersökningarna, att 
Flores är att förlägga till tiden omkring 1350 samt att det sanno¬ 
lika synes vara, att de båda andra dikterna icke äro mer än ett 
eller annat tiotal av år äldre. 

I ovannämnda uppsats har jag i huvudsak slutit mig till 
den senare åsikten och sökt att ge en antaglig förklaring av 
det hela, men då detta skett mera i förbigående och endast 
som ett tillägg till det ämne, jag närmast hade att behandla, 
har jag ansett frågan böra upptagas till en mera ingående un¬ 
dersökning från en av de synpunkter, som kunna vara för den¬ 
samma av betydelse. Dit -hör framför allt spörsmålet om till¬ 
förlitligheten av uppgifterna i de slutverser, som förekomma i 
de tre dikterna, ty det är väsentligen på dessa, som de tidigare 

1 Beträffande litteraturanvisningar i övrigt hänvisas, för utrymmets skull, 
till samma uppsats. 

* Huruvida tidsbestämningen skall tolkas såsom 1308 eller 1509, är om¬ 
tvistat, men denna fråga spelar ingen roll i föreliggande artikel. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



74 


A. NORDFKLT 


tidsbestämningarna grundats. Det är innebörden i dessa upp¬ 
gifter, som jag här kallar för det historiska beviset för Eufemia- 
visornas ålder. 

Slutverserna angiva, att dikterna på drottning Eufemias 
föranstaltande överflyttades till svenska åren 1303, 1308 och 
1312, men samtidigt omtalas Eufemia i alla tre dikterna såsom 
avliden. Uppgiften blir då först att närmare granska och söka 
förklara denna motsägelse, som visserligen av föregående för¬ 
fattare framhållits och något diskuterats men som man snarare 
haft en viss benägenhet att gå på sidan om och egentligen 
aldrig trängt riktigt in på livet. 

Sant är, att redan några bland de äldre forskarna t. ex. 
Klemming och Geete, förklarat nämnda motsägelse på det sätt, 
som synes rimligast, nämligen så, att slutverserna utgöra senare 
tillägg till dikterna. Men bland de andra har t. ex. Storm sökt 
att lösa svårigheten genom att antaga en sammanslagning av 
två olika (förlorade) norska versioner — varav tyckes framgå, 
att han anser verserna från början hava tillhört den svenska 
bearbetningen —, och Kölbing, som är en av de grundligaste 
och mest detaljerade forskarna på detta område, har icke dragit 
sig för att alternativt framkasta den möjligheten, att den svenska 
författaren själv skulle ha skrivit dem. Från denna uppfatt¬ 
ning utgår också Schiick i Sv. litteraturhistoria av år 1890 (I, 
sid. 194). 

Härigenom har uppstått ett visst osäkerhetstillstånd, som 
närmast kan karakteriseras så, att man visserligen å ena sidan 
varit helt eller halvt medveten om att dessa verser vore ett 
fristående bihang — och såsom sådant måhända av tvivelaktigt 
värde — men å andra sidan blundat för denna omständighet 
och av deras uppgifter dragit slutsatser, som om verserna ut¬ 
gjort integrerande ^delar av själva dikterna. 

Jag tror därför, att det kunde vara till nytta att söka klar¬ 
lägga dessa förhållanden, bland annat för att möjligen bespara 
kommande författare en del av det bryderi, som jag själv måst 
arbeta mig igenom. 

Det torde då till en början vara nödvändigt att meddela 
innehållet i slutverserna, men då den fornsvenska ordalydelsen 
måhända skulle bereda en del läsare vissa svårigheter, har jag 
ansett lämpligare att så troget som möjligt översätta dem till 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



DET HISTORISKA BEVISET FÖR EU FEMI A VISORNAS ÅLDER 75 


modärn svensk prosa. De tre dikterna innehålla sålunda i sina 
I slutverser följande: 




Ivan: Då tusen vintrar och trehundra år — efter guds födelse voro 
förlidna — och därtill tre, vid den tiden — blev denna bok satt på vers — 
drottning Eufemia, mån I tro, — lät översätta denna bok så — från välskt 
språk till vårt mål — gud nåde den ädla damens själ — som var drottning 
över Norge — med guds miskund i tretton år — nu är denna bok till ända — 
gud sände oss sin nåd — gud give den som gjorde den — och alla dem 
som hörde boken — himmelrikets glädje för deras möda — och frälse oss 
från helvetets död. 

Fredrik: (Härmed ändas denna saga — gud låte oss så våra dagar — 
i denna världen ända — att vi må bliva väl kända — bland heliga män i 
himmelen — och leva i glädje evärdeligt) 1 — den bok som I här hören — 
den lät kejsar Otto göra — och översätta från välskt till tyskt mål — gud 
nåde den ädle furstens själ — nu är den återigen satt på vers — nyligen, för 
kort tid sedan — från tyskt till svenskt språk — det förstå gamla och unga 

— densamma lät översätta till vårt mål — drottning Eufemia, hennes själ — 
give gud i himmelen — med änglarna evärdelig nåd — för all den dygd och 
ära — hon verkade, medan hon var här — både mot gud och världen — och 
var det mycken skada — att hon ej fick längre leva — och hos vänner och 
fränder bliva — då tusen år och trehundra år — efter guds födelse voro för¬ 
lidna — och därtill åtta år och två månader — blev denna bok diktad så — 
som han (bearbetaren) kunde tyda den — för var och en som det lyster att 
höra — jag vill därmed ända — gud sände oss sin nåd — och give alla 
som boken hörde — så ock den som boken gjorde — glädje förutan ända 

— då döden träffar dem — den som skrev den ske ock så — däri instämma 
vi alla. 

F/ores: (Nu haven I hört omtalas — huru dessa två hedna människor 

— ändade sitt liv och fingo ro — som gud giver alla som tro på honom) — 
nu är denna saga till ända — gud sände oss sin nåd — den som lät över¬ 
sätta den på vers — drottning Eufemia, vid den tiden — kort förr än hon 
dog — gud give hennes själ nåd -och ro — så ock den som boken gjorde 

— och alla dem som boken hörde — rätt ånger och gott skriftermål — him¬ 
melrikets glädje åt vår själ — det må Jesus Kristus låta oss få — som lever 
och råder förutan ända. 


Därefter anser jag mig böra diskutera möjligheten av en 
förklaring, vilken i sådana fall som detta ligger mycket nära till 
hands. Jag menar, att man skulle kunna vara frestad till det 


1 Det inom parentes satta eller en del därav kan möjligen ha tillhört 
originalen. Åtminstone har Ivan före de övriga uppgifterna en slutreflexion 
— dock utan det religiösa inslaget —, vilken tvdligen är hämtad ur det 
franska originalet och därför icke här ovan upptagits bland de slutverser, som 
utgöra senare tillägg. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 







76 


A. NORDFELT 

antagandet, att här föreligger en s. k. interpolation, d. v. s. att 
en av skrivarna skulle, såsom sådana bevisligen ofta nog tillåtit 
sig, kritiklöst ha tillagt en eller annan vers, som står i strid 
med innehållet i övrigt och som lika kritiklöst skulle ha bibe¬ 
hållits i senare avskrifter. Man bör nämligen komma i håg, 
att flera av dessa kopister, frånsett den rent manuella skrivfär- 
digheten, voro ganska stora stympare, som icke alltid frågade 
efter, om det blev någon förnuftig mening i vad de skrevo. 

Emellertid befinnes det, i fråga om alla tre dikterna, att 
det, som handlar om Eufemias åtgöranden, är så nära förbun 
det med hänsyftningarna på hennes död, att det ena icke kan 
skiljas från det andra. Sä är i Ivan sista ordet i »a vart maal» 
avsett att rimma med sista ordet i »the sedhla frugho siasl», i 
Fredrik är förhållandet detsamma (»a vart maal — henna sizel»), 
och i Flores är det ena momentet genom satssammanhanget 
oskiljaktigt förbundet med det andra (»then them loot vaenda 
til rima — eufemia drötning ij den sama tima — litith för a:n 
hon do*). 

På grund härav måste man förkasta tanken på en inter¬ 
polation eller annan procedur av mekanisk art och söka förkla¬ 
ringen på annat håll. 

Jag övergår därför till att ånyo (jfr min föregående upp 
sats, sid. 119) till omnämnande upptaga den möjligheten, att 
verserna skulle ha tillhört de svenska originalen, d. v. s. blivit 
författade av den, som överflyttat dikterna till vårt språk. Vill 
man fasthålla vid denna förklaring, så nödgas man tänka sig 
följande förlopp. 

Sedan bearbetaren — eller författaren, såsom han med visst 
fog och framför allt för enkelhetens skull kan kallas — slut 
skrivit sina verk åren 1303, 1308 och 1312 och dessa avlämnats 
till uppdragsgivarinnan eller någon annan, har denna avlidit år 
1312. Han skulle då ha skaffat sig originalen tillbaka och i de 
tre dikterna ha tillagt några verser om hennes död m. m., och 
det utan att besinna den motsägelse han härigenom framkallat. 
Ett sådant förlopp är icke .tänkbart, utan det enda sannolika 
är, att verserna tillagts senare, av någon annans hand än för¬ 
fattarens. Om detta skett genom en eller flera avskrivare och 
vid vilken tid det skett, är för nu ifrågavarande spörsmål av 
underordnad vikt, men tydligt är, att den, som redigerat den 
första handskrift, i vilken alla tre dikterna upptagits, haft den 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



DET HISTORISKA BEVISET FÖR EU FEMI AVISORNAS ÅLDER 77 


största yttre anledningen till en sådan komplettering i fråga om 
Fredrik och Flores, därest verserna redan förefunnits i den något 
äldre Ivan, eljest i fråga om alla tre, som han därmed velat 
knyta tillsammans till ett slags enhet. Ty fastän dessa sånger 
icke ha något gemensamt med avseende på innehållet, ha de 
dock talrika beröringspunkter i fråga om diktart, språk och 
stil och passa utan tvivel bra att föras tillsammans såsom de 
enda, dyrbara återstoderna av vad vi kunna ha ägt av riddar- 
poesi. De äldsta handskrifter, som gått till eftervärlden, här¬ 
röra från tiden 1430 — 1450, och däri förekomma, bland annat, 
alla tre cjikterna. 1 

Betrakta vi närmare dessa slutverser, så finna vi också, att 
de äro till den grad stöpta i enahanda form i de tre dikterna 
och i övrigt förete så påfallande likheter med varandra såväl i 
fråga om språk som innehåll, att de utan svårighet förråda sin 
härkomst från senare förbättrare i den vanliga stilen, vare sig 
de nu leda sitt ursprung från samma person eller bero på en 
kalkering från den ena till den andra av olika kopister. 

I Fredrik (och ett av manuskripten till Flores) nedkallas 
guds välsignelse även över den, som »skrev boken», d. v. s. 
kopisten, till skillnad från den, som »gjorde boken», d. v. s. 
författaren, och i en av handskrifterna till Fredrik nämner den 
förre till och med sitt namn (»logan prest») och meddelar ett 
och annat om sig själv och tiden för avskriftens utförande. Man 
styrkes ytterligare i sin uppfattning om slutversernas karaktär 
av löst påklistrade bihang, när man i Ivan .finner vissa manu¬ 
skript försedda med ännu ett tillägg, innehållande en likartad 
välment tirad om de damer, som ägde boken (i en avskrift: 
»fru Märeta», i en annan: »fru Elin»). Dessa omständigheter 
jämte de tafatta omsägningarna i övrigt, särskilt i Fredrik, visa 
oss rätt tydligt, att dikternas avslutning varit ett av kopisterna 
omtyckt ställe att klåpa på, sedan en utav dem väl gjort början 
därmed. 

Emellertid kan det för vinnande av ytterligare klarhet här 
vara befogat att göra sig den frågan, med vilka anspråk dessa 
tillägg om Eufemia m. m. framträda. Är det måhända kopistens 
mening . att få oss att tro, att verserna härröra från författaren, 


1 Angående ett äldre, nyligen upptäckt manuskript av Flores, se Tid¬ 
skrift för nordisk filologi, 1921, häfte 2. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



A. NORDFELT 


78 

och har han i så fall icke själv märkt eller icke brytt sig om 
motsägelsen? Det förefaller mig icke möjligt att tro på ett 
sådant tilltag, detta så mycket mindre som det hela låter sig 
på ett enkelt och naturligt sätt förklara. 

Förklaringen är, att slutverserna icke ens velat ge sig sken 
av att härröra från den ursprunglige svenske författaren utan 
helt enkelt vilja tagas för vad de äro: ett senare tillägg av 
någon mera intresserad avskrivare eller manuskriptredaktör, som 
utgått ifrån att läsaren skulle förstå, att dessa uppgifter och 
reflexioner utgjorde ett senare tillkommet komplement. Några 
av hans uppgifter ha därvid dess bättre blivit riktiga, t. ex. 
om Ivans och Fredriks närmaste utländska källor, under det 
att andra, t. ex. tidsuppgifterna och uppgifterna om Eufemias 
medverkan, blivit tvivelaktiga. 

Det hela har tillgått på samma sätt som t. ex. när en son 
i sin fars kvarlåtenskap finner en hyllningsdikt till denne och 
efter hörsägner skriver därunder, att dikten tillkom på faderns 
sextioårsdag, så och så många år före hans död o. s. v. 

Om man nu måste medge, att verserna tillfogats av senare 
avskrivare, så blir frågan, om de kunna tillerkännas samma tro¬ 
värdighet som om de funnits i de svenska originalen. Det är 
nämligen att märka, att man under sådana omständigheter icke 
har rättighet att annat än i rent yttre mening begagna sig av 
det kända argumentet om »dikternas egna uppgifter», vilket 
härigenom får en betänkligt förtunnad innebörd. På nämnda 
fråga bör därföre. enligt min mening svaras, att man i varje 
fall måste ställa sig något skeptisk mot dessa uppgifter och att 
man, om andra vägande skäl peka i en annan riktning, har an 
ledning att betvivla deras tillförlitlighet. Detta senare är också 
vad som blir fallet i fråga om tidsbestämningarna. 

Av E. Olsons »Studier över rimmen i den fornsvenska 
Flores och Blanzeflor» (av år 1911) framgår nämligen, att Flores 
är författad omkring år 1350. De skäl, som däri anförts för en 
ansenlig framflyttning av tiden för diktens tillkomst, synas mig 
övertygande, och om undersökningens resultat lämnar rum för 
något tvivel, så är det väl — på grund av förekomsten av vissa 
språkliga noviteter — snarare av den art, att det är något svårt 
att tro dikten vara ens så pass gammal. 

På grund härav håller jag för troligt, att slutversernas upp¬ 
gift om Flores’ ålder är oriktig, och om så är, finnes icke myc- 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



DET HISTORISKA BEVISET FÖR EUFEMIA VISORNAS ÅLDER 79 


ket hopp om att uppgifterna skulle vara mera tillförlitliga i Ivan 
och Fredrik, när man betänker deras svagheter i övrigt. Också 
anser Olson, att dessa två dikter endast äro ett tiotal av år 
äldre än Flores, och även de tidigare, av Klockhoff gjorda, 
språkliga undersökningarna av alla tre Eufemiavisorna leda 
snarare till tiden före 1350 än till århundradets början. Ingen 
forskare har antagit någon större åldersskillnad dem emellan, 
och är man sålunda någorlunda på det klara med Flores’ ålder, 
så bör man också kunna vara det med de andras. — Dock 
tyckes mig tio år bra litet tilltaget som skillnad mellan Ivan 
och Fredrik å ena sidan samt Flores å den andra, särskilt när 
man vet, att de båda första äro omnämnda i ett inventarium 
av år 1340 över konung Magnus Erikssons lösegendom. 1 

Återstår att förklara, av vilka bevekelsegrunder en sådan 
antedatering kan hava ägt rum och av vilka tidsförhållanden 
den överhuvud taget kan ha möjliggjorts. 

Efter all sannolikhet ha slutverserna författats och tillfogats 
av kopister-klosterbröder, som antingen på god tro återgivit 
en muntlig tradition, om vars relativa värde det nu är svårt 
att yttra sig, eller som haft en eller annan anledning att för¬ 
härliga Magnus Erikssons mormoder drottning Eufemia och där¬ 
för med berått mod givit fast form åt vissa hörsägner angående 
dennas litterära intressen. Det är nämligen bekant, att dylika 
fromma bedrägerier bedrevos litet varstädes i de utländska 
klostren, och det är just ingen anledning att tro, att våra 
munkar handskats mera samvetsömt med den historiska san¬ 
ningen, även om de använt mindre raffinerade metoder. 2 Tiden 


1 Emellertid är den möjligheten ju icke utesluten, att de i inventariet 
omnämnda^ exemplaren rent av varit originalen, ty av allt att döma ha dessa 
utarbetats för hovets räkning. 

7 De läsare, som skulle vägra att tro på en så detaljerad förvanskning, 
hänvisas till J. Bédiers märkliga arbete Les I^égendes épiques, vari bland 
talrika andra fall omtalas (I, sid. 115 —117), hurusom av två brödraskap, som 
tävlat om en viss företrädesrätt, det ena till sin fördel stuvat om de histo¬ 
riska dokmnenten, varefter det andra, ännu slugare, till sin förmän förfalskat 
just denna förfalskning. — Den danska översättningen av Fredrik bjuder också 
på belysande exempel. Där är nämligen »från tyskt till svenskt språk» ändrat 
till »från tyskt till danskt språk», och om Eufemia och hennes medverkan 
namnes icke ett ord. Detta senare skulle emellertid kunna bero därpå, att 
den danska versionen går tillbaka på ett (förlorat) äldre svenskt manuskript 
(se Fredrik, sid. 228), där detta tillägg måhända ännu icke blivit gjort. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


8 o 


A. NORDFELT 


var bekant för rika gåvor till de andliga, och införandet av 
slutverserna kan mycket väl ha utgjort en återtjänst för någon 
kunglig donation, varjämte uppgifterna om Eufemias initiativ 
böra ses i samband med det förhållandet, att det på den tiden 
ansågs som en synnerligen hedrande furstlig sed att beskydda 
författare och införliva utländska dikter med den inhemska 
litteraturen. 

Först som sist anser jag, att man bör taga de sakliga upp¬ 
gifterna i medeltidslitteratur av denna art — vare sig de härröra 
från originalen eller avskrifterna — för vad de i själva verket 
äro: en blandning av dikt och verklighet, ofta påverkad av ett 
fromt eller eljest lovvärt ändamål, och att man därför icke bör 
fästa för stort avseende vid den historiska grund, på vilken de 
synas bygga. I själva verket är det svårt att inse, varför man 
skulle i så mycket högre grad tro pä deras historia än på deras 
geografi, vilken senare, som bekant, är den mest fantastiska och 
ofta nog mera rättar sig efter rimmets fordringar än efter jord¬ 
klotets form. Så segla deras hjältar ibland över vattendrag, 
där intet vatten finnes, eller rida utan hinder från land till land, 
som skiljas av stora hav, för att inte tala om de alldeles på 
fri hand tillverkade namn på länder och orter m. m., som där 
förekomma. 

Skulle man, på grundval av vad som hittills kunnat kon¬ 
stateras och eljest synes rimligt, våga ange den sannolika tiden 
för Eufemiavisornas tillkomst, så torde man, under förutsätt¬ 
ning att Olsons resultat äro säkra, icke kunna komma längre 
än till det antagandet, att alla tre författats efter år 1312, att 
först Ivan och någon tid därefter Fredrik tillkommit före år 
1340 och måhända närmare det senare än det förra årtalet samt 
att Flores skrivits omkring år 1350. 

Om nu denna tidsbestämning skulle komma det verkliga 
förhållandet närmare än den hävdvunna, så skulle därav följa 
avsevärda rubbningar i uppfattningen av hithörande frågor. 
Först och främst skulle man nödgas förflytta tidpunkten för 
riddarpoesiens införande i vårt land från 1300-talets början till 
dess andra fjärdedel. Vidare skulle man, då det sålunda vore 
ovisst, om dikternas författare varit med i Norge vid härtig 
Eriks förlovning och förmälning liksom om han överhuvud stått 
i någon förbindelse med Erik, som kastades i fängelse år 1317 
och där avled följande år, bli tvungen att avstå från den 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




DET HISTORISKA BEVISET FÖR EUFEMIA VISORNAS ÅLDER 8l 


förut framställda rekonstruktionen av händelsernas förlopp (se 
Schiick, Ill. Sv. litteraturhist., 2 uppl., sid. 192) och ansenligt 
inskränka på den Eufemia hittills tillskrivna förtjänsten av dik¬ 
ternas överflyttande till svenskan samt snarare tänka sig en 
förklaring av den art jag föreslagit i min ovan omtalade upp¬ 
sats (sid. 121 och 122). 

Och slutligen bleve väl följden, att den mycket allmänt 
omfattade Ȍsikten, att de svenska Eufemiavisorna skulle vara 
författade av en och samma person, förlorade icke så litet i 
sannolikhet. Ty om alla tre vore att förlägga till den korta 
tidrymden mellan åren 1303 och 1312, vore det nog mera san¬ 
nolikt, att de haft samme författare, eftersom man, såsom myc¬ 
ket riktigt anmärkts, icke kan antaga, att härtig Erik till sitt 
förfogande haft flera sådana diktare. Men om de i stället till¬ 
kommit under en ansenligt längre tidsperiod och vid Magnus 
Erikssons och Blanche av Namurs efter allt att döma prakt- 
älskande och litterärt ganska livaktiga hov, så är det mera 
troligt, att flera bearbetare än en enda funnits att tillgå. 

Av ovanstående undersökning torde åtminstone framgå, att 
frågan om slutversernas uppkomst och förhållande till själva 
dikterna är av sådan betydelse, att dess diskuterande, på grund¬ 
val av vad man redan nu kan sluta sig till, icke bör anses 
opåkallat. Villigt medgives, att man måste avvakta en detalje¬ 
rad undersökning av rimmen i Ivan och Fredrik m. m., innan 
nian kan vara mera säker på sin sak, men dels synes det stå 
i vida fältet, när en sådan kan komma att föreligga, dels äro 
enligt min mening indicierna för en senare tidsbestämning så 
pass tydliga, att de torde kunna motivera en fortsatt diskussion, 
förutsatt att slutsatserna i dessa invecklade spörsmål dragas 
med nödig försiktighet. 

Eufemiavisornas gåta är för visso icke lätt att lösa, rneii 
klart är i varje fall, att om man utan reservation tror på slut¬ 
versernas uppgifter, så har man därmed icke gjort saken någon 
tjänst utan endast stängt vägen för sig till sanningens upp¬ 
spårande. 


Jag anser mig böra tillägga, att om ovanstående under¬ 
sökning tyder på en senare tillkomst av Eufemiavisorna än vid 
1300-talets början, så är detta resultat från andra, allmännare 

6 — »noi. Studier i modern språkvetenskap. VIII. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



82 


A. NORDFELT 


synpunkter icke ägnat att väcka någon förundran. Det vore 
snarare i och för sig besynnerligt, om dessa mycket omfattande 
och i vissa avseenden epokgörande dikter — i vilka t- ex. rim¬ 
mad vers för första gången i Norden förekommer i större ut¬ 
sträckning och som även i övrigt äro skrivna med en för våra 
medeltida förhållanden förvånande ledig och väl utbildad tek¬ 
nik — skulle ha utarbetats vid en så avlägsen, litterärt out¬ 
vecklad och av svåra inbördes fejder uppfylld tid samt därtill 
inom en jämförelsevis så knapp tidrymd. Det hela skulle i så 
fall för den tidens litterära alstringsförmåga ha betecknat etl 
verkligt kraftprov, som icke kan anses betingat av då förefintliga 
förutsättningar och som det därför är vanskligt att tro på enbarl 
på grund av slutversernas uppgifter, vilkas beviskraft man i all' 
fall bör akta sig för att överdriva. »Fantasien var under medel 
tiden livlig», säger en av våra senaste historieskrivare på ta 
om svårigheterna att avgöra vad som är sant eller icke sant 
och en nutida litteraturforskare intygar, att »kritik var just del 
som brast medeltiden*. 


t 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



LORIGINE 

)E L’USAGE DE EARTICLE DÉFINI 
DEVANT LES NOMS DE PAYS 

EN FRANCAIS 

QUELQUES REMARQUES DE SYNTAXE HISTORIQUE 

PAR 

E. STAAFF 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



[ L’usage de 1 ’article défini devant les noms de pays suit 
dans le frangais möderne d’une fagon générale les régles sui- 
vantes: 

1. Les noms de pays 1 sont précédés de 1 ’article excepté 
dans les cas indiqués cidessous. Ex. La Totiraine est appelée 

i le jardirt de la France. La Corse n appartient plus a F Italie. 
La Suéde et la Norvége förment ensemble la Péninsule scan- 
dinave. 

2. L’article est omis apres la préposition en. Ex. Il vit 
• en France, mais il va en Angleterre tous les ans. 

3. L’article est omis apres la préposition de, lorsque le 
j nom de pays détermine un mot signifiant une dignité politique, 

! une institution ou un produit, lorsqu’il désigne le point de départ 

ou le lieu d’origine et enfin lorsque le génitif est purement 
appositif. Ex. L'empereur de Russie. La légation de Suéde. 
Les trois principaux vins de France sont les vins de Bordeaux, 
les vins de Bourgogne et les vins de Champagne. On nous 
écrit de Russie que no tre envoyé a été décoré ä son ret our de 
France. Sa famille est originaire de Pologne. Le royaume de 
Suede. 

4. Méme dans ces derniers cas (ceux de la régle 3) l’ar- 
ticle est employé devant plusieurs noms masculins de pays 
éloignés et situés hors d’Europe.* Ex. Lempereur du Brésil. 
De la porcelame du Japon. Il revient du Pérou. 

Ce n’est que peu å peu que cet usage syntaxique s’est 
fixé. Pendant les premiers siécles de la période littéraire du 

1 11 en est de méme pour les noms des parties du monde, de provinces 
et de grandes iles. 

1 Nous trouvons inutile de mentionner les cas comme »il est revenu des 
Etats-Unis » ou »de tAmérique du Sud» ou la raison de la présence de 
1 ’article est apparente. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



86 


E. STAAFF 


frangais, il en était autrement. L’usage d’alors peutétre défini 
par cette seule régle générale:Tarticle ne figure jamais devant 
les noms de pays. 

Cest le passage de 1’état de choses ancien ä 1’usage actuel 
que nous allons étudier ici tres sommairement pour essayer de 
trouver la cause essentielle de ce changement. 

Les plus anciens textes n’ofirent pas d’exemples qui nous 
intéressent. Pendant le XI e siécle, les noms de pays ne sont 
jamais précédés de 1 ’article 1 , et au XII e , on ne rencontre pas non 
plus de preuves certaines d’une tendence nouvelle. M. Gell- 
RICH 2 cite un exemple de la Bretaigne Ch. au lion v. 2546, 
mais M. FöRSTER n’admet pas dans son édition cette fornie 
attestée par quelques manuscrits du XIII* siécle. M. HCBNER 3 
donne les exemples suivants: 1) Le Maine (voir ci-dessus); 

2) Quant orent le Chartrain e Duneisin gaste, Rou II, v. 815; 

3) Cil del Poitou les assailloient, Brut 12630; 4) Rotro li quetis 
del Perche, e cil de Belesineis, Ch. Sax. II 4134 III 4819. 
Chartrain et Poitoii figurent souvent dans les mémes textes 

1 Gröber, Grundriss I* p. 290, cite deux exemples de la Chanson de 
Roland: v. 2328 la Bourgogne et v. 2323 le Maine. En ce qui conceme 
le premier de ces exemples, il provient d’une émendation trés douteuse du 
texte qui est dans OE Burguigne et trestute Puillanie, et qui dans aucun des 
manuscrits n’offre de forme avec 1 ’article. Aussi G. Paris dans ses Extraits 
propose-t-il Ed Onguerie et trestute Poloigne. Il y a plusieurs possibilités. 
d’émendation, et rien ne nous autorise å accepter une tournure allant contrej 
1 ’usage grammatical de 1 ’époque. Si pourtant Gröber et aussi Stengel (Da$| 
altfranz. Rolandslied, 1900) ont adopté une forme précédée de 1 'article, cela 
tient probablement å la présence dans la rnérne laisse d’un nom d’une appa- 
rence analogue: le Maine. Dans certaines versions.ee nom a été changé en 
Alamaine, ce qui parait indiquer que la combinaison de 1 ’article avec un nom 
de pays était étrangére au copiste. En réalité, la forme en question esteor-' 
reete, sans rien prouver pour cela en faveur d’un usage commengant de 
mettre 1 ’article devant les noms de pays. M. P. E. Lindström, Unetymolo- 
gische Auflösung französischer Ortsnamen (Stockholm 1898) p. 30, explique 
aussi bien le nom de la ville Le Mans que celui du pays Le Maine. Les 
étymologies sont Cenomanni et Cenoinania. Le premier n est devenu l pat 
dissimilation comme le prouve la forme Cilmannis (Longnon, Atlas historiqué : 
de la France p. 102). La premiére syllabe fut confondue avec la forme : 
pronominale cel, cil, qui a son tour fut remplacée par l'article. Ci. aussi E 
Richter, Jahresbericht X. p. 83, et Meyer-Lubke, Einfuhrung S 247 

* Remarqucs sur 1 ’emploi de l’article en vieux frangais (1881) p. 33. 

* Syntaktische Studien uber den bestimmten Artikel bei Eigennamen in 
Alt- und Neufranzösischen (1892) p. 56. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


L’ARTICLE DÉFINI DEV. LES NOMS DE PAYS EN FRANg. 87 


sans article. Dans tous ces exemples, il s’agit d’anciens ad- 
jectifs, et il fallait au commencement sousentendre un substantif 
(pagus, pays). Ce caractére adjectif s’est dans certains cas 
maintenu avec une certaine force de résistance corame dans le 
Perche et d’autres noms de provinces frangais qui gardent encore 
1’article masculin. 

Au XIII e siécle, 1 ’article est toujours extrémement rare de- 
vant les noms de pays å 1’exception de ceux d’origine adjec- 
tive. La Marche (JOINVILLE) est un ancien nom commun, mais 
la Morée (JoiNVILLE et VlLLEHARDOUIN), la Turquie, la Ro- 
manie (VlLLEHARDOUIN) sont des exemples surs, qui pourtant 
nont rien å faire avec la tendance qui plus tard améne l’ar- 
ticle devant les noms de pays. Les noms cités figurent 
toujours avec 1'article, qui par conséquent parait faire partie 
intégrante de ces noms — tous peu connus ä 1’époque — sans 
se rapporter en rien ä la syntaxe. 1 

A partie du XIV e siécle, 1 ’usage de 1 ’article devient un peu 
moins rare, mais ce n’est que vers le fin du XVI e que 1 ’usage 
actuel commence ä se fixer. En 1572, Ramus dit dans sa 
Convenance des articles que »l’article est devant le nom propre 
de fleuve et de pays: le Rosne, la France». Robert Garnier 2 
emploie presque régulierément l’article, lorsque le nom de pays 
n est pas précédé de la préposition de. — Encore au XVII e siécle, 
on trouve des cas isolés de 1’omission de l’article, mais d’uné 
fagon générale on peut dire qu’å partir de cette époque 1’usage 
möderne est fixé. 

La langue a donc subi, å 1 ’égard du détail grammatical qui 
nous occupe, un changement notable. Ce changement s’est 
réalisé beaucoup trop tard, pour qu’on puisse en chercher la 
cause dans le latin. 3 Quelle est cette cause? La voie qui tout 

•» 

1 M. Hubner cite de la Prise dOrenge v. 186 cet exemple: Par la 
Bourgoigne venoie dAlemaigne. L'édition de Joenckblot date de 1854, et on 
peut y soup^onner des inexactitudes. D’autres erreurs (v. 185 et 190) prou- 
‘ r ent que le copiste n’était pas trés consciencieux. Il y a donc des présomp- 
ions pour que la nouvelle édition que M. Bédier prépare apporte au vers 186 
pielque modification. D’ailleurs, méme dans le cas ou le vers serait cor- 
■ect, il ne me parait pas certain que nous soyons en présence de l’article: 
bar la pourrait étre un adverbe cmployé comme préposition. Cf. de lä = 
de 1’autre cöté de. 

2 Haase, Zur Syntax Robert Garnier’s (Franz. Stud. V) p. 19. 

3 Comme le fait M. Robert, Grammaire frangaise p. 55. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



88 


E. STAAFF 


d'abord parait la plus naturelle pour trouver la réponse å cette 
question, est de chercher les noms qui, les premiers, prennent 
rarticle et d'admettre une influence analogique émanant de ce 
groupe. 1 Il faudrait alors distinguer ces noms de ceux qui se 
passaient de 1’article et trouver les raisons spéciales de cette 
différence de construction. Mais une méthode pareille ne mé- 
nerait ä aucun résultat. Nombre de dissertations et d'études 
sur le langage d’auteurs de différentes époques de randen et 
du moyen frangais enregistrent les exemples de 1'usage de l’ar- 
ticle devant les noms de pays, et il en résulte nettement qu on 
ne fait pas de différence entre les différents noms. Tous —å 
1 'exception du petit nombre de ceux auxquels nous avons déjä 
consacré quelque attention et de quelques autres qui ne peuvent 
avoir eu d’influence sur la grande majorité — suivent les mémes 
régles. Lorsque 1 ’usage en question commence, le méme nom 
se présente tantot avec, tantot sans article, et la seule chose 
qu’on puisse dire sur la fréquence, c'est que, pendant la longue 
période de transition, certains auteurs se servent de 1’article 
plus réguliérement que certains autres. 

Il faudra donc procéder autrement. On pourra comparer 
1 'usage de l’article devant les noms de pays avec son emploi 
dans d autres cas, soit devant les noms communs, soit devant 
les noms propres d’autre espéce. Si l’on trouve certains accords 
ou certains désaccords, on pourra peut-étre en tirer des con- 
clusions sur la nature de l’article dans le cas qui nous intéresse. 
On pourra aussi par 1 ’examen des cas ou 1 ’article s’emploie et 
ou il est omis devant les noms de pays mémes, arriver ä cer¬ 
tains résultats. Et la comparaison avec les autres langues ro- 
manes pourra peut-étre aussi jeter de la lumiére sur 1’usage 
frangais. 

L’emploi de l’article devant un nom propre doit a priori 
étre regardé comme une chose anormale. Ce n'est que lorsque 
le nom propre prend, jusqu’ä un certain point, le caractére d’un 
nom commun que 1 ’usage de 1 ’article devient légitime. Voilå 
pourquoi il est naturel qu’un nom propre déterminé par un ad- 
jectif ou un génitif prenne 1 ’article. .Pierre se rapporte å un 
certain individu portant ce nom, mais si l’on dit le bon Pierre , 
1 ’existence éventuelle d’autres individus du méme nom mais 


1 Cf. Haas, Französische Syntax § 97. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


l’article défini dev. les noms de pays en franq. 89 


nétant pas susceptibles de la méme qualification est sous- 
entendue. En qualifiant la notion désignée par le nom propre, 
je l’ai divisée en plusieurs entre lesquelles j’en indique une. 
Mais ce n’est pas seulement par une qualification que cette di¬ 
vision peut s’opérer. Il se peut aussi que 1’appellatif dans la 
sphére duquel tombe 1’individu indiqué par le nom propre reste 
présent å 1’esprit d’une fagon si actuelle que par lå méme on 
est amené ä faire précéder le nom propre de 1'article. Dans 
ce cas, le nom propre n’est apres tout que la détermination d’un 
nom commun sousentendu. Cest ce qui arrive, par exemple, 
lorsqu’en frangais — et aussi ailleurs — le langage vulgaire 
dénomme une femme ou une fille par le nom du mari ou du 
pére précédé de 1’article: la Béziat, la Duval. On va quelque- 
fois jusqu’ä munir le nom de la terminaison féminine: la Perrine 
= la femme Perrin, la Guérine — la fille Guérin etc. La Dubarry, 
la Paiti etc., sont des exemples de la méme tendance. 

Si l’on pense d’abord aux autres noms géographiques, on 
peut constater que les noms de villes, de villages et de petits 
endroits se sont toujours, en régle générale, passés de 1’article. 1 
ils ne fournissent, par conséquent, qu’au plus un témoignage 
indirect dans la question qui nous occupe. Il en est de méme 
des noms de personnes. — Les noms de fleuves, de montagnes 
et de lacs, par contre, sont précédes de 1’article. Cela dépend 
sans aucun doute de la circonstance dont nous venons de parler. 
L’appellatif se présente å 1'esprit et trouve une expression sym- 
bolique dans l’article. Ce phénoméne n’a rien d’étonnant, lors- 
qu’il s’agit de localités naturelles. Souvent méme, on trouve 
l appellatif exprimé: le Mont Cents, le Mont Cervin , le Lac Léman. 
Souvent aussi 1’appellatif remplace dans le langage courant le 
nom propre: il habite a cdté de Ve au, il a une maison au bord 
de la rivtire. — Ces noms figurent beaucoup plus tåt avec l’ar- 
ticle que les noms de pays, ce qui n’empéche naturellement 
pas que, dans les deux cas, le méme point de vue puisse avoir 
été en jeu. GröBER 2 voit ici 1’explication de 1'emploi de l’ar- 


1 Les cas oii l’article figure devant un nom de cette catégorie s'expli- 
quent par des raisons spéciales. Généralement, il s’agit d’anciens appella* 
tifs. Voir Fredenhagen, Uber den Gebrauch des Artikels in der franz. Prosa 
des XIII. Jahrhunderts mit Berucksichtigung des neufranz. Sprachgebrauchs 
(1906) p. 166—170. 

2 Grundriss der rom. Phil. I 2 p. 290. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


90 


E. STAAFF 


ticle devant les noms de pays. Il ne s’agit pas, d’aprés lui, 
d’une extension de 1’emploi de 1’article, qui se rapporte toujours 
å quelque chose de connu, mais on commence ä rattacher au 
nom propre 1'idée appellative de terre, de pays ou de province: 
»par 1'article on faisait allusion ä cette notion appellative, dans 
la sphére de laquelle 1’auditeur ou le lecteur avait å placer le 
nom de 1’individu géographique, et ainsi on privait ce nom 
de sa signification primitive, changement qu’il incombe au 
lexicographe d’enregistrer et de dater». 1 Il y a peut-étre une 
part de vrai dans cette théorie, mais elle est loin de suffire ä 
expliquer notre probléme. Si M. GröBER avait raison, on ne 
voit pas pourquoi les noms de villes et de villages ne pren- 
draient pas 1’article aussi bien que les noms de pays. La no¬ 
tion de ville et de village est pour le moins aussi vivante — 
et 1’est depuis plus longtemps — dans la conscience du peuple que 
celle de pays. On ne voit pas non plus pourquoi, dans ce cas, 
1'usage de 1’article ne s’étendrait pas å toutes les positions 
syntaxiques du nom propre, car la présence de lappellatif ä 
l’esprit n’est évidemment pas moins justifiée, lorsque le nom est 
précédé des prépositions en ou de^ que dans les autres cas. 
Notons aussi que le remplacement du nom propre par 1’appellatit 
dont nous avons parlé å propos des noms de fleuves etc., 
nexiste pas en fait des noms de pays. 

Il faut donc examiner les fonctions de l’article devant les 
noms communs pour voir si, parmi elles, il y en a une qui puisse 
correspondre ä celle devant les noms de pays. Un pareil 
examen m’a fait voir dans ce que M. STORM 2 appelle 1’article 
générique, c’est ä dire 1’article exprimant la totalité, un phéno- 
méne de nature ä élucider notre probléme. En ancien frangais, 
le substantif se passait dans ce cas de l’article: or estprecious; 
souvent femme varie; bontés est chrestiene vertu. Mais, peu ä 
peu on commence å mettre l’article aussi bien en frangais que 
dans les autres langues romanes. Si l’on n’y voit pas avec M. 


1 M. Fredenhagen, 1 . c. p. 170, parait étre du méme avis. Mais p. 8, 
en voulant expliquer 1’absence de 1’article devant les noms de villes et de 
villages, il voit dans ce phénoméne une conséquence de 1’opposition ou se 
trouvaient les désignations de ces sortes d’endroits å celles des grandes 
étendues géographiques. 

* Storre fransk Syntax p. 11. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



l/ARTlCLE DÉFINI DEV. LES NOMS DE PAYS EN FRANg. Ql 


MEYER-LOBKE 1 une simple extension analogique de Pusage de 
1 ’article, dépendant du fait que la forme précédée de 1 ’article 
était devenue pour ainsi dire la forme normale du substantif, 
1 ’article remplit ici la fonction spéciale de désigner 1 ’espéce dans 
sa totalité ou la notion abstraite dans le sens absolu. La femme, 
dans ce cas, veut dire la femme opposée h Fhomme, c’est ä 
dire déterminée par son opposition å d’autres espéces, et non 
pas une certaine femme déterminée par certaines diflférences 
d’autres femmes. L'or veut dire ce métal par opposition aux 
autres, la bonté cette qualité opposée ä la méchanceté. Cette 
idée de 1 ’article, comme désignation de la totalité de 1 'espéce 
ou de 1 ’absolu de la notion, est devenue en frangais si forte 
quelle a amené — ou contribué ä amener — une construction 
toute nouvelle, la construction partitive ä sens général . 1 2 On 
disait autrefois donnez-moi pain ou de pain. Si l’on disait 
donnez-moi du pain, il s’agissait d’une quantité de pain déter¬ 
minée. En méme temps que pain dans le sens de la totalité 

• ® 

devenait le pain, la phrase donnez-7noi de pain se changeait en 
donnez-moi du pain . L’idée de la totalité était donc trés dé- 
veloppée dans 1 ’article défini, et c’est cette idée qui apparait 
aussi dans son emploi devant les noms de pays. 

Un nom de pays a une signification trés étendue. La France 
méridionale, septentrionale, occidentale et orientale, la Bretagne, 
la Bourgogne, la Champagne, Paris, Lyon, Bordeaux, les Cé- 
vennes, les Pyrenées, la Seine, le Rhone — tout cela et des 
milliers d’autres localités constituent ensemble la France. Le 
nom de pays devenait donc la désignation commune d’une 
foule innombrable de localités, et c’est dans ce sens — lorsqu’il 
sagit de la totalité de tout ce qui ensemble forme le pays — 
que le nom de pays est précédé de 1’article. Dans ce sens 
collectif le pays s’oppose nettement aux villes et aux villages, 
qui sont des points sur la grande surface, des individus de la 
méme espéce. 

En partant de ce point de vue, on comprend aussitot pourquoi, 
dans certains cas spéciaux (régles 2 et 3 ), le nom de pays se passe 
de 1’article. Dans la phrase il vit en France, il ne s’agit point de 

1 Grammatik der romanischen Sprachen III $ 151. 

2 Clédat, Grammaire raisonnée de la langue fran^aise § 186. Cf. P. A. 
Geijer dans Stud. i Mod. Språkvetenskap utg. av Nvfil. Sällsk. i Stockholm I 
p. 212 ss. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



E. STAAFF 


92 

la France tout entiére mais d’un point de la France. Voilä pour- 
quoi cette combinaison prépositionelle est restée sans artide. 
Les grammaires donnent en général comme régle que 1’artide 
ne s’emploie pas aprés en. Il n’en était pas ainsi en ancien 
frangais. L’article aurait trés bien pu y prendre place entre 
en et le nom. Et en frangais möderne, oil pour certaines 
raisons dans a remplacé en devant 1 ’article défini, on aurait pu 
dire dans la France au lieu de dire en France. Dans la France 
peut se dire mais dans un autre sens, signifiant en dedans des 
limites de la France par opposition å en dekors de ces limites. 

Il en est de méme pour de. Dans les exemples cités sous 
la régle 3 , il ne s’agit pas d’évoquer 1 ’idée du pays dans sa 
totalité. Dans un vin de France, nous sommes en présence dun 
qualificatif purement adjectif, analogue ä un homtne de talent, 
un écrin d'or. Le royaume de Subde équivaut comme construc- 
tion ä le mot de liberté. Dans il est originaire de France , il 
revient de France , il s’agit, comme dans en France , d’un point 
du pays. Mais si l’on veut faire naitre 1'idée de la totalité, on 
met 1’article méme aprés de: les peuples de la Gaule, les kabi- 
tants de la France, la découverte de C A méiique, le partage de la 
Pologne. Il est vrai qu’il y a des cas ou l’une de ces idées est 
aussi justifiée que 1 ’autre, et ces cas ont introduit un certain 
désordre dans 1 ’usage, de sorte que 1 ’emploi de 1 ’article est 
quelquefois facultatif. Ex. la plus belle ville de France. Il y a 
aussi des cas ou, pour des raisons spéciales dont nous ne nous 
occuperons pas ici, 1 ’usage s’est fixé d’une fagon qui parait 
contraire aux tendances générales de la langue. Ex. 1'histoire de 
France} 

Les réflexions précédentes se rapportent aux trois pre- 
miéres régles citées au commencement de cette étude. Il nous 
reste ä parler de la quatriéme. Pourquoi les noms masculins 
de pays »peu connus et situés hors d’Europe» prennent-ils 
1’article, méme dans les cas ou les féminins s’en passent? Origi- 
nairement, 1 ’usage était le méme pour les masculins et les fe¬ 
minins. Mais, il y avait un certain nombre de masculins qui, 

1 Que, pen.dant les premiers temps de l’usage de 1’article devant les 
noms de pays, cet usage se soit étendu hors des limites qui y ont été tracées 
plus tard, cela n’est pas fait pour nous étonner. Il y a eu longtemps une 
certaine hésitation aussi bien lorsque le nom n’était pas que lorsqu’il était pré- 
cédé d'une préposition. Cf. Hubner 1. c. p., 66 ss. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



L ARTICLE DÉF 1 NI DEV. LES NOMS DE PAYS EN FRANQ. 93 


étant en réalité des adjectifs, prenaient pour cette raison l’ar- 
ticle. Ex. le Perche. Lorsque, par suite des circonstances ex- 
posées ci-dessus, 1 ’emploi de 1 ’article devant les noms de pays 
devint général, un fait qui jusque lä n'avait pas eu de consé- 
quences linguistiques, prit une certaine importance. Ce fait était 
la diflférence de genre des noms de pays. Il apparait que le 
féminin est le genre normal de ces noms. C’est ce que prouve 
un regard rapide sur la carte d’Europe: la France, lAngleterre, 
la Hollande , la Belgique, PAllemagne, l Italie,la TurquieJEspagne, 
la Suéde, la Hongrie, la Russie etc. Le nombre des masculins 
est relativement insignifiant: le Danemark, le Portugal, P Or- 
léanais, le Bourbonnais etc. Gråce ä leur rareté, 1’article pré- 
posé ä ces noms faisait une autre impression que devant les 
féminins. Tandis que, lorsqu’il s’agissait de féminins, 1’article 
semblait remplir une fonction syntaxique, on le comprenait chez 
les masculins comme une partie intégrante du nom méme, ce 
qui en explique la présence dans les cas ou les féminins s’en 
passent. Ces noms sont å cet égard analogues aux noms de 
villes du type le Havre, le Caire, la Haye. Comme la pré- 
position en ne s’emploie plus devant 1 ’article défini, on la rem- 
place par ä: au Pérou, au Japon etc. 

Cet état de choses souffre pourtant de nombreuses excep- 
tions. Ainsi les vieux noms de provinces frangais se sont main- 
tenus sans article aprés en — en Orléanais, en Cambraisis, en 
Limousin — tandis qu’aprés de on met généralement 1 ’article: 
il est originaire du Bourbonnais. Les noms de plusieurs pays 
d’Europe ont subi 1’influence analogique des féminins: en Por¬ 
tugal, en Danemark mais au Pérou. Dans la régle 4 , certaines 
grammaires soulignent les mots situés hors d'Europé. Il résulte 
de ce que nous avons dit que c’est surtout le mot masculins 
qui est important, tandis que la situation en Europé ou autre 
part ne joue qu’un role secondaire . 1 

Comment les autres langues romanes se comportent-elles 
par rapport å Thypothése que nous venons de formuler? 

Le roumain a rigoureusement établi 1’usage de mettre l'ar- 
ticle devant le nominatif et 1’accusatif. M. Meyer-LCbke 2 

1 On dit par exemple aussi bien en Canada qu 'au Canada. L’influence 
analogique s’exerce donc méme sur un pays éloigné, situé dans une autre 
partie du monde. 

2 Grammatik der rom. Spraclien III § 145. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



.‘invcioi i immu/r-y j>> au 


94 


E. ST A A KF 




explique cet usage par le fait que le roumain ne se sert pres- 
que jamais de larticle apres une préposition. 11 y ä cet égard 
une difiérence fondamentale entre les cas sujet et régime direct 
et les cas prépositionnels. Les noms de pays figurant le plus 
souvent précédés d'une préposition, 1’analogie des noms com- 
muns y a amené 1’usage de mettre 1'article au nominatif et ä 
l'accusatif. Il n’y a donc ä cet égard pas de différence entre 
les noms propres de pays et les noms communs. 

En italien, larticle suit d’une fagon générale les mémes 
régles qu’en frangais. La fonction générique de 1’article a 
atteint presque la méme extension, on y trouve méme la con- 
struction partitive correspondant ä celle du frangais. 

En espagnol et en portugais 1'usage n’est pas fixé. Il y 
régne une grande liberté, mais certains noms de pays figurent — 
chose curieuse — toujours avec, d’autres sans article. En espa¬ 
gnol les noms de matiéres et les noms abstraits prennent lar- 
ticle générique, mais cet usage sest développé tard, et il y a 
encore des restes de 1’usage ancien. La construction partitive 
dans le sens général n’y existe pas. 

Il n y a en somme rien dans la syntaxe des autres langues 
romanes qui contredise notre hypothése. Elle parait plutot y 
trouver un appui. 

Quant aux langues germaniques, dans lesquelles 1’article 
générique ne joue qu’un role restreint en comparaison des 
langues romanes, les noms de pays n’y prennent pas uon plus, 
d’une fagon générale, 1’article. 

Il y a donc des raisons sérieuses pour croire que c’est la 
conception de la totalité par opposition å celle de la partie, 
1 ’idée de 1’espéce par opposition å celle de 1’individu qui est 
le point de départ de 1’usage de larticle devant les noms de 
pays en frangais. Cest un trait de la logique sévére et rigou- 
reuse, de ce besoin de distinctions nettes et claires qui carac- 
térisent la grammaire frangaise. Sous ce rapport 1’usage est 
bon, car il exprime le caractére de la langue frangaise, qui 
tend å faire ressortir autant que possible les nuances intellec* 
tuelles, tandis que dans les langues germaniques ce coté du 
langage est moins favorisé que les nuances aflfectives. 

S’agit-il, d’autre part, de dire si, au point de vue purement 
pratique, Temploi de 1’article devant les noms de pays apporte 
des avantages réels, la réponse est plus difficile. Dans certains 



I. 

h, 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 





L ARTICLE DÉFINI DEV. LES NOMS DE PAYS EN FRANQ. 95 

cas, la présence de 1’article comporte une nuance sémantique, 
et alors elle est évidemment utile. Mais au nominatif et ä 
1 ’accusatif, 1’absence de 1’article ne changerait rien au sens de la 
phrase. Cest lå un cas qui parait confirmer la vérité de ces 
paroles de Michel Bréal 1 : Il est arrivé, toutefois, que l’ar- 
ticle a fini par étre introduit lä ou il n’apportait aucune aide 
appréciable. On peut dire que les langues ou il rend le plus 
de services sont celles qui restent libres, selon le cas, de l’em- 
ployer ou de 1’omettre. Il est certain que le frangais, depuis 
deux siécles, en a étendu 1’usage plus que de raison, en sorte 
qu’il est devenu moins utile ä mesure qu’il devenait plus in- 
dispensable». 

1 Essai de Sémantique p. 232. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



”JURO A BRIOS BACO 

BALILLO” 

APUNTES SUELTOS 

POR 

ÅKE W:SON MUNTHE 


7 —moi. Studier i modern språkvetenskap . VIII . 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


Harä mäs de 40 anos, en el primer libro espanol que cayö 
en mis manos, los Cuentos populäres de Antonio de Trueba, 
topé con la frase 'juro a brios baco balillo’. Me chocö por lo 
rara, y en vano me esforcé por explicärme el sentido y origen 
del 'balillo’. 'Brios’, me decia, debe ser un eufemismo por 
Dios’, y por lo que toca a 'baco’, sin duda es un italianismo, 
el mismo 'Bacco’ que con tanta frecuencia se usa en los corrien- 
tes eufemismos italianos 'giur’a Bacco’, 'per Bacco’, corpo di 
Bacco’, 'cospetto di Bacco’, etc. Pero el 'balillo’, ^qué serå? 

Andando el tiempo — |y cuidado que anda! — me he 
leido mäs de cuatro libros espanoles, y creo haber sacado en 
limpio que en efecto el eufemismo 'brios baco balillo’ no es de 
uso muy frecuente en castellano: lo he encontrado en esta forma, 
tan solo en el dicho libro y otro mäs de Trueba, y en uno de 
Pereda; que por consiguiente también geograficamente parece 
ser su uso bastante limitado; y por ultimo, que probablemente 
es de formaciön relativamente reciente. 

El eufemismo 'brios’, sin 'baco’ ni 'balillo’, figura repetidas 
veces en los sainetes de D. Ramön de la Cruz. Pero en la lite- 
ratura dramätica y novelistica anterior al siglo XVIII, no he 
, hallado rastro del tal 'brios’. También Trueba trae varias veces 
! d 'brios’ solo, o bien seguido de 'baco’ no mäs. En cuanto al 
! baco’, en el mäs antiguo ejemplo que llevo apuntado, de un 
sainete de Ramön de la Cruz (Col. de Durån, II, pag. 196), 
aparece en forma italiana pura: 'Voy a matarle por punto de 
honor jCospeto di Baco!’, lo que parece indicar que por aquel 
tiempo, o sea a mediados del siglo XVIII, aun no se habia 
Ibrmado el italianismo castellano. 

He aqui algunas de las citas con las dos palabras 'brios’ y 
balillo’, o una de ellas, que tengo apuntadas: 

'jMano sobre mano, voto a briosbaco y balillo!’ (Pereda, El 
sabor de la Tierruca, Barcel. 1884, pag. 66 — y la idéntica 
förmula media docena de veces mås en el mismo libro); 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



IOO 


ÅKE WISON MUNTME 


f Juro a Brios Baco Balillo que ..(Trueba, Cuentos popu¬ 
läres, Leipzig 1875, pag. 52); 

'jVoto a brios con las dilaciones!’ (ib. pag. 55); 

'jVoto a brios baco balillo con las campanas!’ (Id., Cuentos 
de color de rosa, Leipz. 1875, pag. 207); 

'jVoto va briosle con la musica!’ (ib., pag. 208); 

'No jvoto va Brios!’ (Id., Narraciones populäres, Leipz. 1875, 

pag. 14); 

'Por vida de dios Baco balillo que ...’ (ib. pag. 53); 

'Juro a brios Baco que...’ (ib. pag. 201); 

'Solo pensamos en saborear la sal de la boda jque juro 
a brios nos sabia a rosquillas!’ (Id., Mari-santa, Madrid 1873, 

pag, 104); 

'Voto (juro) a brios que...’ (Sainetes de D. Ramön de la 
Cruz, Col. de Durån, II, pag. 356, 651, etc., y Col. de Cotarelo 
y Mori, I, pag. 10, 445, etc.). 

La conjunciön 'y’ en la unica förmula que trae Pereda, sin 
duda es una adiciön secundaria. Las förmulas de Trueba son 
mås variadas: al lado de 'juro’ o 'voto a brios baco balillo' 
también trae la förmula 'por vida de’ seguida de 'dios Baco 
balillo’ (comp.: 'jPor vida del Dios Baco, patron de los taber- 
neros!’, en un juguete anönimo, 'jOh qué apuro!’, Madr. 1867, 
pag. 5)» y l as fräses cortas 'juro a brios baco’ y juro a brios, 
la unica que trae Ramön de la Cruz. De esta forma Trueba 
trae ademäs las variantes 'voto va brios’ y 'voto va briosle’. 

'Voto va en lugar de 'voto a’, probablemente una especie 
de eufemismo, figura en el Diccionario de la Academia (i2ma 
ed.), lo usa Moratin en La comedia nueva (I, 3): 'Si yo tuviera 
dos reales... jVoto va!’, y se encuentra repetidas veces en los 
sainetes de Ramön de la Cruz, por ej.: 'jVoto va san, que me 
caigo!’ (Col. de Durån, II, pag. 547); 'jVoto va el demontre! 
(Col. de Cotarelo, I, pag. 319; — comp. ib., con 'voto a’, pag. 
7: 'Voto a san que . ..’, y pag. 24: 'Voto al diablo que ...’). 

La forma 'briosle’, que por cierto es bastante curiosa (si es 
correcta — no he visto otra ediciön de los Cuentos de color de 
rosa que la citada alemana que lleva muchas erratas), no sé lo 
que serå, si no una formaciön caprichosa, cuyo Me’ apenas tiene 
significado propio determinado, como tampoco parecen tenerlo 
ciertas otras formaciones esdrujulas de indole semejante, como 
'cöncholes’, cöntrales’, 'cörcholes’, por 'concho’, 'contra’, 'corcho’, 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


»JURO A BRIOS BACO BALILLO» IOI 


etc. (por ej.: 'jCöncholes con el hombre!’, Pereda, Esc. monta- 
nesas, Madr. 1885, pag. 125; 'jCöntrales! dijo Sula., Id., Sotileza, 
Madr. 1900, pag. 41; 'jCörcholis! si tira’, S. y J. A. Quintero, 
El tio de la flauta, Madr. 1897, pag. 18). 1 

el 'balillo’? Hojeando hace poco el Fray Gerundio del 
P. Isla, me encontré con el siguiente pasaje, que a mi ver acaba 
de una vez con toda incertidumbre respecto al origen de esta 
palabra: 'Digame, Martin, si uno echa un voto a Cristo redondo, 
y de alli a un rato afiade valillo, ^dejarä de haber echado un 
juramento? Claro es que no, respondiö el zapatero; porque asi 
lo he oido cien veces a los teatinos cuando vienen a misionar- 
nos el alma. Y a fe que en esto tienen razön; porque el valillo 
que se sigue después ya viene tarde’ (Bibi. de Aut. Esp: XV, 
pag. 102). Pues bien, me parece indudable que el 'balillo’ de 
brios baco balillo’ es el mismo 'valillo’ que trae el P. Isla. Y 
este 'valillo’ evidentemente procede del eufemismo 'Cristobalillo’ 
(de Cristöbal), por 'Cristo’, el cual en efecto se encuentra alguna 
que otra vez en la literatura anterior al P. Isla, por ej. en La 
picara Justina: 'Vive Cristobalillo, que aunque le quiera enseiiar 
cosa buena, yo no sé otra sino dos’ (Bibi. de Aut. Esp. XXXIII, 
pag. 74)- Creo por consiguiente que el 'baco balillo’, o sea 
bacobalillo’, se ha calcado sobre este 'Cristobalillo’. 

En cuanto al orden cronolögico de la formaciön de la frase 
'(voto a) brios baco balillo’, parece que primero, y lo mäs tarde 
en la primera mitad del siglo XVIII, se ha formado el eufemismo 
brios’ 2 por 'Dios’, el cual como ya dije, se usa con frecuencia 

1 Acaso pudiera compararse este 'briosle’ a un f nosla’ que se encuentra 
en un entremés de Cervantes: 'Ea, senor, cuerpo de nosla*. (Col. de Entre- 
meses desde el fin del siglo XVI, etc., ord. por E. Cotarelo y Mori I, 1, 
Madr. 1911, pag. 33), cuyo 'nos 5 , por 'Dios’, es un antiguo eufemismo bien 
conocido, que también se encuentra en la forma de 'nos’ (por ej., en la misma 
colecciön, pag. 144, en un entremés anönimo: 'Juri a nos que...*; en la 
Colecciön de Autos, etc. del siglo XVI, publ. por L. Rouanet, Madr. 1901, 
I, pag. 381: 'jCuerpo de nosl’, e ib., pag. 251: 'Yo’s juro al cuerpo de nos’). 
Pero el 'nosla’ de Cervantes también recuerda un 'fiosga’ que se halla en un 
auto del siglo XVI: 'Yo’s juro anosga que va la soga tras el caldero’ (Roua¬ 
net, II, pag. 162), cuyo *-ga’ pudiera ser un r que’ modificado que después ha 
sido reduplicado: juro a nos que > juro a nosque (que) > juro a nosca que 
> juro a nosga que (por la f -a’ comp. las antiguas afirmaciones 'soncas’, 
'samicas’, 'sicas’, que probablemente también contienen un 'que’). 

a Sin duda debe suponerse que el 'brios’ no haya sido una formaciön 
del todo casual y arbitraria, aunque por ahora, aparte de la asonancia, no sé 
indicar ninguna razön especial por que se haya elegido esta palabra. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



102 ÅKE W.SON MUNTHE 


por Ramön de la Cruz en la frase juro (voto) a brios’. Mas 
tarde, puede ser que hacia fines del mismo siglo, el 'Bacco’ ita 
liano se ha introducido en castellano, anadiéndose, para dis- 
frazarlas, a förmulas de juramento corrientes como 'voto a Dios. 
Después, las dos fräses 'voto a brios’ y 'voto a dios Baco’ se 
cruzaron y se formö la frase 'voto a brios Baco’, la cual a su 
vez, se cruzö con la antigua frase 'voto a Cristobalillo’, dando 
por resultado final el 'voto a brios baco balillo’ de Trueba y 
Pereda, al lado del cual sin embargo, como se ve por las citas 
de Trueba, se han conservado las förmulas cortas 'voto a brios 
baco’ y 'voto a brios’. Ademås es de notar que la tendencia 
a la aliteraciön, siempre alerta, debe haber contribuido a la 
formaciön de las combinaciones '^rios £aco’ y '^rios £aco balillo 

P. D. Tocante a la förmula 'vota va’, arriba citada, quizas 
se haya modelado, mäs o menos inconscientemente, sobre la 
exclamaciön corriente 'jagua va!’; lo que no impide que en su 
formaciön haya influido también la tendencia a la aliteraciön 
(obsérvese que de la förmula 'juro a’, tan corriente como voto 
a’, no existe la variante 'juro va’). — En el Dicc. de la Aca 
demia, no solamente este 'voto va’ sino también 'voto a Cristo’, 
'voto a Dios’, 'voto a tal’ se citan en el articulo Voto, subs 
tantivo, aunque las tres ultimas expresiones evidentemente 
pertenecen al articulo Vo t ar, verbo (pruebas concluyentes, si 
se necesitan, son fräses como; 'Yo voto a diez que ..Segunda 
Com. de Celestina, Madr. 1874, pag. 164; 'Vötote a Dios que../, 
Lazarillo de Tormes, Madr. 1900, pag. 48; 'Yo os voto a tal 
que..Avellaneda, D. Quixote, Bibi. de Aut. Esp. XVIII, 
pag. 16, etc.) Y también 'voto va’, como simple modificaciön 
de 'voto a’, mas propiamente debiera citarse en el mismo arti¬ 
culo Vo tar, si bien es verdad que, con la formaciön de esta 
frase secundaria se ha confundido el 'voto’, verbo, con el 'voto, 
substantivo, lo que era tanto mås facil como que, desde hace 
siglos, se usa el substantivo en la förmula sinönima 'hago voto 
a’, v. gr.: 'Yo hago voto a tal...’, La picara Justina, 1 . c , 
pag. 147. 


igitized by 


Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



LA LÉGENDE DE 

SAINT JEAN DAMASCÉNE 

UNE RÉDACTION DU XIII E SIÉCLE 

EN VERS FRANgAIS 

VAK 

HILDING KJELLMAN 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


Le ms. fr. 818 de la Bibliothéque nationale renferme un 
recueil tres connu de miracles de la Sainte Vierge. 1 Cest une 
vaste compilation, un grand Mariale en langue vulgaire*, dont 
la derniére partie comprend une série des miracles de Gautier 
de Coincy et de ceux faisant partie de la Vte des andens Peres. 
Le reste de ces récits, au nombre de 80, remontent ä des sour- 
ces dififérentes; le compilateur a eu ä sa disposition plusieurs 
des grandes collections latines — notamment celle désignée par 
Mussafia sous le nom de PEZ 8 , le ms. lat. 14463 (=SV) 4 et sur- 
tout un recueil présentant en somme les traits de celui contenu 
dans les mss. lat. 5268 et 52Ö7 6 de la Bibi. nat. — et il y a 
traduit un grand nombre des récits les plus populaires. Mélés 
ä ceux-ci, on trouve aussi dans notre collection un certain 
nombre de miracles uniques en leur genre ou dont les sources 
ne sont pas jusqu’ici connues. Parmi ceux-ci se trouve le récit 
d’un épisode de la vie de saint Jean Damascéne que je vais 
publier plus loin. 6 

1 Mussafia a consacré le fascicule de son grand ouvrage Studien zu 
den mittelalterlichen Marienlegenden, Vienne 1886—1898, å ce recueil. On 
v trouve l’indication å peu prés compléte des sources immédiates de la col¬ 
lection. Paul Meyer s’en occupe dans un artide inséré dans Not. et Extr., 
34: 2, p. 57 et suiv. Je renvoie aussi å mon travail La deuxieme collection 
anglo-normande des miracles de la Sainte Vierge et son original latin. Avec 
des miracles correspondants des mss. fr. 375 et 818 de la Bibi. nat., qui est 
sous presse. J’y publie une trentaine des récits de notre recueil. 

* Cf. Paul Meyer, l. c., p. 58. 

8 Sur ce recueil important voir Marienlegenden , I, p. 936 et suiv. 

4 Cf. Marienlegenden, I, p. 953 et suiv. 

6 Notre auteur parait étre le seul versificateur de miracles fran^ais qui 
ait puisé dans ce recueil trés particulier; sur les deux mss., voir Marien¬ 
legenden, I, p. 989, et II, p. 5. 

6 Cest le no 30 de la collection. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



106 HILDING KJELLMAN 


Notre recueil est surtout intéressant au point de vue lin- 
guistique 1 . Le ms. présente une langue tres mélangée, inter- 
médiaire entre le frangais et le provengal.' D’aprés Paul Meyer, 
le versificateur et le copiste étaient certainement tous les deux 
de la région lyonnaise, ou le ms. a du étre exécuté dans la j 
deuxiéme moitié du XIII e siécle. L’auteur anonyme a cherché 
ä écrire en frangais, langue qu’il savait assez mal; de lä ce 
mélange curieux de formes frangaises et lyonnaises-provengales, 
les premiéres dominant dans cette partie du ms.* Un cor- 
recteur a essayé de débarrasser le texte de ces formes lyon- 

naises; ainsi il remplace les finales -o, -a, - i par -e; il corrige 

les désinences verbales -ont, -ant en - ent; il substitue ä la forrae 
lyonnaise avoi, que cependant il a parfois laissée, le frangais 
avec; il efface Yh initiale parasite, etc. D’autres corrections 
se rapportent ä la versification; ainsi, quand le ms. portait^et 
que Ve ne devait pas compter dans la mesure du vers, le cor- 

recteur a effacé la barre. Par ces procédés, le ms. présente 

un trés grand nombre de grattages et d autres corrections, etcest 
un travail délicat de ramener le texte ä 1’état ou l’a laissé le 
scribe lyonnais. Comme l’ont fait Paul Meyer et Mussafia 8 , je 
me suis efforcé de reconnaitre les legons primaires, et partout 
ou il a été possible de les déterminer avec certitude, je les ai 
restituées dans le texte imprimé. Dans les cas trés rares cepen¬ 
dant ou la legon originaire était clairement fautive, j’ai adopté 
celle résultant de la correction, qui en ce cas pourrait étre due 
au scribe originaire. 

La versification est grossiére. La rime est surtout tres 
négligée. Il y a des rimes pour 1’oeil, p. ex.: 499—500 com- 

1 Ce n’est pas ici la place d’examiner en détail la langue du ms. Une 
étude d’ensemble reste toujours å faire. Les principaux traits linguistiques 
sont cependant fixés par Paul Meyer dans son article précité et par Herman 
Andersson, Etude linguistique sur une version de la légende de Théophilc , 
Upsal 1889. 

* La langue est plus purement lyonnaise dans une deuxiéme partie du 
ms. comprenant des légendes en prose de divers saints; une partie de ces 
textes ont été publiés par A. Mussafia et Th. Gartner, Altfranzösische Prosa 
legenden aus d. Hs. d. Pafiser Nat.-Bibl. Fr. 818, I, Vienne 1895. Paul 
Meyer en a transcrit les débuts dans la partie de son mémoire consacré au 
légendier en prose. 

8 Dans Marienlegenden, V, p. 19 et suiv., Mussafia a publié 15 miracles 
de notre ms. Paul Meyer a édité 3 piéces dans son mémoire précité et 2 
autres dans Recueil dandens textes, p. 348. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



LA LÉGENDE DE SAINT JEAN DAMASCÉNE 


107 


mencié: Marie, il y a méme des vers qui ne riment pas du tout: 
63—64 terre: autres, 327—8 letre: tote, 329—30 letre : mostre, 
491—2 entre: autre. Les assonances abondent, p. ex.: 1—2 Tlieo- 
doses—jone, 5—6 apris — engin, 59—60 be ste: Per se, 133—4 grace: 
faite, 151—2 maistre: retorique, 175—6 escrire: envie, 265—6 
baillies : lire., 323—4 torner : regne, 341—2 letreiire : costume, 
385—6 sacrifice: virge} Il y a méme des assonances pour 1’ceil: 
201—2 conseillaue: reiauine, 223—4 enseignié : escrire, 275—6 
eset ites: deitiés . 

De temps en temps, 1 ’auteur fait rimer le méme mot avec 
lui-méme, p. ex.: 55—6 estoient, 93—4 sot, 275—6 comandont , 
469—70 man, 481—2 levez. 

Souvent, on rcncontre quatre vers de suite sur les mémes 
rimes ou assonances, ainsi: 101—4, 119—122, 161—4, 191—4, 

257 — 60 . 301 — 4 . 351 — 4 , 433 - 6 , 465—8, 475 — 8 , 503- 6. Une 
fois, v. 277—82, il y a méme une série de six vers dont un 
seul assone, tandis que les autres riment en -é 2 

La mesure du vers est plus juste. L e final compte cepen- 
dant assez souvent, bien que suivi d’un mot commengant par 
une voyelle, cf. les vers 6, 12, 22, 60, 151, 358, 504, etc. 

* * 

: S : 

Jean Damascéne ou de Damas fut un des écrivains les plus 
illustres du VIII e siécle. Il tient une place eminente dans la poésie 
religieuse et 1’Église grecque l’a mis au nombre de ses grands 
doeteurs. Fervent adversaire de 1 ’hérésie iconoclaste, il com- 
posa, entre autres écrits, trois discours contre les destrueteurs 
des images, ce qui lui valut la disgråce de Léon III, dit 1 ’Isau- 
rien, empereur d’Orient 717—741. 

Ces faits, qui font précisément le fond de notre légende, 
sont consciencieusement rapportés dans la biographie de Jean 
de Damas, composée au X e siécle par le patriarche Jean de 
Jérusalem. 3 Celui-ci commence par raconter la naissance de 

1 Je ne cite pas ici des formes telles que 81—2 ert: regardet, 127—8 
respondit:obedir. L’amuissement des consonnes finales étant un trait carac- 
téristique du lyonnais, ces rimes pourraient représenter la prononciation 
lyonnaise, cf. H. Andersson, our>r. cite, p. 9. 

* Cf. H. Andersson, ouvr. cité, p. 10. 

0 Comme les propres écrits de Jean Damascéne, publiée dans Migne, Patr. 
graeca, t. 94, col. 429 et suiv. Le récit de 1 ’cpisode en question occupe les 
chap. 8—22. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


108 HII.DING KJELLMAN 


Jean et sa jeunesse passée ä Damas. Un jour un religieux, ( 
homme aussi pieux que savant, nommé Cosmas, est fait prison- 
nier par les Sarrasins. Il est amené dans la maison paternelle de 
Jean, et sur sa demande, celui-ci le donne comme précepteur ä 
son fils et ä un fils adoptif qui se trouvait par hasard porter le 
méme nom que le prisonnier. Gråce å leur intellige.nce et å leur 
application, les deux jeunes gens font de grands progrés, et bientot 
ils sont versés dans toutes les Sciences de 1 'époque. L’instruction 
termince, Cosmas est affranchi et se retire dans un couvent. Cest 
alors que Jean apprend la fureur avec laquelle 1 ’empereur de Con- 
stantinople, Léon 1 ’Isaurien, combattait 1 ’adoration des images. 

Il lui adresse une lettre, ou il lui reproche son hérésie, ce qui 
exaspére 1 ’empereur, qui jure de se venger. En faisant imiter 
par des scribes habiles 1 ’écriture de Jean Damascéne — accitis 
notariis quibusdam, epistolae exemplum ipsis ad imitandum pro- 
ponit, ut tam epistolae characterem quam sententias locutiones- 
que repraesentarent 1 — il s’adresse ä lui-méme une lettre ou il 
fait dire que la ville de Damas abandonnée par ses défenseurs 
serait facile å conquérir et que le prétendu expéditeur de la 
lettre se met å la disposition de 1’empereur pour 1’aider ä s’em- 
parer de la ville sarrasine. Puis il envoie au «caliphe» de Damas 
cette lettre contrefaite accompagnée d une épitre de sa main 
ou il lui apprend que 1 ’autre lui a été adressée par Jean de 
Damas, qui conspirerait donc contre sa ville natale. Le «bar- 
bare», indigné de cette infamie de la part du jeune homme, 
résout de lui infliger une punition exemplaire: il lui fait couper 
la main, cette main qui avait écrit la lettre. Dans son malheur, 
Jean de Damas s’adresse å la Sainte Vierge et, sur ses priéres 
ferventes, Marie vient ä son aide. Pendant le sommeil, elle lui 
restitue sa main perdue, et cette guérison miraculeuse fait re 
connaitre au caliphe son erreur et son injustice. Il oflfre au 
jeune homme de faire de lui le premier de ses conseillers, mais 
Jean refuse, préférant se faire moine. Il rejoint son ancien pré¬ 
cepteur au couvent Saint-Sabas en Palestine, ou il vécut jusquä 
sa mort, qu’on place apres 754. 

L’intervention miraculeuse de la Sainte Vierge faisait de cet 
épisode de la vie du saint homme un excellent sujet de miracle, 
et ce sont en effet les éléments de ce récit qui se retrouvent dans 
la légende telle que nous la possédons dans le miracle frangais, 

1 Traduction latine, /. c., col. 454. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



LA LÉGENDE DE SAINT JEAN DAMASCÉNE 


109 


bien que sous une forme singuliérement transformée. Jean ne 
vit plus sous Léon III, mais äl époque d’un empereur Théodose. 1 
Ce n est pas le précepteur qui est fait prisonnier, mais Jean lui- 
méme, jeune homme pieux et savant, autour de qui s’étaient 
réunis un grand nombre d’éléves. Un jour qu’il fait avec eux 
une promenade, il est surpris par les Sarrasins, qui 1 ’emménent 
en captivité. Dans 1 ’esclavage il devient le précepteur du fils de 
son seigneur, qui veut faire de celui-ci 1 ’égal de Jean. Lempe- 
reur Théodose a cependant besoin d’un homme lettré, et on lui 
propose Jean de Damas. Sur 1 ’ordre de 1 ’empereur, les Sarrasins 
lui rendent la liberté et il vient ä la cour de Constantinople. Or, 
l’ancien éléve de Jean — personnage ou on reconnait sans dif- 
ficulté le condisciple du véritable Jean Damascéne — pense 
que s’il pouvait faire tuer Jean «il seroit souz Sor autre gent 
de sa cience». Cest pourquoi lui qui connait bien 1’écriture 
de son ancien précepteur s’avise de contrefaire une lettre, qui, 
attribuée ä Jean, causera sa perte. Elle est adressée ä ses amis 
de Perse; le contenu en est le méme que dans celle dont parle 
la biographie avec cette différence cependant qu’il s’agit de 
Constantinople. Le but est donc de faire croire que Jean de 
Damas s'est rendu coupable d’une vile trahison contre son nou- 
veau maitre. La lettre est jetée dans le palais ou on la trouve, 
et croyant y reconnaitre 1 ’écriture de Jean, 1 ’empereur lui inflige 
le méme chåtiment cruel que d’aprés la biographie. L’aventure 
se termine aussi de la méme maniére; la Sainte Vierge vient ä 
son secours, et Jean ayant retrouvé sa main perdue', on ne tarde 
pas å découvrir la frahison de 1’éléve sarrasin. 

Cest en venant d’Orient en Occident que le récit origi- 
naire s’est transformé de la maniére indiquée, et on ne peut 
pas constater comment cela s’est fait. Sous sa forme occiden* 
tale notre légende se trouve d’abord dans la grande compilation 
de Vincent de Beauvais, le Miroir historiai , ou elle est insérée 
dans la partie consacrée aux événements du régne de Théodose 
le Grand, empereur de Rome 379—395. 2 Des résumés du 

1 Sur 1 ’identification de cet empereur voir ci-dessous. 

* Dans 1 ‘édition que je suis, datée du 24 Juillet 1483 et exécutée par 
Anton Koberger de Nuremberg, notre récit forme les chap. 103 —105 du 
XVIII© livré. Le chapitre précédent traite du poéte Prudence, contemporain 
de Théodose. Le chap. 106 a pour titre: De nece Valentiniani et Eugenii 
tyranni et se rapporte donc ä des événements historiques appartenant au 
régne du grand empereur romain, qui est désigné par Vincent de Beauvais 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



IIO HILDING KJELLMAN 


méme récit se trouvent ensuite dans 1 ’ouvrage de Johannes 
Gobii, Scala cceli, chap. 38 1 et chez Johannes Herolt, Promp- 
tuarium miraculorutn b. v. M., chap. 33.* En dehors de ces 
ouvrages, notre légende ne parait pas étre représentée dans la 
littérature hagiographique latine. 

C’est le récit de Vincent de Beauvais, puisé selon 1 ’auteur 
dans la Vie du saint 8 , qui est la source immédiate de la rédac- 
tion frangaise du ms. 818. Pour permettre une comparaison 
entre les deux textes, je cite ici le commencement et deux 
autres passages du récit de Vincent de Beauvais: 

Eo quoque tempore 4 floruit Johannes presbiter Damascenus. 
Hic ab infantia grecis literis eruditus infra XII annos omnium libe* i 
ralium artium scientia[m] apprehendit, in amore Dei ac gloriose matris 
ejus se exercens, monachalem habitum assumpsit, Virgoque per¬ 
manens, regine virginum horas quotidie studiosissime decantabat, 
factusque presbiter in ejus honore missas devotissime ac frequen- 
tissime celebrabat. Insuper etiara orationes, antiphonas, responsoria 
prosasque facere consueverat, quas in ejus solennitatibus ad ipsius 
laudem dulcissime decantabat. Tradebant ei nobiles viri proprios 
filios erudiendos, quos ille non solum literis studiosissime instruebat, 
sed etiam ad timorem et amorem in omni morum honestate dili- 
genter informabat (v. 1— 52) .... Porro cum imperatori Theodosio 
pro vite merito et morum honestate, necnon et pro eloquentie 
nitore in quibusdam causis necessarius videretur, missa legatione 
sub pena capitis domino mandat, ut ei quantotius mitteretur (v. 
165—188). . . . «Quid agis», inquit, «puer meus fidelissime?» — 
«Heu», inquit ille, «domina, quid me interrogas?» — «Quinimrao 
interrogo te’ego 1 Cumque hec paterer, ubi eras? Ecce ad meum, 
immo ad tuum dedecus in ecclesia pendet abscisa clientis tui manus. 
At illa: «Confortare», inquit, «fili in Domino, manum tuam tibi 
restaurare potet, qui totum hominem plasmavit ex nihilo» (v. 443 
—462). 

Ce n’est pas lä le moindre intérét de la rédaction frangaise. 
C’est en effet la premiére fois qu’on a pu faire remonter un 

sous le nom de Theodosius Senior. Il se pourrait que le déplacement 
singulier de notre événement soit dö å une confusion entre Théodose 
le Grand et Théodose III, empereur d’Orient et prédécesseur de Léon 
1’Isaurien. 

1 Cf. Mussafia, Marienlegenden, III, p. 42. 

9 Cf. Mussafia, Marienlegenden, III, p. 48 et Ward, Cat. of Roman ces, 
II, p. 683 (le ms. Add. 19 909 du Musée britannique). 

* Vincent de Beauvais: Ex gestis ejus. 

4 Sc. Theodosii imferatoris. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




LA LÉGENDE DE SAINT JEAN DAMASCÉNE 111 


miracle composé en vers frangais au texte méme du Miroir 
historiai. Cette ceuvre renferme, il est vrai, un grand nombre 
des récits de ce genre qui composent les grands recueils latins 
oii ont puisé les auteurs des miracles en langue vulgaire 1 ; en 
général, cependant, Vincent de Beauvais les donne sous une 
forme abrégée et remaniée, et jusqu’ici il a résulté de toutes 
les recherches sur les sources des miracles frangais que leurs 
originaux doivent étre cherchés dans des rédactions antérieures 
et plus détaillées que celles du Miroir historiai. Cela n’est que 
tres naturel; Vincent de Beauvais (f 1264) a du composer son 
ceuvre au plus tard vers le milieu du XIII* siécle alors que les 
miracles frangais étaient déjä rédigés. Il parait également im- 
possible que le versificateur des miracles du ms. 818 ait connu 
1 ceuvre méme de Vincent de Beauvais. Il résulte d’un examen 
des récits communs au ms. 818 et au Miroir historiai qu’aucun 
autre récit ne remonte ä la rédaction de cet ouvrage, et il n’est 
guére admissible qu’un seul récit ait eu cette origine. Comment 
faut-il donc expliquer 1’accord parfait des deux rédactions? 
Pour moi, il n’y a pas de doute que les deux auteurs ont puisé 
dans la méme source. Malgré 1 ’indication de Vincent de Beau¬ 
vais, il n’a certainement pas pris notre récit directement dans 
la biographie de Jean de Jérusalem. L’historien expérimenté 
qu’il était ne se serait pas rendu coupable d’une erreur historique 
aussi grave que de placer un événement appartenant au régne 
de Léon III sous un empereur de Rome ayant vécu plus de 
300 ans auparavant, tout en laissant l'aventure se passer tou- 
jours ä Constantinople. Tout porte å croire que le nom de 
Théodose se trouvait déjä dans le document ou a puisé Vincent 
de Beauvais. Par les propres indications de 1 ’auteur, on sait 
qu’il s’est servi d’une compilation latine désignée par lui sous 
le nom de Mariale magnum 2 et d’autres sources semblables. 
Dans quelqu’un de ces recueils a du se trouver notre légende 
sous une forme identique ä celle qu’on trouve chez Vincent de 
Beauvais et c’est lä que l’a prise non seulement 1 ’historien 
frangais mais aussi lauteur anonyme des miracles du ms. 818. 

1 Sur les miracles faisant partie du Miroir historiai voir Mussafia, 
Marienlegenden, II, p. 52 et suiv. 

2 Voir lå-dessus Mussafia, Marienlegendeti, II, p. >2. La méme indica- 
tion se retrouve dans l’ceuvre de Johannes Gobii, ib., 111 , p. 40. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



HILDING KJELLMAN 




I 12 


Par exception, Vincent de Beauvais n abrége pas, de lä 1 ’accord 
des deux récits. 

Le miracle dont il s’agit ici nous apporte donc la preuve 
matérielle que, du moins dans ce.cas particulier, 1’autcur fran- 
gais et Vincent de Beauvais ont connu le méme récit latin. Il 
faut en rapprocher le fait qu’une partie considérable des mi- 
racles du ms. 818 se retrouvent dans le Miroir historiai et que 
d autre part cet ouvrage a beaucoup de récits en commun avec 
le recueil de Gautier de Coincy 1 , qui a traduit en partie les 
mémes originaux que 1’auteur des miracles de notre ms. Il en 
ressort que le Mariale magnum et les autres sources latines oii 
a puisé Vincent de Beauvais, n’étaient que les collections utili- 
sées par ces deux auteurs frangais. Ce n’est pas ici la place 
de reconstituer ces sources, ce qui ne pourra étre fait d’ailleurs 
sans un examen approfondi de toutes les rédactions latines. Je 
dois me contenter de quelques indications. Il me parait pro- 
bable que les deux séries de 17 récits appelées par Mussafia 
HM 2 [Hildefonsus—Murieldis] et TS 3 [Toledo—Samstag] étaient 
du nombre. Une partie des miracles formant le premier livre du 
recueil Cléop.—Toul., qui renfermait également les deux séries 
citées, se trouvant aussi dans le Miroir historiai, il n’est pas 
impossible qu’une collection de la famille Cléop.-Toul. ait fait 
partie des sources de Vincent de Beauvais. Son ceuvre accuse 
d ailleurs une connaissance assez étendue des trois grands 
recueils désignés par Mussafia sous les noms de PEZ, SV et 
SG 4 ; par contre, il n’a pas du connaitre la collection contenue 
dans les mss. lat. 5268 et 5267, dont les particularités ne se 
retrouvent pas dans les rédactions correspondantes du Miroir 
historiai. Je cite enfin les collections locales de Soissons, de 
Laon et de Rocamador, qui se trouvaient dans le ms. latin 
de Soissons malheureusement perdu et dont s’est servi Gautiei 
de Coincy. Les séries citées se retrouvent toutes chez Vincenl 
de Beauvais. Ces suppositions sont plus ou moins des conjec 


1 Sur les sources de Gautier de Coincy voir Mussafia, Ober die voi 
Gautier de Coincy beniitzten Quellen, Denkschriften der Kais. Akad. de 
Wissenschaften, Philos.-Hist. Klasse, Vienne 1896. 

1 PEZ 1—17, cf. Mbssafia, Marienlegenden, I, p. 936 et passim. 

* Contenue dans SV (= ms. lat 14463), Cléop.-Toul., etc., ib. I, p. 95 
et suiv, II, p. 19 et suiv. 

4 Ms. lat. 12593, Marienlegenden, I, p. 962 et suiv. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



LA LÉGENDE DE SAINT JEAN DAMASCÉNE 113 


tures; elles ne pourront étre confirmées que le jour ou par la 
découverte et la publication de nouvelles rédactions il sera pos- 
sible de pousser plus loin les recherches sur la formation de 
nos recueils de miracles. 

Je reproduis maintenant le texte de la rédaction du ms. 
fr. 818: 


[fol . 46 b] 

Del jovancel de Damas qui menoit vie angelial. 


Al tens que regna Theodoses 
Ot a Damas un vallet jone, 

Il estoit Johanz apellez, 

De grant renon estoit assez, 

De letres de grex ere apris, 
Memoire ot bone et engin, 
Daprendre tant se travailla 
Toz ses compaignons en passa. 
Aprés doze anz c'ot apris parz 
Sot la Science de set arz, 

Encor ot il chose meillor, 

Que ardanz ere en 1 ’amor 
De Deu e de sa douce mere; 

En euz amer ses pensers ere, 

Les richeces del mont laisa, 

L’abit de moine vesti a; 

Toz jorz garda virginité, 

Angelial vie a mené; 

Les hores nostre dame dit 
E nuit e jor onc n’i faillit, 

E por meuz servir Jhesu Christ 
A prestre ordener sc fit. 

Molt avoit grant devocion [fol. 46 c] 
Et en son cuer conpugcion, 

Sovent celebroit lo servis 
A la dame de paradis. 

Acotumé avoit a faire 
Por plus bel chanter a sa feste 
Hymnes, proses et oraisons, 
Antiphenes e beuz respons, 

P ert si en s’amor fervenz 
Que ne pensoit el cuer dedenz 


Fors d’escrire o de deiter 
O de son loeme chanter. 

A li si grant amor avit, » 35 

Si mil deis out por faire escrit 
Et autant lenges por parler, 

Ne polt il pas avonder 
A loer la douce Marie, 

Qui Deu est mere et amie; 40 

Lo bien que savoit aprenoit 
Celi qui aprendre le voloit. 

Por ce venoient escoler 
De mainz lues a lui ester; 

Volenters lo bien ensegnot 45 

Que Jhesu Crist doné li ot. 

Li baron qui el pais estoient 
Lors propres fiuz li trametoient; 

Il n’enseignoit pas solement 

Letres ni estudiement, 50 

Mais lor ensegnoit a amer 

Deu e sa mere honorer. 

Un jor avint que il allet 
Esbannoier fors la cité; 

Si escoler avoi estoient, 55 

Qui d’estudier las estoient; 

Sarrazin lor corrurent sus, 

Qui prist les ont e retenus; 

Homenz pristrent e mainte beste 

[fol. 46 d] 

Que ou soi enmenent en Perse. 60 

Quant il furent en lor pais, 

Entr’euz partirent les chaitis: 

A un riche homen de la terre, 


Rubrique angelias — 2 ms. domas — 32 ms. Qui — 38 ms. auöder 
59 ms. répite deux fois ce vers — 62 le chaitis 

8 — »not. Studier i modern språkvetenskap. VIII. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


HILDING KJELLMAN 


114 


Qui niams estoit cruiez des autres, 
65 Vint li bons Johanz en partie. 

La virge li fu en ahie. 

Li autri chaiti furont meis 
A divers labors, com est vis; 

Li alquant les barbres serroient, 

70 Li autri come bues aroient. 

Por le voloir la mere Dé 
Fu al bon Johan plus soé; 

En la prison ou il fu mis 
Volentiers faisoit le servis 
75 De cellui cui sers il estoit, 

Issi le vout sainz Benooiz. 

En Deu ot tote s’esperance 
Et en la virge douce sainte, 

Tot jor li faisoit oraisun 
80 Que lo gitast de la prison. 

Li serrazins cui sers il ert 
Sa bone vie regardet, 

Sainz Esperiz li niist el cor 
De la prison le gitast for; 

85 De nul liain ne le lia 
Ne fer en pié mis ne li a; 

Reverenci porte et honor 
En la creatura al Creator; > 
Franchiment vait par lo palais 
9 ° Li bons Johanz lai ou li plait. 

Quant li serrazins vit s’onrance 
Et les granz tresors de sentence 
Que bons Johanz avoit en soi, 

Ses sires 1 ’apella a soi: 

95 «Bons Johanz, beuz tres chiers amis, 
»Grant tems a, me soi entremis 

[/oi- 47 o] 

«De veir ton sen e ta raisun; 

»Ta sainte conversacion, 

»Tes sermons ai molt escouté, 

100 »Tes beles parolles noté, 

»Le sen de toi et ton deiter, 

«La melodi de ton chanter, 

»Tot 90 ai noté en mon cuer, 

»Or te voil mon segrei mostrer: 

105 »Un fil ai que je n'aim pas meinz 
»Que je foi mon cuer meismement; 
»Pou a d’eage, pou entent, 

67 ms. meis —73 ms. prisons 
ce — 142 ms. eusement 


»Petiz est encor veirament. 

«Cist enfes, bien dire le t’os, 

»Est os qui est estraiz de mes os; 

«(^o que di no tien a escharzl 
»Sa charz est traite de ma char, 

«C’est la corona de mon chief, 

«C’est la lumere de mes euz; 

»Por Deu te pri que t’entrametes 
»Coment il saipe lire letres; 

»Si bien en ta doctrine 1 ’aies 
»Que les set arz liberauz sache; 
»Enseigni li escrire e deiter, 

»Livros a lire e chanter; 

»Issi te pensa d’enseigner 
»Que quant vindra ma volentc 
»Od atro besoig ochisuns 
»Que t’estovra partir de nos, 

»Tes semblanz remaigne ici, 

«C'est la chose que je te pri.» 

Li bons Johanz li respondit: 

»Sers doit son seignor obedir, 

»Beuz sire, de ce soies cerz; 

»Bien quonois que je soi tos sers, 
»Faire doi bien ta volunté 
»No pas por ma chaitivité 
»Tot soulemant, mais por la grace 

IM 47 *>] 

»Que toz jorz m’as volenter faite; 

»De parolle no m’as laidi 
»Ne en ta prison tenu vil; 

»Laisié m’as aler franchenient 
»Lai ou volin tot bonanient; 

»Come ser no m’as tenu vil 
»Mais m’as traitia come fil. 

»Jo ferai ton comandement 
«E tes pricrres ensement, 

«Tota la cience que j’ai 
»K tot le bien que en me ai 
»Segont lo min entendemant 
»Apprendrai je a ton enfant.» 

1,’enfant ha pris, si li enseigne 
Letres a conoistre a prirne; 

Dedenz 1 ’espace de doze anz 
Ot si enseignié 1 ’enfant 
Que en les set arz fu malstre 

— 91 ms. sourance — 103 ms. grattage 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



LA LÉGENDE DE SAINT JEAN DAMASCÉNE 


”5 


Ht molt sot bien de retorique; 
Deiter savoit molt noblement 
Et escrire apertement. 

5 Ha! Se tu veisses la formc 
De sa letre com ele est bone 
E si tu Poisses chanter, 

Melodi faire et orguener, 

Nule difference sauses 
o Entre auz dous, tant sutiuz fuses. 
Quant li doze an furent passé 
Et il ot Penfant enseignié, 

La douce virge ot pidié 
1 De son sers qui tant l’ot preié. 

'i Theodose 1’enpereor 
Ont fait savoir li senator 
Que uns talz hom li aut mester 
Qui aust maure honesté 
E de grant clerzi la cience 
C E de bel parler eloquenci. [fol. 47 c] 
Lemperere ha demandé: 

»Ou le porroi je tel trover?» 

I 11 li respondent tuit en haut: 

' Aloines est, sire, a Damas.* 
j Lemperere fait briés escrire, 

A ceuz de Damas les envie 

Que cel moine li enviant 

Al plus tost qu’il unques porrant. 

1 Cil de Damas li fant saveir 
pQue Sarrazin lo tinont preis; 

En Perse lo tint en prison 
Ins sarrezins, molt riches hom. 
Tantost com 1’emperere sot 
Que cil sarrazins lo tenoit, 

1 / En pena de son chif li mande 
E sus quant qu’il ha li comande 
Celui li tramete tantost; 

Si nel faisoit, morz en estroit. 

Quant li sarrazins oi' ot 
b Co que 1’emperere mandot. 

Si ne li tramet, morz sera, 
Contradire ne li osa. 

Le bon Johan li envia, 

Chavauz e genz chargié li a, 
li Si qu’il s’en vant bien a honor; 
Rendu l’ont a Pempereor. 


L’emperere quant il lo vit 
A molt grant honor lo recit; 

D’une maisun lo fit abé 
Ou il venoit molt volenter; 200 

De tot a li se conseillave 
De s’arme e de son reiaume. 

Por reverenci, por honor 

Qu’il aust de 1 ’empereor 

Ne po ne prou ne s’orgoilloit, 205 

Humilité toz jorz gardoit; 

Molt s’entendoit en Deu servir 

[fol. 47 dj 

Et en sa me re autresi, 

En euz servir ot mis son cuer, 

Tot son sen e tot son poer. 210 

Sicom Por prove la fornais, 

Issi trie les bons dels malvais. 

La temptacion quant i vint, 

Qui prodom est bien se mantint; 

Issi plaisit a Jhesu Crist 215 

Et a sa mere autresi 
Que esprovez fu buns Johanz 
En tribulacion de sanc, 

Sicom saust apertement, 

Que Deu amoit sor tote rien. 220 

Li jovenceuz qu’il ot apris 
En Perse, sicom je vos dis, 

Cui a deiter ot enseignié 
E de sa propre man escrire, 

Il se pensa com envious, 225 

Se cil n’estoit, qu’il seroit souz 
Sor autre gent de sa cience 
De bel deiter e d'eloquence. 

Li diables si lo mena 

Que unes letres faites ha; 230 

Per son sen e par son engin 
Ou sa propre main les escrit. 

Quant il ot les letres escrit, 

A Costantinoble les tramist 

Par un gar^on que nus nel sot; 255 

Cil les gita el palais tost, 

En tel lue les ha gitées 
Que bien puissent estre trovées. 

En les letres avoit escrit 

Iteuz parolles, iteuz dit 240 


137 ms. ioisses — 170 L i final corrigé en e dans eloquenci — 171 
ms. Lempere — 174, 176 & 179 ms. domas — 190 ms. grattage Ce 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



I l6 HILDING KJELLMAN 


A ses amis qui en Perse sont, 

Qui bien et honor fait li ont: 

»Bons Johanz de Damas, salu! 

• Sacheis que mout hai atendu 

[fol. 48 a] 

245 «Si je en negune ma nere 

•Ne por travail ne por priere 

• Polsse vostre plaisir faire 
•Ne lo profit de vostre terre. 

• Seignor, je vos faz asavoir 
250 «Que 1 ’emperere a son pooir, 

•Ses chevaliers e ses barons 
•Tramis en autres regions; 

• Sachez que nostre citez noble, 

• Que l’un claime Constantinople, 
255 «E les citez que sont entor 

• Sont vuides de gent de valor; 

• Sagement en la terre entrez, 
•Segurement venir poez, 

• Si la terre avoir volez; 

260 «Ardiement tote la prenez.» 

En les letres furent escrites 
Les parolles que vos ai dites. 

Cetes letres trova un jor 
Uns des serganz 1 ’empereor; 

265 A son seignor les ha baillies, 

Et il les comande a lire. 

Quant cele chartre fu leue, 

La corz en fu mölt comoue; 
Chascuns demande: «Qui est cil 
270 «Qui si vilment nos a trai?» 

Li sage homen de la cité 
Les letres ont molt esgardé; 

La forma de la letre viront, 
Fermament cuidont bien que soiont 
275 De la main bon Johan escrites 
E par lui faites e deitiés. 

A 1 ’empereor sont alé, 

Tot lor semblant li ont conté; 
L’emperere a comandé 
280 Q U e Johanz li soit amenez; 

Li mesaige lai sont alé, [fol. 48 b] 
Johan ont tantost amené; 
Laidement l’ont mené a cort, 


Si mes davant 1 ’enpereor. 

Molt se mereville Johanz 
De quel chose est li bruiz si granz. 
Por que la genz 1 ’empereor 
L’enmeine si a deshonor; 

En Deu a mise s’esperance 
Et en sa mere virge sainte: 
Alegrement fait lor voloir, 

Quar ne cuide colpe avoir. 

Li pobles de mil parz li crie: 

• Hai!» font il, • malvais traitre 

• Vos non estes pas chapellains 

• Mais estes traite certains; 

•Moines n’estes pas, 50 sa ven, 

• Ainz estes reneiiers puenz.» 

A peines se poont tenir 
Que el visage uel vont ferir. 
L’emperere sa main estant, 

A toz mostre que se queisant, 

De perfont cuer vont soSpirant, 

Teuz parolles dit a Johan: 

• O, feuz Johan, coment pensas 

• La traisun que faite as? 

•Plus que nuls chins es enragez, 

«E plus que leons es cruieuz, 

• Quar les bestes qui sont salvages 

• Aymont lors bienfaitors senz rage; 

• Li chins fait joi a son seignor, 

• Sa cohe mot de grant amor. 

•Traitre maleiz, que penses tu 
•Qui mal por bien nos as rendu? 

• De la prison te fis saillir, 

• A ton seignor te fis franchir, 

• Abé te fis del monestei, 

«Honor t’ai fait e porté fei. [fol. 48 c] 
•Tu nos volies toz trair 
«E nostre franchise tolir; 

• Mener nos en cuidoies faire, 

• Enchaitiver en autre terre; 

• A nient voloies torner 

• La corone de cest regne; 

•No te vaudra nul fuimenz 
•Ne remedis d’escusement; 

• En apert est ici la letre 


243 ms. domas — 254 ms. Contantinople — 284 ms. Li mes — 286 
ms. grant — 297 ms. grattage ce — 300 ms. grattage vent — 302 ms. qui — 
313 que ajouté au-dessus de la ligne — 315 ms. fiu 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


LA LÉGENDE DE SAINT JEAN DAMASCÉNE 


117 


«Qui mostre ta conscience tote, 

»La formeure de la letre 
«Ta fellonesse ovre mostre.» 

Adonc Johanz la letre prist 
De la main 1 ’empereor e lit; 

Bons Johanz ha leite la letre 
De l’un chief jusque a Pautre tote; 
De la letre garda la forme 
E del bel deitier la costume; 

De penser pleins dedenz son piz 
A 1 ’empereor respondit: 
•Emperere», fait il, «entent! 

1 <Bien ai esgardé en lisent 
•Lo deiter e la letreure; 

•Bien conois, tex est ma costume, 
•Mes garenz en soit Jhesu Crist, 
«Q.ue unques cele letre non fis.» 
Deus fois o trois li ont fait dire 
Ces parolles tire a tire; 

Or cuident bien estre certain 
Qu’il l’ait escrite de sa main; 
Dottousement a molt parlé, 

0 Neier cuide la verité. 

Li pobles de totes parz crie: 

•Ne Porrez, mort a deservie! 
«L’emperere s’entence die 
«Sor le moine qui Deu reneie, 
i «Senz parlongement soit ocis, 

l/ol. 48 d] 

•Trair cuidoit tot cest pals.» 

Li emperere de sa main 
Mostre a toz que il se queisant; 

Les juges ha toz apellez, 

3 «Alez», fait il, «si vos metez 
•A une part senz grant atente, 

«De cest fait me gitez sentence!» 

Li jugeor allé i sont, 

Ne demora revenu sont; 

5 Per cuminal esgardement 
Ont fait issi lor jugement 
Qu’il ne doit pas recivre mort, 
Q.uar li empereres 1 ’ama fort¬ 
gå main doit perdre, 50 jugun, 


• Dont il escrit la traisun.» 

E cil se peinent de haster 
Que la man li aillent oster. 

Johan ont mené al torment 
Qui mefait ne lor avoit ren; 

La main estendre li comandont, 
Volunter fait 50 qu'il comandont; 
La main li ont osté del braz. 

Avoi lui hi ot, ce croi, solaz 

De la grant dolor de sa plai; 

De sa main que li ont soztrait 
Rent Jhesu Crist grez e marcis 
Et a sa mere autresi. 

Li plus granz dolors que il ot 
Si fu de 90 quar il ne pot 
Celebrer le saint sacrifice 
Hen honor de la sainte virge. 

• Molt esses grant, beus sire Deus, 
«E ta patience est teus 

• Des pecheor as penitence 
•E los sainz suffres que hom 

tormente; 

•Semblanz est que aies oblié 

• Lor justice e lor bonté; 

«Veritez est pure e nete [/01.49 a] 
«£o que tu diz per la prophete. 
•En grant merci t’apellerei, 

•Un pou de tens te laisserei.» 
Sicom li juge ont jugié 
Que la mains Johan fust taillié, 

Issi Pemperere vousist 
Que hom la main Johan presist; 
En son mostier la pendit hon 
En garenti de traTson. 

Davant 1 ’ymage nostre dame 
Vint buns Johanz faire sa clame; 

Il ha decoverte sa plai 
E davant li estent son braz; 

A plors, a larmes, a sospir 
Tence a li e si li dit: 

• Dame, 50 sont li gueredon 

• De tant com servi vos avon, 

«£o est li biens dont je soi cers, 








400 



410 


354 ms. a Deu reneie — 369 & 376 ms. grattage ce — 372 ms. aille — 

ia 

375 & 376 ms. grattages comandent — 378 ms. ot croi solaz — 287 ms. beus 
— 389 ms. Les pecheor atenz (biffé) a penitence — 394 ms. grattage Ce — 
400 ms. hom — 401 ms. hon — 403 ms. ha — 409 ms. grattage ce — 411 ms. 
grattage Ce 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



11 8 HILDING KJELLMAN 


«Quar ai esté toz jorz vos sers! 

«Est ce li loiers que tu ranz 
•Ceus qui te servent bonemant? 

41S «Dame, or soit que par mes pechiez 

• Voilleis que soie flaellez, 

«La main qui ton servis faisoit 

• Por que as soffert que trenchié soit? 
«L’estrumanz de ton saint servise 

420 «Por mes pecchieiz por qu’est perie? 
cDouce dame, a ceste main 
•Escrivoie je soir e main 
«Cantiques, hvinnes e respons, 

• Antiphenes et oraisons; 

425 «Au los de toi 1 ’autrer prioie 
«E harpant melodi faisoie 
«A cesta main a ta honor; 

«A salu de tot pecheor 

• Offroie je a Deu lo pere 

430 «Le sanc son fil dont tu es mere,* 

l.f°l • 49 *>] 

* Qu’o il ot maintes foiz oré, 

Sicom vos ai dit e conté. 

Une nuit avint qu’il estoit 
En son lit, ou se reposoit; 

435 De gaimenter molt las estoit, 

Bien ne veilla ne ne dornioit. 
Devant soi vit a grant clarté 
Plus grant qu’en .1. bel jor d’[esté] 
Venir la reine del cel 
440 E des anges .1. grant monce[l]. 
Doucetnent devant lui esta, 

Oez coment le conforta: 

•Que fais tu, mos enfes fiais? 

«Di moi, tres douz fiz, que tu fais!» 
445 «HaI!», fait il, «ma douce dame, 

«£o que jo fois por que demandes? 
»Douce dame, por Deu mer?i, 

«Ou eres tu, quant hom me prist? 

• Que no me delivras tu tost 
450 «Qui ero acussez a tort? 


•Ton serf por quoi ne secorris 

• Qui toz jorz faisoit son servis? 

• Voiz ci le braz senz destre man, 

•Voiz ton serf qui est devenuz manc 

• Certes, dame, grant joi en ont 45 

• Cil qui vostre henemi sont. 

• A vostre honte, a mon musemant 
•En cet eglise ma mains pent.» 

• Beuz tresdouz fiuz, or te conforte! 

• En nostron Seignor te conforte, 4 ^ 
•Tost te pot restorer ta man 

• Qui forma de niant Adan.» 

A ces parolles lui veiant 
Entra en 1 ’eglise dedanz; 

La main de son serf prise a ja, 46 

A bon Johan Pen aporta, 

En son braz retorné li a. 

Oi, Deus, quant grant bonté ci a! 

Oi, Deus, quant benastrua man 

[fol. 49 c] 

Que la virge tint en sa man! 47 

El braz Johan la main posa 
La sainte virge e torna, 

Per qo quar son los i escrit 
La main en son braz destre mist. 

Li bons Johanz molt humilmeni 4; 

A la virge granz mercis rent; 

Se devant 1 ’amoit bonement, 

Or 1 ’aime plus devotement; 

En vois, en cuer, en esperit 

Jor e nuit son loement dit. jS 

Tantost com li jorz fu levez 

Bons Johanz est d’iluec levez, 

Ses freres ensemble apelle, 

Sa main lor mostre qu’il a belle: 

• Seignor, bel frere, or veez, 4$ 

• Por Deu, seignor, or esgardciz 
♦Que m’a fait la virge Marie, 

• Mere Jhesu Crist et amie! 


Por Deu, seignor, venez, venez, 

412 ms. V08 — 418 ms. qu? — 426 ms. porte originairement & h. 
melodi f.; & biffé et un e final ajouté å melodi par le correcteur. — 427 ms. 

£ 

cesta; apris main, & ajouté au-dessus de la ligne — 431 ms. grattage Que il 
— 438 & 440 ajoutés en marge — 443 ms. grattage mes — 446 ms. grattages Ce 
que ie fois — 448 ms. hö — 449 ms. grattage ne — 450 ms. grattage ere; ms. 
acussez — 453 ms. mainc — 454 ms. grattage qu est — 458 Le vers a com- 
mencé originairement ptar Pent biffé — 459 ms. grattage Biax — 460 ms. grat¬ 
tage nostre — 469 ms. grattage benastrue — 473 ms. grattage ce 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



LA LÉGENDE DE SAINT JEAN DAMASCÉNE 


119 


po <Avec moi la glorifiez!» 

Tantost el laveor s'en entre, 

Ses niains lave l’une e 1 ’autre; 

En 1 ’eglise entra orer, 

Si com avoit accostumé. 
fcj Quant si frere furent o li, 

De sainz vestirs sont revesti, 

En auta voiz, a grant dou^or, 

I A larmes, a suspirs, a plor 
i En honor de sainte Marie 
Jo A issi messe commencié: 

Salve, sanda Parens, 

Enixa puerpera regent. 

Quant fu de la messe al segreist, 
Coment il fu ne que il queist, 

P 5 Coment parla a Jesu Crist, 

Qu’il demanda ne qu’il li quist, 

[fol. 49 d] 

Ja ne vos entendrez parole, 

Quar non est pas de nostre escole. 
Cil le vos poont reconter 
Q.ui tel savor sevent gouter. 

Quant la messe orent feni 
E Gloria in excelsis ausi 
E ces clioses qui apertinent, 

Novelies a 1’empereor vindrent 
5 Que la douce virge Marie 
Son moine visité avie; 

A pié vint, de Johan s’aproche, 

La main li baise a sa boche, 

. Los en rent a la gloriose 
®Mere Jhesu Crist preciose. 


Aprés lo joi qu’il ot au 

Del miracle qu’il ot veu 

Demandet amiablement 

S’il avoit negun conoissent 

Qjui de deiter ait sa costume 5 2 5 

Ne d’escrire aust sa forme. 

• Oi», fait il, «beus tresdouz sire, 

•Je oi en Perse un disciple, 

• Que je apris et enseignié 

• Par son pere qui m’a prié 35 ° 

•A lire, a chanter, a deiter, 

• A escrire a li anseigner; 

• Quant par la grace Deu e vos 
»De Perse fui tramis a vos, 

«A lui remansit par angen 535 

• Autant co je avoie de sen.» 

Tantost li emperere fu sages, 

En Perse tramet ses mesages, 

Amiablement ont demandé 

De la chose com est alé; 540 

A la perfin sorent de voir 

Que ses diciple fait avoit 

Les letres qu'il avoit tramis [fol.joa] 

A Constantinoble la cit. 

Puis servit molt devotement 545 

Johanz la virge bonement. 

Douce virge bienaurée, 

Reina de glori coronée, 

Vos priez vostron fil Jhesu 

Qui nos meint a port de salu 550 

E nos doint tel esmendament 

Trestuit vignien a salvament. Amen. 



— 494 ms. accostumee — 497 ms. grajtage kaute — 503 ms - segreist 
- 504 ms. qu?ist — 507 ms. entendront — 516 Apris moine, a en surcharge; 
l apres visité, auie biffé et rempiacé Par en vie. — 522 ms. aueu —525 ms. de¬ 
mandet — 525 ms. deiter— 526 Devant d’escrire, de ajouté au-dessus de la 
Hpte — 527 ms. bei grattage — 529 ms. ensegnaje — 531 ms. deiter—533 
ms. Quant ie la — 537 ms. li emp. — 548 ms. grattage reine de gloire — 
549 ms. grattage uostre. 


Notes. 


24 conpugdon , 123 besoig; sur ces formes, voir H. Andersson, ouvr. dté 

p. 41. 

38 avonder, pr. a(v)ondar = abonder, suffire; cf. avondos, Raynouard 
! IV, p. 371, Le vv. 


I 


♦ 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




120 


HILDING KJELLMAN 


67 ineis; les formes participiales meis er Preis sont fréquentes dans les 
textes lyonnais; cf. ib., p. 17. 

106 foi, 446 /ois; cette forme du prés. de l'ind. de faire se trouve quel- 
quefois dans le ms. et devrait étre due å 1’analogie de so i; sur dette demiére 
forme, voir ib., p. 46. 

116 sai/>e; sur cette forme cf. ib., p. 39. 

117 Sur le déplacement de 1 'accent que présente la forme enviant (: por- 
rant) ainsi qu’au vers 302, 358 queisani (:estant, rnain), voir ib., p. 46. 

387 D’aprés H. Andersson, la forme allongée esses serait due å 1 ’analogie 
de la deuxiéme personne du plur., cf. ouvr. cité, p. 46. 

503 La forme segreist (:queist), graphie inverse pour segrei, atteste 
1’état d’amuissement trés avancé des finales. 






Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


CHANGE OF 


TS TO CH, DS TO DG 

AND OTHER INSTANCES 

OF 

INNER SOUND-SUBSTITUTION 


R. E. ZACHRISSON 




Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Inner sound-substitution 1 takes placé when a simple 
sound or a sound-combination is replaced by another 
in the language itsalf (not at the moment a word is in- 
troduced into the language), the result being that the 
phonetic structure of the words thus changed is brought 
into conformity vvith the rest of the vocabulary. 

It will be convenient to distinguish between general and 
sporadic inner sound-substitution. 

General inner sound-substitution takes place when 
the unfamiliar sound or sound-combination in every 
case is replaced by another. It is usually the result of 
sound-changes which have given origin to unfamiliar sounds, as 
when a long vowel to which the language has no short corres- 
pondent is shortened, or when sound combinations arise, foreign 
to the language. Typical instances are the change of voiced th (d) 
into voiceless th (0) after a short vowel, as in 'pith’ < ME .piihe 2 
or the shortening of long Swedish (ii:) ('hus’) to (ö) ('hustru’). 
Modern English has no short correspondent to (ou) in 'know\ 
When this (ou) is shortened it may become (o), as in 'know- 
ledge’ and Vowlocks’ (rotaks), but it may also become (a), as in 


1 The object of this paper is to call attention to and briefly illustrate 
a variety of imitative sound-change which I call inner sound-substitu¬ 
tion, and by means of which it may be possible to account for a number 
of sound-changes which have been only imperfectly explained, or not at all. 
The subject is dealt with at some length in an article called ‘Inre Ijudsub- 
stitution’, which will soon be published. For a brief outline of its contents 
see ‘Bulletin of the Modern Humanities Research Association’, March 1921. 

The abbreviations in this paper are the same as in my book 'Anglo- 
Norman Influence on English Place-Names’. 

* This sound-change has been explained by Prof. Ekwall. The term he 
uses for it is, however, 'springing sound-change’ See 'Zur Geschichte der 
stimmh. interdent. Spirans’ (Lunds Univ. Årsskrift, Bd 40, Afd. I, nr 3). 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



124 


R. E. ZACHRISSON 


(rAbks), a less frequent pronunciation of ‘rowlocks’. In my 
opinion the pronunciation (Ud) for 'lord’ has originated in the 
same manner. In e. NE. Mord’ could be pronounced (lo:d) after 
the Scotch manner, and was then shortened to (lAd). 

Sporadic inner sound-substitution takes place when 
the unfamiliar sound-combination is, or may be, kept 
by the side of its substitute. 

It is most usual in words containing a sequence of sounds 
which is seldom, if ever, found in populär words known to 
the masses. It is' to be noticed that the changed forms, as a rule, 
are most used in familiar, vulgär, and dialectal speech where 
the feeling and desire for a pronunciation adapted to the ge¬ 
neral phonology of the language is more strongly developed 
than in educated speech. This is indeed the most important 
criterion of the imitative sound-change which I call spor. inner 
sound-substitution. The unfamiliar sound or sounds are done 
away with, because they are against the spirit of the language. 

I will now give a few illustrative examples of sporadic 
inner sound-substitution. 

The unfamiliar sound-combinations (’i:o), (i’o) etc. are, 
reduced to a single vowel. Hence geography’ is sometimes 
carelessly pronounced jography’, whereas (i’o) is almost con- 
stantly kept in the less populär words ‘geometry’ and 'geology'. 
In e. NE. the reduced forms were more used. Jones has (e) 
or (i) in 'geography’ and ‘geometry’. Lediard recommends the 
pronunciation jography’, Daines and Sheridan, ‘jometry’. Jones 
and Elphinstone teach such pronunciations as ‘Lennärd’, 'Le- 
pold’, Thebald’, Yeedal’, and Teedary’ for ‘Leonard’, ‘Leopold’, 
‘Theobald’, ‘feodal’, ‘feodary’. In the personal names the forms 
with (e) date very far back, and the reduction has probably 
taken place in Old French. I may add that in Swedish words 
of this type forms exhibiting inner sound-substitution are very 
usual in careless or unguarded speech. Swedish school children 
often pronounce (j'ugra’fi:) or (jogra’fi:) for ‘geografi’, (jum3’tri:), 
(joma’tri:) or even (jema’tri:) for geometri’, less often (telo’gi:] 
for ‘teologi’. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



INNER SOUND-SUBSTITUTION 


125 


Change of ts to ch. 

The only instance of sporadic inner sound-substitution 
which will be more exhaustively dealt with in this paper, is 
the change of (ts) to (t/) and of (dz) to (dj). 

Except in inflected forms, the sound combination (ts) is rare 
in English, for in late OE. and in ME. t before s was, as a 
rule, lost by assimilation, as in blessen < bild si an, milse < tniltse, 
issunge < 3 \tsung, missomer < midsummer, Wostrett < Wood 
Street, Wyssun < Whitsun etc. Se Kluge, Gr 2 , 1012, Horn, 
Gr. 183, Wyld, Colloquial English, p. 301. 

In loan-words (ts) is sometimes rendered with (t/) by ordi* 
nary sound-substitution, as in 'chequeen’ (t/i’ki:n) (6 checkyn , 
chikino, chekin, 7 — 8 chequin, Oxf. Dict.) < Ital. zecchino 
(tsek’ki:no), etch’ < Du. etsen (Oxf. Dict.), Amer. 'hutchels’ < 
Germ. Hutzel (HAUSKNECHT MLN. VII, 58 f.), dial. 'mutch’ 
(Sc. 6 nnvch, 5—6 much, 7 moche, Oxf. DlCT.) < M. Du. mutse, 
sketch’ (7 scetch , schetch OXF. DlCT.) < Du. schets x . 

When (ts) is or was kept by the side of (t/), sporadic inner 
sound substitution has taken place. The following words may 
serve to illustrate this sound-change. 


1. In Loan-words. 

1. In early iöth cent. spellings 'courtesy’ appears ascurchy 
(Oxf. DlCT.), and in phonetic spellings of the i8th cent. as 
keurtchi (Pell, 1735) and kortchi (Berry, 1766). 

0 

2. According to Jones, 1701 (ed. Ekwall, pp. 35, 122) 
Piazzas’ < Ital. piazza (pi’attsa) could be pronounced with (t ), 

1 With the exception of 'etch 5 , all these words are noted by Ritter 
(Archiv 119, p. 182 n), and (t/) ia correctly explained as due to sound sub¬ 
stitution. His other examples (botch, cratch, smatch, smutch, Fitch) are of 
uncertain origin. See Oxf. Dict. Curchy is a case of inner sound-substitu¬ 
tion. This may apply also to 'sketch’, if such early spellings as 7 schetse 
schytz reflect an actual pronunciation with (ts). 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



126 


R. E. ZACHRISSON 


piaches, or with (z). A pronunciation with (ts) is apparently 
indicated by early spellings, such as 7 piatza , piatzza (Oxf. 
Dict.). 

3. In dial. Engl. chanch (t/ant/), Linc. (Wright, EDG., 
p. 245), (t/) is due either to sound-substitution < vulg. and dial. 
(t/a(:)nts), Wright, loc. cit. or to progressive assimilation. 


2 . In Native Words. 1 

4. Beachley Glouc. < Beteslega, Betesleia, Betesleg ’ 1307 
Ch.R. Other early forms are Bettesleigh , Betlesley (BADDELEY, 
p. 17). The first element probably contains the OE. name 
Betti, LVD. (Redin, Uncompounded Personal Names in Old 
English, p. 126). The sense is 'Betti s pasture-land’. The mod¬ 
ern spelling is probably due to folktymological association 
with 'beach*. 


1 Dr. Ekblom (Place-Names of Wiltshire, p. 153) has called attention 
to the changc of (ts) > (t/) in Stitchcombe Wilts, and Stutchbury Northants. 
In his review of Dr. Ekblom’s book Prof. Mawer (MLR., 14, p. 342) points 
out similar instances of (t/) for (ts) (Pytchley Northants), and of (dj) for (dz) 
(Bridgemere, Chesh., Ridgewell, Ess. — not Dors. — Quedgeley, Glouc., 
Edgefield, Norf., Hedgeley, Nthb., Edgeley, Salop, Edgeland, Staff., Chidgley 
and Mudgley, Som., Podge Hole, Edge Knoll, and Sedgeficld, Durh. The 
explanations attempted by Ekblom (populär etymology) and Mawer {regular 
sound-change) are hardly satisfactory, the one being too narrow, the other too 
wide. Prof. Mawer also calls attention to some names where (t/) appearsto 
have passed into (ts). In all the examples he adauces, ch is followed by an 
s: Pitsea, Ess. < Piceseia DB., Titsey, Surr < Ticeseia DB., Whitsbury, 
Wilts < Wicheberia 1157. Here the unfamiliar sound-combination (t/s) has 
been reduced to (ts), exactly as in e. NE. voutsafe (Oxf. Dict.) < vouchsajt 
or in Pitstone, Bucks, Pichelesthorne 1309 ChR., Puchelesthorne F.A. (<0E 
*Pycel, dim. form of puca, Middendorf) = 'the goblin’s thombush*. How 
incalculable such changes are is seen from the fact that the result sometinies 
[in unstressed pos. and after a long(?) vowel] is s not (t/), as in Hildershani 
Camb. < Hildricesham or Tycehurst, Suss. < Tycheshurst etc. See Anglo- 
Norman Influence, p. 31. As far as I know, there are no instances ofan 
isolated sound-change (t/) > (ts). The interchange seen in sivits ~ switch is 
probably of an onomatopoetical kind. In Lidge yeat 1612 =* Leadgate 
Durh. (Mawer, p. 132) (dj) is due to the fusion of d and j, as in ('souldya) 
< ('souldja) *= 'soldier*. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



INNER SOUND-SUBST1TUTION 


127 


5. Cottesmore, Rutl., is locally pronounced Cotchniore 
[ikotjmås], ELLIS V, p. 256. Early forms are Cottesmore 1283 
Ch. R., Cottesmor 1305, Cotesmore 1316, 1428 F. A., Cotsmore 
c. 1700, Morden’s Map in Camden’s Britannia, ed. GlBSON, 
1722. The first element is either an OE. personal name *Cott 
(cf. Cotta, Searle) or the genitive of OE. cot 'house’, 'cottage’, 
i. e. 'Cott’s moor’ or 'the moor with the cottage’. 


6. Knycheley 1312, 1453, Knichley 1768 = Knitsley, 
Northb., Knyghteley 1313, Knyhtheley 1303. OE. cnihtes-leage 
= 'knight's clearing’ (Mawer, p. 130). 


7. Portsmouth, Hants < OE. Portes mupa AS. Chron. (=» 
'mouth of or entrance to the harbour or port’) 1 appears as 
Porchmouth in iöth cent. spellings noted by Wyld, Coll. 
English, p. 292. Poarchmouth is looked upon as a vulgär 
pronunciation by Elphinstone, Propriety Ascertained, II, 27. 


8. Pytchley 2 or Pitchley, Northants, Pihteslea, Picteslei y 
Piteslea, Pytesle , DB., Pichtelegh, Pictesle 1227 Ch. R., Pictesle 
Henry III Index Br. Mus., Pytesle H.R., Pistesle 1284, Pygh - l 
tesle 1316, Pygthele 1428 F. A., Pyghtesle 1449, Pyghteslay 
1419 Index Br. Mus., Pightsley c. 1700 Map, Camden = 'Peoht’s 
clearing or pasture ground’, *Peoht being a hypocoristic form of 
such OE. names as Peohthelm , Peohtweald etc. (SEARLE). 


9. Stitchcombe, Wilts, Stutescumb ’ 1227, Stotescombe 1414 
= 'Stute’s combe or valley’. If so, *Stute is a pet name for 
OE. pers. names composed with Stut- (Searle). The change 
of the vowel is due to populär etymology (Ekblom, p. 154). 

10. Stu(t)chbury (alias Stutsbury), Northants, Stoteberie, 
Stotebyr(e) DB., Stutteburi(r) 1217 P.R., Stutesbyr, Stote sbur 13 
cent. Index Br. Mus., Stotesburi 1284, Stotesbury 1316 F. A. = 
Stute’s fortified place or homestead’. 


In several place-names which are dealt with in my book 
Anglo-Norman Influence’, I am now inclined to look upon (t/) 

< (ts) as due to sporadic inner sound-substitution. 

- • 

1 Port in the A.S. Chron. is evidently an eponymous name (Redin, 22) 
9 Pytchley is a famous hunting-place. The brothers of the whip scorn 
any other pron. than (’pait/li). 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


128 


R. E. ZACHRISSON 


11. Dichesword 12 c, Dychesword H.R., T.N. = Dyse- 
worth, Leic., Digdeswrthia 1180, Dythisworth 1246 Index Br. 
Mus. Dythisworth may have passed into * Ditsworth (cf. Hat- 
field, Worc. etc., < OE. heetyeld), which in its tum gives origin 
to Dychesword. See Anglo-Norman Infl., p. 7. 

12. Sabrihteswrthe 1166, an early form af Sawbridgeworth, 
Camb., may have given origin to Sabrycheswrth H.R. etc., 
whereupon weakly stressed (t/) passed into (dj). See Anglo- 
Norman Infl., p. 7. 

13. Belcheford H.R., PR 15 c. = Belchford Linc., Beltes- 
ford DB. etc., Belseford 1401 F.A. Here the unfamiliar sound- 
combination elts was replaced by elch (Belcheford) or reduced 
to els (Belseford). The first element may contain an unrecorded 
name *Belte. Cf. Belteslau T.N.,. Belteslaw, H.R., Beltesloivc 
F.A. (Beltisloe Wapent., Linc.) = ? f Belte’s mound’. See Anglo 
Norman Infl. p. 147. 

14. Uteester , Utseter, an early form of Uttoxeter, Staff. 
gives origin to Uteheter 14 c., which according to Hope is, or 
was, a local pronunciation of the place-name. It is highly in- 
teresting to find that this local form, which is so vastly removed 
from the spelling, was in existence more than five hundred 
years ago! Had it not been for the evidence of the old re- 
cords, we might even have mistrusted Hope’s statement thinking 
that he had been misled or misinformed. See Anglo-Norman 
Infl., p. 78. 


Change of ds to dg. 

We are now going to diseuss instances where (dz) passes 
into (d3) by sporadic inner sound-substitution. In sledge’ < 
M. Du. sleedse (Oxf. DlCT.) the change is due to ordinary 
sound-substitution. 1 


1 Cf. Ritter, loc. cit. 'Pudgy’ quoted by R., ib., is of uncertain, origin; 

r nadge’ < r adze’ is an instance of inner sound-substitution. Of the instances 

adduced by Prof. Mawer (cf. suflra ) I have found no early spellings of 

Chidgley, Som., and Bridgmere, Chesh., in the records available to me. Edge- 

land appears as Hysdelunde 1292 in Ch. R. 

% 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



INNER SOUND-SUHSTiTlJTION 


129 


15. Bridgemare, a manor, formerly in Bentham, Glouc., 
Bryddesmerc 1225, Bridsmer, Bryddismer 1391 (BADDELEY, 30) 
= 'bird-lake’ or f Brid’s lake’. The prefix is the genitival form 
of either an OE. personal name Bridd (Redin 18) or the OE. 
noun brid. 

16. Eddlesborough, Bucks. locally pronounced Edgebor- 
ough (: Edjboro], Ellis, V, 33, Eddinberge DB., Eddulesbtn' 
H.R., Edellesbur , Edelesb' T.N., Edelesburge 1291, Edelesburgh 
1309 Ch. R., Edulvesbunue 1284, Ederbergh 1316, Edelesb erezoe 
1302, Edelesbzirghc 1346 F.A. = 'Eadwulfs fortified place or home- 
stead’. The DB. form shows confusion with Eadwine, or exhibits 
the remarkable interchange betvveen -es and -in seen in Willa- 
vinton T.N'. ~ Wilavestone Ch. R. etc. (Alexander, MLR., 
VII, 72). Ederbergh is probably an erroneous spelling (ditto- 
graphy) for Edesbergh. 

17. Edge Knoll, Durh., Edenesknoll(e) 1303, 1382, Edis- 
knoll, c. 1300 = 'Eadwines-knoll or hilT (Mawer, p. 71). 

18. Egesfeld Richard II, Eggefeld 1333, 1352, Egefeld 
1336, Eggesfeld 1423 Index Br. Mus., Eggefeld 1267 Ch. R., 
Egefeld , Egefeud , Eggefeud, Eghefeud H. R., Eggefeld , Egefeld 
1302 — 1428 F.A. = Edgefield, Norf., Edisfelda, Edisfeldam DB., 
Edesfeld 12 c. Index Br. Mus. The sense appears to be f the 
open (unenclosed) land belonging to Eadwig’ (a usual OE. name). 

19. .Edgeley c. 1700 Map in Camden = Edgley, Salop, 
Edeslai DB. The name probably means f Eadwig’s pasture- 
ground or clearing’. 

20. Hedgeford c. 1700 Map in Camden = Hednesford, 
StafF., Hedenesford, Edenesford 13 and 14 c. (DuiGNAN 77), 
Ednysford 1540, Letters and Papers, Henry VIII, vol. XVI. 
According to Hope, the name is locally pronounced Hedgford 
or Hetchford. In Hedgford < Hedsford < Hedenesford, (d3) 
has been substituted for (dz), whereas Hechford goes back to an 
intermediate form *Hetsford (dsf > tsf), where (ts) was replaced 
by (t/). Cf. 29. 

The etymology cannot be definitely settled on the evidence 
at hand. The first element is presumably the genitival form of 
an OE. personal name * Hed en (see Björkman, Personennamen 

9 — mot. Studier i modern språkvetenskap . VIII. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



130 


K. K. ZAC HR ISSON 


p. 66) < OW Sc. Hedenrt (cf. Hetheneshalgh , Northb., MAWER 
ii i), or of the OE. noun hczpen =’Hedens ford' or f the hea- 
then’s or Scandinavian pirate’s ford’. 

21. Hygeley 1278, Hegcley 1296, 1498, Higgelcy 1334 = 
Hedgeley, Northb., Hiddeslcie c. 1150, i. e. r Hiddi’s clearing'. 
Cf. the OE. name Hiddi LVD. (MAWER p. 109). 

22. Iddesleigh, Devon, pronounced locally Idgley [:idjli, 
Ellis, V, 38, Edeslege? DB., Edwislega 1300 Ch.R., Edwislegh 
T.N., Yeddeslegh H.R., Eduslegh 1284, Iduslcgh 1303, Yudcs- 
legh 1316, Yedislegh 1346, Yeddeslegh 1428 F.A., Tyddesley 1546 
Letters and Papers, Henry VIII, vol. XVI. The sense is 'Ead 
wig’s clearing’. Idgley goes back to such early forms as Idus- 
legh. Yeddes- is due to shifting of stress in the diphthong ca. 
Such forms are very usual in the South West of England. See 
Anglo-Norman Influence, p. 64 f., MAWER, Place. Names of 
Northb., p. 69 f., EKBLOM, p. 181 f. Yudeslegh probably goes 
back to *Yideslegh, and shows the labial influence of (j). Cf. 

early NE. yulk < *yilk < yelk < OE. yol(e)ca , yolk’ and vulgär 

# 

yus < yis for yes. Tyddesley stands for at Yddesley. 

23. Mudgley, Som., Modleia?, Exon. DB., Muddeslegh 
1303, Modes le 1316, Muddeslegh 1346, in Maddeslegh 1428, 
Johannes de Maddeslegh 1428, F.A., Madsley 1604 (according 
to Hill, p. 77). The sense appears to be f Mod’s clearing’, 
*Mod being a hypocoristic form of such OE. personal names 
as Modwine, Modulf, Searle. Cf. also Moding, D.B.. As for 
ä < ö in Maddeslegh, see inf ra 26. 

24. Podge Hole, Durh., Poydeshole 1382 =? 'Poid’s hole 
(MAWER, p. 158). 

25. Quedgley c. 1700 Map in Camden = Quedgeley Glouc., 
Quedesleye 1292 Ch.R., Quedisl H.R., Queddesley 1540, Letters 
and Papers Henry VIII, vol. XVI. Other early forms noted by 
BADDELEY (p. 125) are Quedesley c. 1142, Queddesleye 1308. 
The etymology of the name is uncertain. Cf. Quidhampton, 
Wilts., discussed by Ekblom p. 138. 

26. Redgwel c. 1700 Map in Camden «= Ridgewell Essex, 
Ridewella DB., Redezvell, Redesu<ell H.R., Rodewell 1245 Ch.R., 
Redeswelle 1318, ibid., Radeszvell 1322 Index Brit. Mus., Rodes- 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



INNER SOUND-SUBSTITUTION I 3 I 

a 'dl 1371 ibid., Radcswell 1303, Redeswell 1346, 1428, F\A., 
Ruddyswell, Letters and Papers Henry VIII, vol. XVII. The 
many conflicting forms may all be accounted for if we derive 
the name from OE. hreodivell = 'the well surrounded by reeds’, 
actually recorded in charters in the spellings hrudzuyll Birch 
948, reodivelle ibid. 183 (MlDDENDORFF, pp. 76, 107). 1 Ride- 
zcella, DB., goes back to an OE. by-form riod (cf. hriod cg 
Birch 451, ryd m&d, ibid, 183, Rydemcerelcagc KEMBLE 619) 
showing the change of lo > lo before d, discussed by LuiCK, 
Gr. $ 260 n 2. Rodc- is due to shifting of stress (as in lose ~ 
lese < hosan ), and is well evidenced in other names from the 
same source, e.g. Rodbourne, VVilts < OE. Redbuma, Reod- 
burua, Rodburne ( EKBLOM, p. 140), Rodley, Glouc. < Rodde DB., 
Redlcyg etc. (Baddeley, p. 130). The appearance of a geni¬ 
tival s in place-names consisting of noun + noun is not unusual 
in records of post-Conquest date. See Anglo-Norman Influence 
p. 118. More puzzling are the early forms with a: Radesivell 
1303, 1322. They can hardly be explained as errors, for we 
find similar forms in other place-names containing hriod, e.g. 
Radeham c. 1200 = Radham, Glouc < OE. Hrcodhain BlRCH 
936, Radewik, F.A = Radwick Glouc. < OE. Hrcodwican (Bad- 
DELEY, p. 127). If Rad is not due to confusion with names 
containing rlad ('red’), it may have originated from Röd-, 
which in its turn represents a shortening of Röd-. Cf. Maddes- 
legk < Modesle, 23. There is not a shadow of doubt that the 
dialectal change of ö> ä had a much wider range in ME and 
e. NE than in the present dialects. It was found both in the 
south-western (Shillingford) and south-eastern (Paston Letters 
etc.) dialects. See Wyld, Coll. English, p. 240 ff., and my 
paper Two Instances of French Infl. p. 16. This question can- 
not be definitely settled without a special investigation. Cf. also 
the following forms of place-names which contain or may con- 
tain hriod : Rodley Glouc. < Rodele DB, Radelea 1163—64, 


1 I. consider derivation from the OE. personal name Routh, Roda 
(Björkman, Personennamcn p. 114) (cf. also OE. reod, rot, Bosworth Toi.- 
ler) — alternating with native forms from rlad — theoretically possible, but 
improbable considering the mcaning of the name and the parallel instances 
of place-names containing hriod I have adduced from other counties. Note 
also the absence of early forms in Rou(th). Such forms occur in all names 
discussed by Lindkvist, p. 158 ff. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




K. E. ZACIIRISSON 


I T -> 
1 0 “ 


Redleygh c. 1250 (BADDELEV 130), Radford Oxf., Rodtford 
F.A., Radbourn, Warw., Rcdborne DB., Rodbume 1290 Ch.R., 
Radborne 16 c M Hveodburne 980 Crawford Charters (DuiGNAN, 
96). To judge by the topographical conditions Radipole ( Redpolc 
T.N., Repole, Rapele H.R.) and Rodwell near Weymouth, Dors., 
also belong to this group of names. 

27. Sedgefield, Durh, Segesfeld, Seggesfcldc 1190, Segge- 
feld 1307, Seggesfeld 1311, Segcfeld. The name belongs here 
only on the supposition that Ceddcsfeld 1050 Sym. D. really is 
an early spelling of the name (Ma\VEK, p. 173). If the Identi¬ 
fication is not correct, the sense seems to be 'the open land 
where sedge is growing’. On the forms with s, see Anglo- 
Norman Influence, p. 118 f. 

28. Wednesbury, Staff., locally pronounced Wedgebury 
[:wedjbDri], El. LIS, V, 484, Woddcsbeorgc, Wodensbeorgc A. S. 
Chron., I Vednesburie, Henry of Huntingdon, Wodncsbcorh Flo¬ 
rence of Worcester (DuiGNAN VII), Wadncsberie DB., Wod- 
ncsbur , Wednesbri, Wonesbur T.N., Wodesbur(i) 1284, Wodncs- 
bury 1316 F.A., Wednesbury c. 1700 Map in Camden. Florence 
of Worcester is undoubtedly correct in telling us that the 
meaning of the name is 'VVoden’s Mount or Hill’ (DuiGNAN, 
/. c.). Neither need we hesitate in subscribing to Duignans’s 
suggestion that Woddcsbeorgc of three versions in the Chron- 
iele is an error for Wodnesbcorge, and that the battles referred 
to were fought not at Wanborough in Wessex (cf. also EKULOM, 
p. 167) but at Wednesbury in Mercia. In point of faet, Woddcs- 
beorge has originated from Wodnesbcorge by the reduetion of 
dns to ds; this form appears again in ME. ( Wodcsburi 1284) 
and, with the slight change of o c (cf. Wednesday = 'Wo- 
den’s day’), it has been perpetuated in the present local form 
'Wedgebury’ where inner sound-substitution (dg for ds) has taken 
place. Another local pronunciation 'Wensbury’ (ELLIS. loc. cii.) 
can be traced back to the form Wonesbur (with c for 0) where 
ans has been reduced not to ds but to us (cf. Wensday for 
Wednesday). 

29. Nadge, York. dial. ='adze'< OE. adesa. In 17U1 
cent. spellings the word also. appears as atch (OXF. DlCT.); 
nadge is due to ME. adsc (with voiced s), atch to ME. ades < 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




IN N E R S O U N D - S U J 5 ST IT U TIO N 


133 


*ats (with voiceless j). Cf. 'Hechford’ and 'Hedgeford’ (20) and 
etch < eddish (Oxf. DlCT.). 

The words dealt with in the previous discussion are very 
typical illustrations of the sound-change I have defined as spor- 
adic inner sound-substitution. The original forms and their 
substitutes occur side by side; the former are used in polite 
speech and show the influence of the spelling, the latter reflect 
natural tendencies of speech among people who are unhampered 
by orthographical considerations. They are therefore exclu- 
sively dialectal (3, 5, 14, 16, 22, 28) or archaic (1, 2, 6, 7), ex- 
cept when occurring in the names of small towns, villages, and 
hamlets where the pronunciation of the unsophisticated country- 
man has sonie chance of being adopted in the modern spelling 
(4, 8, 9, io, 13, 17 etc.). 

Sometimes populär etymology has helped to maintain and 
establish the forms — note particularly 'Hedge’ (20, 21) and 
Helge’ (16, 17, 18, 19) — but many instances remain where 
such an influence is inadmissible (i, 2, 5, 6, 7, 8, 12, 14, 25, 29) 
or improbable (10, 22). 

The cliange seems to take place most readily when a con- 
sonant follows, particularly l (6, 8, 13, 19, 21, 22, 25), more seldom 
in an isolated position (2, 14, 29). 

The age of the changed forms seems likewise to vary con- 
siderably. Some of them go back to early ME. (11, 13, 18, 21), 
others appear only in the modern spelling (4, 8, 9, 10, 15, 17, 
2 4 i 28). For one or two I have not been able to find any 
documentary evidence (5, 16, 22). They are known to us only 
as 'local pronunciations’ recorded by faithful observers of dial¬ 
ectal habits of speech, such as Ellis or Hope. Nevertheless 
s uch forms may be much older than appears from the forms 
on record. Uteheter (14) is interesting in this respect. Had it 
n °t been for the early spelling Uteheter we might have been 
led to believe that the corresponding local pronunciation of the 
name was of modern date instead of being at least five hundred 
years old. Cf. also 7. The forms with (t/) and (d^) may, of 
course, arise as soon as ts and ds corne together in the same 

syllable. 

One faet at least cari be clearly gathered from this small 
investigation, viz. the importance of place-name study for re- 
searches into the history of the English language. The names 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



134 R. E. ZACHRISSON 

of places often show linguistic changes which can only be faintly 
traced from other sources. There is no country in the world 
that has such an unbroken series of place-name records. The se 
records — from the earliest English Charters onward — cori¬ 
tarn in nuce the hi story of the English dialects, inclu d i ti g 
as a most important side-issue the origin of Standard 
English. Some excellent vvork has already been done in this 
field by Prof. Wyld, Prof. Ekwall, and Prof. Brandi, to mention 
no more. In a recently published and most valuable paper en- 
titled South-Eastern and South-East Midland Dialects in ME. 
(Essays and Studies, VI) Prof. Wyld emphasizes the importance 
of early forms of place-names for the study of ME. dialects. 1 
This is likewise one of the many weighty arguments Prof. 
Mawer marshals when pleading for a systematic investigation 
of English place-names under the guidance and direction of the 
British Academy 2 , and it must be the eager hope and sincere 
wish of all students of English philology that this plea of Prof. 
Mawer's — so well worded and so excellently sustained — will 
not go unheeded by the August Assembly of Scholars to which 
it is addressed. 


1 I niav mention that I liavc been collecting material for an examination 
of the place-names of Dorsetshire and Middlesex, with special regard to dial- 
ectal features. Prof. Mawer's recent book on the place-names of Northb. and 
Durh. is a good specimen of what can be done in this respect. 

* English Place-Name Study. Its present condition and future possibili- 
ties in Proceedings of the British Academv, vol. X, London 1921. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


TVÅ FALL AV IMPERFEKTUM 

I FRANSKAN 

AV 

ALFRED STENHAGtN 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Det är mer än vågat att skriva om imperfektum och passé 
défini. Det mesta, som tillsvidare kan sägas om dessa tempora, 
är väl i huvudsak redan sagt, och man riskerar lätt att säga 
något, söm i bästa fall kan vara sant, men som inte är nytt. 
Ämnet är emellertid lockande, och frågan kommer aldrig att 
helt avskrivas. Den växlande användningen av dessa båda 
tempusformer är ju ett av de finaste och egendomligaste drag 
för fransk stil, och den författare, som med oförvillad språk¬ 
känsla behandlar dessa tempora, blir på sätt och vis en konst¬ 
när — varför inte säga en bildande konstnär. Det är därför 
frestande att söka i någon mån komma till rätta med de kraf¬ 
ter, som äro i rörelse och driva en författare att använda den 
ena eller den andra formen. Jag skall här endast syssla med 
imperfektum och särskilt med två typer av detsamma. Låt oss 
först behandla fallet: Me voilä, disait Caderousse, Dumas, Monte- 
Cristo, II, 49. 

När det gäller att söka utreda förekomsten av imperfektum 
och passé défini utanför de fullt objektiva och klara fallen, te 
sig förklaringarna mången gång ansträngda och föga överty¬ 
gande. I N. Spr. 1917 sid. 81 förklaras imperfektum i satsen: 
C est une belle chose que la satité, s écriait-il genom att under¬ 
förstå: tandis quils s entretenaie 7 it de leur ami qui était malade. 
En förklaring, där man tillgriper underförstådda ord och satser, 
är inte vidare tilltalande, därför att man då alltid underförstår 
något, som för tillfället passar. När skall han för övrigt ha 
sagt dessa ord om inte under ett samtal med någon person om 
sin vän och dennes hälsa? Vill en författare framhålla, att ett 
yttrande fälles samtidigt med en handling, torde nog detta 
komma till synes genom ett tillägg; t. ex. i Zola, Rome, sid. 
354: Tu sais que je l'ai vuc, votre Pierina, sécriait la jeune 
fille, justement comme il cntrait. Flaubert, Madame Bovary, 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



AI.K KEI) SIK NIIA G K X 


«3* 

sid. 263: Ma is rons ites fou! a/i! ious itesfou! disait-elle ar c c 
dc petits rires sonores, tandis que les baisers se multipliaient. 
För anföringsverbet gälla förmodligen inga andra än de vanliga, 
allmänt bekanta reglerna. Prof. Vising har i Studier tillägnade 
Esaias Tegnér analyserat de båda temporas natur och väsen. 
I sitt meningsutbyte med en tysk forskare och i anledning av 
ett citat yttrar han: »Saken är helt enkelt den, att imperfek- 
tum betecknar vad som förelåg, eut och dut vad som inträdde.» 
Detta är de båda temporas Magna Charta. All användning av 
dem torde ytterst bottna i denna grundlag. 

Imperfektum användes, som bekant, vid ett obestämt antal 
gånger upprepade handlingar. Denna dess iterativa funktion 
förekommer naturligtvis också i anföringssatser, och härå behöva 
inga exempel anföras. Men vi måste ett ögonblick stanna vid 
verbet repeter. Det betyder ju »säga om»; Flaubert, Madame 
Bovary, sid. 351: Et il ne pouvait que répéter Ce mot: Empoi - 
sonnée! empoisonnée! Tillkomme inte ibland modifierande ad- 
verbial, skulle passé défini av répéter aldrig anträffas. Exempel 
på ett sådant adverbial lämnar Zola, La Débåcle, sid. 398: 
Fichu, ak! non! non! répéta-t-il a plusieurs reprises, där ad ver- 
bialet motiverar passé défini, fastän, såsom jag skall söka visa, 
andra omständigheter tala för imperfektum. Andra sådana ad¬ 
verbial äro jamais, toujours, de tout tcmps m. fl. Men även all¬ 
deles ensamt träffar man répéta-t-il, då passé défini är en sam¬ 
manfattande slutreplik; Anatole France, L’Anneau d’améthyste, 
sid. 25: Retenez bien ce que je vous dis. répéta le duc Brécc: 
Les juifs ne porter ont pas bonheur a la France; Zola, L’Assom- 
moir, sid. 539: Entres, répéta plus haut le forgeron. Det blir 
ungefär liktydigt med finit-il par répéter, Jfr Zola, La Débåcle, 
sid. 13: Une racléc, fini t par répéter Wciss. Dieu vous entendel 
Ur den iterativa funktionen utvecklas lätt den att eftertryckligt 
och med energi framhålla ett yttrande. Därför sättes anförings¬ 
verbet ofta i imperfektum vid omsägning av samma ord eller 
uttryck. Zola, La Fécondité, sid. 477: C’est fini, disait-ellc , 
que voules-vous é C est fini, bien fini. Det är tydligt, att här¬ 
med säger författaren mer än om han bara skrivit ett objektivt, 
intresselöst dit-elle. Och härmed äro vi inne på det framställ¬ 
ningssätt, som Brunetiére kallar pittoresque i motsats till nar- 
ratif, se Vising, 1 . c. sid. 123. Det ser nu ut, som om detta 
imparfait pittoresque i anföringssatser företrädesvis skulle an- 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



139 


TVÅ FALL AV IMPERFEKTUM I FRANSKAN 


vändas vid interjektioner, svordomar, enträgna uppmaningar och 
starka tillmålen samt då olika röstlägen för ett yttrande angivas 
eller då vrede och raseri bringar sinnet till den grad ur jäm¬ 
vikt, att orden knappast kunna artikuleras. Sådana former som 
bégayait och balbutiait ser man därför rätt ofta. Några exem¬ 
pel, som lätt skulle kunna mångdubblas, torde belysa detta för¬ 
hållande. Zola, Nana, sid. 264: Papa . . . papa . . . bégayait 
l'enfant . Zola, La Vérité, sid. 414: Quoi donc? Quoi dotic? 
balbutiait-el le. Coppée, Contes rapides, sid. 6: Ahl ak! disait 
joyeusement le brave homine. Octave Feuillet, Histoire de Si- 
bylle, II, sid. 30: Tal ta! ta! reprenait le comte. Anatole 
France, La Rotisserie, sid. 301: Helas! Jahel! disais-je. Lectures 
frangaises, ed. Gullberg, sid. 97: Ate, die , criait le gaudissart. 
Coppée, Toute une Jeunesse, sid. 283: Allons, munnurait-il. 
Zola, Nana, sid. 105: Cré nom de Dieu! grognaitil. Georges 
de Labruyére, Chantereine, sid. 3: Forcez les portes! criaient 
ceux de Vintérieur, forcez les portes! Anatole France, La Rotis¬ 
serie, sid. 217: Tirez, letir criait M. de la Guéritaude, tirez, 
tirez ce sac a vin! Zola, Pot-Bouille, sid. 65: Donnez-lui donc 
quelque chose, docteur, suppliait-il, les yeux allumés de haine; 
sid. 284: Sale c anail le, criait Auguste. Zola, L’Assommoir, sid. 
493: Oui, c est 7 ious, gueulait-il. 

Man får ofta se påpekas, att det alltid heter ftt-il. Detta 
påstående får väl något modifieras. Faitil förekommer ibland; 
Halévy, La Famille Cardinal, sid. 58: Oui, fait Virginie, c est 
maman. Men till och med ett faisaient-ils har jag funnit, och 
på det stället är det väl motiverat. Det har skrivit sin egen 
kommentar. I Chantereine, en roman från den stora revolu¬ 
tionens dagar, läses sid. 285: Ak! . . . ak! . . . ah! . . . ak! . . . 
faisaient les clumans en mélopée, frappant la mesttre avec leurs 
paumes. Härmed kan jämföras L’Assommoir sid. 245: Ah! 
garce! ... ah! . . . garce! ... ah! . . . garce! . . . grognaitil 
d'une voix étoujfée, accompagnant de ce mot ckaque coiip, s ajfo- 
lant a le répcter, frappant plus fort ä mesure quil s'étranglait 
davantage. I den förra satsen vill författaren på ett drastiskt 
sätt måla situationen. Ett annat fall är Daudet, La chévre de 
M. Séguin, sid. 35: Hou! kou! faisait le loup. 

Ofta anmärkes det i läroböcker, att imperfektum användes 
särskilt i livlig framställning. Detta uttryck kan vara vilsele¬ 
dande. Händelseförloppet påskyndas inte härigenom, snarare 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



140 


ALFRED STENHAGEN 


tvärtom. Det blir ett ritardandotempo, rent av ett fermat. För¬ 
fattaren blir inte längre författare, utan regissör. Han inbjuder 
läsaren att bli åskådare av dramatiskt effektfulla tablåer. En 
bok med väl placerade imperfekter blir därför detsamma som 
en bok med planscher. 

Imperfektum är ju särskilt omhuldat av realistiska förfat¬ 
tare. De vilja åstadkomma en rccit exact comme un proces- 
verbal , coloré comme uti tableau peint dapres nature; Les An- 
nales pol. et litt. 19 jan. 1919, fastän där i ett helt annat sam¬ 
manhang. Men detta effektfulla stilmedel tillgripes även vid 
lämpliga tillfällen av idealisterna. Frangois Coppée, den po¬ 
lära motsatsen till Zola, säger i Mon Franc parler I, sid. 38: 
le tout ctait *ä Vimparfait*, bien enlen du, — l' impitoyable »/;«- 
parfait» de iecole. När Zola i Nana, sid. 491 skriver: So m mes- 
notis betes, hcin? finissaii-elle par dire , skriver Coppée i Le 
Coupable, sid. 48: Heiti? Est-ce assez farce? disait le sculptcur 
en éclatant de rire. Man torde observera, att de båda satserna 
äro nästan identiskt formulerade. 

Det är ju givet, att man inte kan uppställa några klickfria 
regler på detta ytterst ömtåliga område, där så många stäm¬ 
ningar driva sitt spel. Man kan på sin höjd antyda tendensen 
hos rörelsen. I La Route de Varennes, sid. 194 skriver Dumas: 
O hl Madamc, lui disait-elle, n avez-vous donc pas des en/an/s, 
un mar i, une famille och sid. 201: Eli! Monsieur, dit lareine, 
en lui prenant la main et en lui mon tran t Madame Roy a le et le 
dauphin endormis sur le lit de M. Sauce , ne suis-je donc pas 
mere aussi, moi! Situationen är lika spännande i ena som i 
andra fallet. Det gäller liv eller död. Marie-Antoinette använ¬ 
der nästan samma ord i de båda replikerna. Ena gången talar 
hon till en kvinna av folket, andra gången till en officer. Båda 
satserna börja med en interjektion. Är det nu av en tillfällig¬ 
het eller med avsikt, som författaren i ena fallet skriver disait, 
i andra dit.- Jag tror, att det är med avsikt, och att det är in- 
terjektionen, som varit bestämmande för de olika tidsformerna. 
Den förlänar de båda frågorna olika färg. I raden före den 
första frågan står det: elle priait 1 'épiciere. Det inledande oh! 
betyder här: ayez pitie de moi och i enträgna böner finner man 
ofta disait. Här är situationen fylld av poesi och romantik. 
De båda kvinnorna stå pä samma plan. Det andra ek! bety¬ 
der: Nå, än sen då? ett nästan banalt konstaterande av faktum. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



TVÅ FALL AV IMPERFEKTUM I FRANSKAN 14! 

Det är drottningen, som ger en underordnad en tillrättavisning. 
Det är ju klart, att en utlänning inte kan fullt förstå effekten 
av dessa växlingar, möjligen ana den, aldrig känna den. 

Kommer så ett annat disait-it, som, såvitt man kan se, är 
alldeles omotiverat. Då kan det bero på inverkan av ett se 
disait-il , som är ett reflektionens verb. Man kan också jämföra 
det med lui fit med en infinitiv i stället för le fit. Det är så 
vanligt att skriva lui fit , att ett lui ibland kan slinka in på orätt 
ställe. Eller också kan ett sådant disait-il vara ett missbrukat 
imperfektum, » Chnpitoyable imparfait de 1 'école». En annan för¬ 
klaring är, att »sade han» är en så oviktig och parentetisk upp¬ 
lysning, att den inte kräver något passé défini; se Wulf, De 
franska historiska tempora, sid. 28. Att denna upplysning kan 
vara oviktig, framgår därav, att den ibland är alldeles borta; 
Zola, Lourdes, sid. 6: Mangerait-elle un peu de raisin ? offrit 
timidiment la dame; sid. 399: Voulez-vous la gouter? ojfrit- 
il brusquement.' I svenskan kan man ju ibland tillgripa en över¬ 
sättning, som i någon mån återgiver detta impaifiaitpittoresque: 
murmurait-il »satt han och mumlade»; maugréail-il, »gick han 
omkring och småsvor»; faisaient le loups , »ströko vargarna om¬ 
kring och tjöto». 

Det andra fallet av imperfektum kan exemplifieras med: 
deux heures apris Dantes sortait du port de Gcnes, Monte-Cristo 
II, sid. 9. Även detta imperfektum förklaras i N. Spr. 1917, 
sid. 81. Men förklaringen gör intryck av konstruktion, och 
formuleringen är så dunkel, att det hela blir obegripligt. Här 
är det också lämpligt att citera Prof. Vising, som i ovannämnda 
festskrift sid. 123 behandlar frågan. Han torde vara den första, 
som påpekar, att det ofta föregås av en bestämd tidsuppgift. 
I Les Annales pol. et litt. för den 2 dec. 1917 skriver Frédéric 
Masson: Vingt jours apres que cette lettre était écrite, la revolu¬ 
tion éclatait (var revolutionen i full gång) i motsats till cclata, 
vilket ju bara skulle betyda: bröt revolutionen ut. Följande 
exempel ur Le Journal de Genéve för 8 jan. 1919 framställer 
detta fall i tydlig belysning: En présence de cette vogue d'opi¬ 
nion le parti socialiste-démocrate posa, le 7 novembre , son ulti¬ 
matum et le <? Guillaume II declarait renoncer au tröne. 





Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


NAGRA ANMÄRKNINGAR 

TILL 

TYSK GRAMMATIK 

AV 

J. REINIUS 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Jag vill här helt anspråkslöst ge en infattning åt en del av 
de »Lesefriichte» jag samlat. Jag har tyvärr saknat tid och 
grammatisk litteratur till att åstadkomma en fyllig framställning 


Kasusformers olika livskraft och deras inbördes 

konkurrens. 

Som bekant kunna vi i de indoeuropeiska språken iakttaga 
en konkurrens inom kasussystemet, som slutar med att inom 
olika språkgrupper ett par eller flera olika kasus trängas undan 
och det arbete de utfört övertas av andra kasus eller form¬ 
element. Så ha inom de germanska språken av de åtta ur¬ 
sprungliga indoeuropeiska kasusformerna redan i äldsta tider 
lokativ, instrumentalis och ablativ till största delen undanträngts 
av eller sammansmält med dativ och genitiv. I den senare ut¬ 
vecklingen mot alltmer »analytisk» språktyp med särskilda 
formord, i detta fall prepositioner, som ersättare av de gamla 
formernas flesta funktioner har visserligen högtyskan ej hunnit 
så långt som systerspråken, där ju t. ex. dativen i stort sett 
bortarbetats, men en likartad långsam förenkling kan dock även 
här iakttagas. I skriftspråket döljes den till en del, men så 
mycket tydligare framträder den i dialekterna och även i det av 
dessa påverkade lediga talspråket. I norra Tyskland påverkas 
detta naturligtvis av lågtyskans än större formförenkling. 

Det är i tyskan främst genitiven, som får maka åt sig. 
Dialekterna ha nästan gjort rent hus med den. »Die deutschen 
Mundarten der Gegenvvart haben kaum mehr eine Ahnung vom 
lebendigen Gebrauch des Genitivs», säger Behaghel s. 314. 
Endast på små områden längst i söder lever den kvar, delvis blott 
i singularis vid personbeteckningar. Jämför bruket i engelskan 

10—11101. Studier i modern språkvetenskap. VIII. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



146 J. REINICS 

och i svenskt talspråk: gossens fot men foten av berget, bords- 
foten. I högtyskt bildat talspråk ersättes den possessiva geni¬ 
tiven ofta av prepositionen von, t. ex. ein Freund von meinem 
Bruder, i ledigt tal också av dialekternas favorituttryck för 
ägare, nämligen en förening av dativ och possessivpronomen 
av typen meinem Bruder sein Buch, där den nya betydelsen 
uppstått genom en förskjutning i uppfattningen av dativobjektet 
i en sats som Sie nahmen meinem Bruder sein Buch . Detta 
possessivuttryck, som ofta »förbättras» till meines Bruders sein 
Buch o. d., förekommer i dialog även hos klassikerna, och Bis- 
marck skriver till sin hustru: Du bisi tneine Frau und nichtder 
Diplomaten ihre (CURME, s. 172, § 138, 2, c). 

En annan ersättning för attributiv genitiv utgöra samman¬ 
sättningar, ibland också adjektiviska uttryck. Fontane an¬ 
vänder i sina Berlinromaner mycket de senare, ofta av oform¬ 
ligaste slag, både i bildade människors dialog och i berättande 
text. T. ex. Zeitungen, der en Vorkommen nur aus dem Baron 
Bothoschen Lieblingssatze »Schnack gehe vor Politik » erklärt 
werden können, Irrungen Wirrungen (Fi. R.-B.), 37; Johann, der 
Kommerzienrat Treibelsche Kutscher, Frau Jenny Treibel 
(Fi. R.-B.), 23. Naturligtvis ligger här också något karakterise¬ 
rande, vilket är uteslutande fallet i följande: »Sie trinken Mosel. 
Nicht Treibelschen, aber doch Professor Schmidtschen.% 
ib. 53. Detta sammanhänger väl med allmän benägenhet för 
adjektiv i Berlinmålet? Jfr die driebenschen Leite för die driiben 
wohnenden Leute, MEYER, Der richtige Berliner (7. Aufl.), s. XV. 
Matthias varnar § 13 för sådana adjektiviska ersättningar. 

Som bestämning till adjektiv eller verb ersättes numera 
genitiven vanligen av ackusativ: ich wurde ihn (ålderdomi. seiner ) 
gewahr; Vergiss mich nicht! (jfr. det gamla blomnamnet Vergiss- 
meinnicht 1 ) — eller av prepositionsuttryck: er erbarmte sich iiber 
mich (ålderdomi. meiner). Övergången till ackusativkonstruktion 

1 Som ackusativen alhsedan 1700-talet är det vanliga och genitiven nu 
endast poetisk, överraskar följande i »Irrungen Wirrungen» hos den annars 
så naturlige, vardaglige Fontane, vars »unvergleichliche Sicherheit der Rede- 
fuhrung» R. M. Meyer, D. Litteratur d. neunzehnten Jahrhunderts, så hän¬ 
fört prisar och vars realistiska språkteknik han just i denna roman anser 
högre utvecklad än någonsin förut: *Oben auf dem Pedenhaufen, wo sie sich 
ausge ru ht und gepiaudert hätten, hätten sie der Zeit ganz v er ges sen.» 
[Indir. yttr. av den unge officeren baron Botho] (Fi. R.-B.), 62. I berättande 
text förekommer det t, ex. ib. 154. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



NÅGRA ANMÄRKNINGAR TILL TYSK GRAMMATIK 


147 


anses ha förmedlats av neutrala pronominalformer som es, nichts, 
som varit genitiver men omtytts till ackusativer. Många ut¬ 
tryck ha därför ackusativ endast vid neutralt pronomen, t. ex. 
Ich bin es gewiss . 1 

Enligt Paul skulle detta även gälla om fähig: Wenn i/tr 
das fähig wärt. Goethe. Någon gång kan dock den nya kon¬ 
struktionen utsträckas längre: Dennoch halte ich das Mädchen 
nicht fur dergleichen gar zu befremdliche Abenteuer fähig. 
G. Keller, Sieb. Leg. (Kotta), 359, ehuru visserligen i detta exem¬ 
pel »urspårningen» kanske framkallats av den stelnade genitiven 
dergleichen, eller snarare av de hopträngda fur och zu, bredvid 
vilka den vanliga konstruktionen med zu icke gärna skulle passa. 

Likaså har wert ackusativ ej blott i fråga om värde utan 
även i betydelsen ‘värdig’. Till Paul’s exempel från Lessing 
och Schiller må läggas några moderna: »Nicht einmal das 
Reden bin ich wert ?» [säger en bondflicka] Frenssen, J. Uhl, 76. 
Aufl., 158; Max: einem dummen Ding, das Deine Schmerzen nicht 
wert war, SCHNITZLER, Anatol (Fischer 1901), 146; Sie war 
nichts B esser es wert, als das, ivas ihr geschehen. dens., Frau 
Berta Garlan (Fi. R.-B.), 143. 

Då ackusativen vid dessa adjektiv nästan blott förekommer, 
när de stå vid sein eller werden, är det sannolikt, att den delvis 
får sin kraft genom ett slags dunkel känsla av analogi med ob¬ 
jektet vid transitiva verb, som ju kopula + sådant adj. till be¬ 
tydelsen motsvarar: gewahr werden —gewakrett, fähig sein = 
vermögen, wert sein = v er dienen. Jfr utvecklingen av sv. bli 
ngn varsey bli varse ngiiy varsebliva ngn, vilket blivit trans. 
verb och t. ex. bildar passiven varseblivas. Så förklarar f. ö. 
Paul i Wb. utvecklingen av los werden, los sein med ackusativ 
i stället för äldre genitiv. 

Under det att sålunda genitiven ofantligt försvagats, är 
da ti ven i högtyskan ännu en rätt kraftig kasus. Detta mot- 
säges naturligtvis ej av nordtyskars benägenhet att förväxla 
dativ och ackusativ, ty deras högtyska är i många fall ett se- 

1 Sådana fall av växling mellan (åtminstone skenbart) neutr. pron. och 
senare utvecklat prepositionsuttryck som ich bis es zufrieden (gammal genitiv- 
konstr. Paul): damit zufrieden, ich bin es fähig: dazu fähig synas ha fram¬ 
kallat analogien er war es entschlossen /= dazu e.). Fontane, Irrungen Wir- 
rungen (Fi. R.-Bi.), 161. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 


148 


J. REINIUS 


nare inlärt språk, som alltjämt har att utstå en hård konkur¬ 
rens med deras egentliga modersmål 1 (eller åtminstone omgiv¬ 
ningens språk), plattyskan, vilkeu i likhet 4 med svenskan och 
engelskan i allmänhet förlorat dativformerna. Här kan även en 
språkkonstnär som Thomas Mann någon gång falla för frestel¬ 
sen: Keine seiner Bewegungen , und sei ihre Nonchalance itn- 
merhin gewagt gewesen, folgte eine peinliche Verlegenheit; er 
war getragen von Selbstgefiihl. Der Bajazzo (Der kl. Herr 
Friedemann, Fischer 1898), 165 (tryckfel?; dock bibehållet i 
Fi. R.-Bi., 105). Det långa avståndet mellan orden gör väl här 
konstruktionen mer ursäktlig och mindre märkbar. Jag känner 
den icke annars förutom i ett par fall hos Luther och Wieland 
(se Sanders’ Hauptschwierigkeiten) och naturligtvis det vanliga 
gefolgt von, bildat efter fra. suivi de. 

För övrigt kunna också en del sydtyskar av sin dialekt 
frestas att ibland släppa dativen, ty även på bajersk-österrikiskt 
språkområde har denna börjat trängas undan av ackusativen: 
die anne Leut muss mer helfe (= mus sen wir helfen); die Kin¬ 
der hois gebn (==> habe ich's gegeben). BEHAGHEL 316. 

Vid åtskilliga fall av inträngande ackusativkonstruktion kan 
alltså dialekternas språkbruk stå bakom, men naturligtvis kunna 
också många fall bero på ny analogisk inverkan från ackusa¬ 
tiven (den väl starkaste av alla kasus) inom ett språkområde, 
där dativen i det hela varit orubbad. Dessutom kan väl ibland, 
särskilt på 1700 talet, franskt inflytande föreligga, åtminstone 
som medverkande orsak. Jfr P. A. Lange, Uber den Einfluss 
des Französischen auf die deutsche Sprache im 17. und 18. Jahr- 
hundert (Upps. i rom. fil. till P. A. Geijer, 1901, s. 225 ff.). 

Nu ett par exempel på avvikelsen: 

begegnen förekommer med ackusativ redan hos äldre för¬ 
fattare från olika trakter, t. ex. Schiller, H. v. Kleist och (i be¬ 
tydelsen ‘bemöta’) Lessing (Paul Wb,), i nyare tid hos nord¬ 
tyskar som Bismarck och Ompteda (CöRME § 258 I A d). Jag 
tillägger ur nyare österrikisk litteratur: Hell [der Pfarrer]: Ich 
gehe den Weg des Leidens zur PJlicht, und auf die sem begegne 
ich dich. Anzengruber, Der Pfarrer von Kirchfeld III, 7; och 
med karakteristisk vacklan och dubbelhet: Auch oben auf dem 

1 En intressant belysning av språkfrågan inom en lågtysk familj av lägre 
medelklass lämnas t. ex. i den självbiografiska barndomsskildringen Kindheit, 
Erinnerungen von Joh. Thiessen, Langewiesche 1917, 229 ff. 

1 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



NÅGRA ANMÄRKNINGAR TILL TYSK GRAMMATIK 


149 


Friedkof hatte sie heute niemandem begegnet, nicht eintnal 
die alte Frau. Schnitzler, Frau Berta Garlan (Fi. R.B.), 5. 

helfen hade fordom någon gång ackusativ, t. ex. hos Luther; 
särskilt ofta i betydelse ‘gagna’, t. ex. zvas hilft s dich der beste 
zu seinl Goethe, även hos Lessing och Schiller (Paul Wb. och 
Curme § 259, 17). Ett modernt exempel har jag från en be¬ 
römd »Sprachreiniger»: Fiihrt man so etwas den Schiilern vor, 
so hilft es sie wirklich Humor und Poesie kennen lernen. Rud. 
Hildebrand, Vom deutsch. Sprachunterricht, 10. Aufl., 122. 1 Was 
hilft es michl anför WUNDERLICH, D. d. Satzbau, 1. Aufl., 152, 
och förklarar det genom analogi med fördern, vorwärts bringen. 

kommen och zu stehen kommen i betydelsen av kosten kan 
någon gång ha ackusativ i analogi med detta verb (CURME 
§ 259, 21, 29 med ett modernt exempel för vardera, Paul Wb. 
kommen med ett ex. från Gellert). Jfr Wenn die Farfalla ein- 
mal ... klagte .. antwortete die Mutter ,.. . sie habe siebe?i 
[Kinder], denen etwas mitzubringen sie zu teuer kommen wiirde. 
Ri. Huch, Aus der Triumphgasse (Diederich 1902), 51. Das 
Modellgeld kam ihn teuer zu stehen. E. v. Wolzogen, Kuckuksei 
etc. (Ullst.), 140. I gengäld har väl kosten fatt sin alternativa 
dativ genom analogi från dessa verb (WUNDERLICH, D. d. Satz¬ 
bau, 1. Aufl., 152), liksom väl trotzen dragits över från ack. till 
dativ av Trotz bieten , zumen o. d. 

Även efter prepositioner kan dativen få vika för ackusativ. 
gegen t. ex. styrde ursprungligen dativ (jfr entgegen ), så ännu 
ofta hos Luther och ibland hos klassikerna samt ännu dialek¬ 
tiskt. Jag antar, att övergången till ackusativ beror på inver¬ 
kan av det synonyma wider, som nu delvis undanträngts av 
gegen och f. ö. å sin sida stundom lånade dettas dativrektion 
i medelhögtyskan och även senare, t. ex. hos Goethe. — Dess¬ 
utom märkas i bajersk-österr. dialekter en egendomlig genitiv: 
gegen meiner etc. (CURME § 230, h, s. 403). 

bei förekommer med ackusativ för att beteckna riktning: 
så först i mellersta Tyskland, rätt ofta hos Luther, sedan t. ex. 
hos Klopstock, Goethe (Paul) och enligt Curme § 229, 2, s. 391, 
ofta i nordtyskt talspråk (exempel från Raabe och Hauptmann). 

1 Möjligen kunde inverkan här tänkas från ett omedelbart följande be¬ 
rättigat sie: und diese Beispiele gerade helfen sie zugleich von einer Fessel 
befreien. Att hos H. dnta förekomst av lernen för lehren, som i dialekterna 
och någon enstaka gång hos klassikerna, är väl ej lämpligt. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




J. REINIUS 


150 


Allmänt är det stelnade beiseite. Här föreligger tydligen ana¬ 
logisk inverkan frän de prepositioner, som styra dativ eller 
ackusativ i olika betydelse. 

Dativen kan också liksom genitiven ibland ersättas av pre 
positionsuttryck: B i st du böse auf tnich? = skriftspr. Bi st du 
mir böse? Osäkrare äro väl följande exempel, där ju dativen 
egentligen skall beteckna ett mer personligt intresseförhållande 
och prepos.-uttrycket ett mer yttre förhållande. Das ist wichtig 
fur mich och Das ist mir zv. anföras som synonymer av Auer- 
BACH Sv.-ty. ordb. (för, 3). Särskilt märkes an och ackusativ 
eller enkel dativ vid verb som abtreten, schreiben, senden , ver- 
kaufen. Betydelseskillnaden mellan det »personliga» dativ- 
objektet och det rent lokala prepositionsadverbialet håller tyd¬ 
ligen här på att fördunklas, liksom mellan sv. giva ngn och 
giva åt (till) ngn. Matthias klandrar förblandning av geben 
med dat. och geben med an och framhåller skillnaden: vid an 
ett blott yttre fortskafifande, t. ex. das Buch an ihn (weiter) 
geben. I Fontanes: Corinna ging hinaus, utn draussen die no- 
tigen Ordres zum Abräumen an die Schmolke zu geben (Frau J. 
Treibel, 193) är skillnaden väl dock rätt liten. Visserligen har 
fadern sagt »lass abdeckenl», men »die nötigen Ordres» ger 
dottern den gamla tjänarinnan själv, varför väl der S ... die 0 . 
zu geben skulle givit i det hela samma mening. 

Får dativen ibland vika för ackusativen, så hjälpas i stället 
båda dessa kasus åt att uttränga genitiven. Även övergången 
till dativkonstruktion förmedlas ofta av dubbeltydiga former, i 
detta fall gen. dat. fem., t. ex. der Kälte. Till befästande av 
»oriktigheten» bidraga dativens karakteristiska former. Särskilt 
pluralen blir omtyckt, emedan den är så tydlig även vid sub 
stantiv utan föregående böjt bestämningsord. Jfr Goethes väx 
ling: sowahl wegen des Stoffs als zvegen den Umständen PAUL 
Men också singularändelserna -em, -er tyckas för många inne 
bära en lockelse, bl. a. att döma av de falska dativer i appo 
sition, som Matthias § 241 anför. 

Särskilt vid prepositionerna gör sig dativen lätt gällande, 
troligen, såsom påpekas av W. FlSCHER, Die deutsche Sprache 
von heute (Nat. u. G.), 25, genom analogisk inverkan av de van¬ 
ligaste, »äkta» prepositionerna, som ju styra dativ. 

Ofta nämnd är dativen vid zvegen, jfr ovanstående exempel 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITYOF MICHIGAN 




NÅGRA ANMÄRKNINGAR TILL TYSK GRAMMATIK 


151 


från Goethe. Nu användes den i otvunget talspråk i hela 
Tyskland, vanligare än genitiven, om man får tro FlSCHER; 
också vid pers. pron.: wegen Ihnen, Stratz, Lieb Vaterland (Ullst. 
1914), 234. Även dess ursprungliga form, von wegen, kan styra 
dativ: *von wegen dem Alfred de Musset » [säger Professor 
Schmidt] Fontane, Frau Jenny Treibel (Fi. R.-Bi.), 102. 

Då wegen egentligen är dat. plur. av IVeg, är ju här geni¬ 
tiven det naturliga, liksom t. ex. efter statt , där f. ö. också dativ 
förekommer någon gång. 1 Däremot synes man knappast behöva 
utgå från ensamt genitiven vid förklaring av samma växling 
efter während. Detta, som egentligen är pres. part. av währen, 
kom att uppfattas som preposition genom felaktig upplösning 
av äldre fristående genitiver som währendes Krieges (ännu hos 
Lessing), uppfattat som während des Krieges. Men lika van¬ 
liga voro uttryck som unter währendem Gespräche , in wäh- 
render Mahlzeit Paul, och när väl während frigjorts i genitiv- 
uttrycket, måste det snart nog frigöras också i dessa uttryck, 
där de inledande prepositionerna tedde sig överflödiga och 
släpptes. Allmänt är nu währenddem. Den egendomliga väx¬ 
lingen mellan kasus: währejid des Sturmes tmd dem Krachen 
des Donners hos Tieck, Pietro von Albano (Romantische No¬ 
vellen, Ullstein, s. 84), avser väl att förebygga enformigheten 
av tre genitiver och kunde alltså kallas »syntaktisk dissimilation». 

Adjektivet voll har jämte genitiv (och ackusativisk ‘grund¬ 
form’ av subst. utan adj.-attribut) också dativ, så redan hos 
Wieland och Schiller (Paul). Enligt CURME § 260, 3 är dativen 
vanligast i pluralis, när denna står utan föregående adj.-attribut, 
som kan tydligt uttrycka kasus. Härpå tyda dock icke mig till¬ 
gängliga exempel. Jag bifogar: die Arme voll Blumen, Bonbons, 
silbernen Beuteln H. Mann, Untertan, 370; Die Stube war voll 
du?ikelrote?n , heimlichen Lic ht. Frenssen, J. Uhl, 80; Die Luft 
zvar voll fahlem, leerem Dunkel, ib. 120; Säcke voll Mehl, Brot 
und losem Getreide Schiiler, Weisse Garde gegen rote Garde 
(Scherl), 78; voll starkem Ungarnsiolz Klinkmiiller, Ein deutscher 
Offizier im revolutionären Russland (Ullst.), 22; voll Reue 
und guten Vorsätzen Stratz, Lieb Vaterland, 194; voll uner- 
sättlichem Zugreifen R. H. Bartsch, Elisabeth Kött (Ullst.), 112; 
In den Sandgruben war en die Froschzvässer voll erregtem Kon- 
zert. ib. 195. 

1 Däremot yngre genitiv vid trotz och även gemäss , se Paul! 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



152 J. REINIUS 


Perf. part. iiberhoben: Er nar allett Anfragen und allen 

• • 

Ångsten iiberhoben. Fontane, Frau J. Treibel, 139. 

Egendomlig, man frestas att säga barbarisk, verkar hop¬ 
röringen av olika kasus i samma eller parallella uttryck, såsom 
i exempel ovan vid begegnen, wegen och während. Ibland 
sättes också appositionen till en genitiv i dativ, t. ex. Nieder- 
lassungen des Häuptlings J., einern Nachfolger. Se de av¬ 
skräckande exemplen hos Matthias § 241. Tendensen är nog 
gammal, jfr Sie pflegte meiner wie einem Fursten o der kleinen 
Kind. Grimmelshausen, Simplicissimus IV, 5 (Insel-Verl. s. 366). 

Känslan för appositionens överensstämmelse med huvud¬ 
ordet tycks f. ö. ofta svika. Appositionen kan, som bekant, få 
en friare ställning och sättas i nominativ, t. ex. när den kan 
betraktas som uttryck för ett i förbigående fällt omdöme: er 
zeigte uns eine kalte Douche, ein Hochgenuss in dieser heissen 
Gegend, eller när ett subst. upprepas med långt mellanrum 
strax före en relativsats och då får det inledande pronominets 
kasus eller ock nominativ: auf den Unterschied zwischen einst 
und jetzt , ein Unterschied, der (dessen) (MATTHIAS §§ 246, 243, 1). 
Men en del tyskar synas insätta denna nominativ lika mekaniskt 
som svenska skolpojkar, att döma av den rikliga förteckningen 
på fel, som dens. ger §§ 240, 247. 

Här ett par ytterligare exempel: ij 6 5 wurde mein Vater 
nach J. voziert von der Freifrau von P. in Z., eine geborene 
Bodenhausen. Jean Paul, Selbstbiographie (D. Bibi.), 9; Ich erfuhr 
den Namen Janos Horki, ungarischer Fähnrich. Klinkmiiller, 
Ein deutscher Offizier im revolutionären Russland (Ullst.), 22. 
I senare fallet känns väl namn och förklarande tillägg som en 
enhet och ges i den form det hela fatt vid en presentation. 

Särskilt vid detaljerad uppräkning löses också lätt sam¬ 
bandet med huvudordet, väl därför att paus inträder och det 
följande sedan känns mer som predikatsfyllnader i en förkortad 
sats »das heisst» 1 . d. Jag finner så i vårdad stil: »Ihr kommt 
immer den Alten zu plagen mit E?itlehnen von allen möglichen 
Dingen: schwarzer Frack, Perspektiv, Reisszeug, Rasiermesser, 
Hut.» [säger en enkel borgarfru] G. Keller, Das Fähnlein etc. 
(Zuricher Novellen, Kotta 1906, 271); Eine ziveite Reihe der 
Vorwiirfe bezieht sich auf angeblich qualitativ falsche Behand- 
lung (iibertriebener Formalismus, zu grosses Wertlegen auf 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITYOF MICHIGAN 




NÅGRA ANMÄRKNINGAR TILL TYSK GRAMMATIK 


153 


alte Spracken, Grammatik). Hoche, Schiilerselbstmorde, D. Revue 
I 9 , 3 > 330 . 

Liksom här nominativen vill göra sig gällande utan sträng 
hänsyn till sammanhanget — som allmän form, kunde man säga — 
så har den även trängt in på den absoluta ackusativens om¬ 
råde, när ordet i fråga mer kan kännas som subjekt i en för¬ 
kortad sats. CURME § 265, B. b. 2 anser »absolut nomina- 
tiv» ej ovanlig och ger 4 exempel: från Schiller: Endlich so 
kommt der Gr af hergefahren, der Wagen schwer bepackt, vor- 
aus än Reiter; Auerbach; Freytag: Am Tische sitzen wir zu- 
samtnen, nichts zwischen uns als re in er, goldner Wän; och 
Raabe:. keiner, unser Herr gott abgerechnet} Sanders (Haupt- 
schwierigkeiten under »Acc., absoluter») ger ett exempel från 
Heine: Im braunen, fest anliegenden Reitkleid, ein rund er Hut 
mit Federn auf dem Haupt und eine G er te in der Hand, gleicht 
sie jenen ritterlichen Frauengestalten. Se även MatthiaS S 345 - 

Med exemplet från Raabe kan jämföras: Ehrlicher Wille 
vorausgesetzt, könnte ... diese Beschränkung auch jetzt schon 
durchgefiihrt werden. Hans Offe, Neuere Sprachen 1915, b. 
XXIII, 327. — Heines beskrivning har följande paralleller: Er 
stiess auf den unerbittlichen Blick eines grossen Bildnisses in 
roter Husarenuniform, eine Hand auf der Hiifte, der Schnurrbart 
an den Augenwinkeln und der Blick iiber die Schulter hinweg 
kalt blitzend. H. Mann, Untertan, 351; Da hitig eine Odaliske, 
der bräunliche Le ib hinschwellend auf uppigem Po Is ter, ib. 387. 
— Med exemplet från Freytag kan jämföras: Wie of t hatte ich 
hier auf der T erras se geses sen, v or mir das bunte Geschäftsleben, 
in nicht weiter Ferne der Hafen. Mosler, In den Sturmtagen der 
russischen Revolution (Ullst.), 28 f. 2 


1 Curme’s första ex. från Raabe hör däremot ej hit, utan där är nom. 
ett slags apposition till subj.: Die beiden Herren ... hielten de?i jungen Mann 
m Arm , jeder von ihnen auf einer Seite. Som en dylik del apposition kan 
väl också fattas: Als sie im festlichen Zuge antraten, der Kommandant an 
der Spitze. Polenz, Erzählungen, ed. Bokelund, 73. Ej heller kunna till abs. nom. 
räknas ex. hos C. ss. Einige Schurken weniger im Lande wiirde der Welt nichts 
schaden eller Das SchnuPftuch vorgehalten half nichts (J. H. Voss), vilka 
snarare äro förkortade subjektssatser, den senare typen påminnande om lat. 
Casar occisus , ‘C. mördad’ > ‘det att C. mördades’ eller ‘mordet på C.’ 

* Tyskan tycks alltså genomgå den utveckling engelskan vid satsförkort¬ 
ning avslutat redan på Shakespears tid: She being down, I have the placing 
°f the British crown (Cymb.), så nu allmänt mot medele. abs. ack. (t. ex. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



J REIN1US 


154 


Slutligen må bifogas ett skenbart exempel på nominativ 
i stället för ackusativobjekt: *Harro », bat sie [die junge Gräfin], 
» Vater zuunscht so herzlich eine ganz kleine Skizze von mir. 
Sieh dort der kleinste Rakmen.% A. Giinther, Die Heilige etc. 
II, 248. Här är väl helt enkelt ett komma uteglömt och sieh 
dort eller blott sieh interjektion, varpå en förkortad sats följer: 
(dort) der Rahmen (wiirde passen 1 . d.); jfr sieh da, der 
Doktor! 

Det är sannolikt, att också felaktiga nominativer ibland 
kunna bero på inverkan av dialekt, ty i Sydtyskland ha ale- 
manniska (dock ej schwabiska) och en del frankiska dialekter 
ersatt ackusativen med nominativ: ich hab der Vatter netgsehe. 
BEHAGHEL 46. I stället gör lågtyskan alltifrån medeltiden i 
regel ackusativen allenarådande, liksom ju också utvecklingen 
varit i de romanska språken. 


Pronomina. 

Personliga. De korta formerna mc in osv. i gen. sg. före¬ 
komma ju numera blott i arkaisk och poetisk stil. Jfr dock 
även: Der dumpfe Biirger wurde in Gehrock und Zylinder sein 
se Ib er mit Riihrung bewusst. Th. ,Mann, Königl. Hoheit, 207, 
väl ett slags »dissimilation» före selbei som förekommer ibland 
i stället för det normala seiner etc. selbst} 

Enligt gängse regel bör ju personligt pronomen i prepo- 
sitionskasus endast brukas om personer, och om saker bör en 
form av derselbe eller helst ett pronominellt adverb ( davon, da- 
mit osv.) användas. Då emellertid en reaktion mot rikligt bruk- 
av det papperstorra och långsläpiga derselbe inträtt (se t. ex. 
WuSTMANN, Allerlei Sprachdummheiten och Matthias § 98) och 

Mynt sfiekynge pis pinats nianye bileueden into hym Wyclif, Joh. 8: 30), vilken 
i sin tur ersatt den abs. da t., som angelsaxiskan hade liksom gotiskan och 
fornsvenskan. Se Mätzner, E. Gram. III, 72 f. Denna utveckling i eng. sam¬ 
manhänger tydligen med fortskridande förvittring av kasussystemet. Enligt 
Sutterlin, Die deutsche Sprache der Gegenwart S 275, skulle tysk absolut 
ack. av typen Er stand da, den Kofif zuriickoewor/en stamma endast från 
1700-talet. I så fall är den väl väsentligen franskt lån. 

1 Till betydelsen kan jämföras det formellt helt olika: sie war zu dem 
königlichen Geschenk ihres Selbst bereit (‘av sitt jag’, == ‘av sig själv’). J. Stinde, 
Der Liedermacher, 261. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



NÅGRA ANMÄRKNINGAR TILL TYSK GRAMMATIK 1 55 


adverben ofta kunna ha för vid och allmän syftning (t. ex. darauf, 
dar in), så förekommer ej sällan preposition med personligt pron. 
om sak, enligt CuRME § 141, 5 A e särskilt i plur. och vid 
personifiering. Detta konkreta, kraftiga uttryckssätt passar för 
realistisk målning (C. har exempel bl. a. från Fontane och 
Raabe) och synes vara i framåtgående, åtminstone rätt omtyckt 
av vissa författare. I Friedr. Huch’s roman Mao (Fi. R.-B.) har 
jag t. ex. iakttagit 6 fall, både personifikation, t. ex. 140: Sie 
hatte das Hans nie geliebt , aber nun . . . fiihlte sie, dass sie mit 
ihm verivachsen war, och andra, t. ex. 6: ein Name, der von 
besotiderem Klang war. Es lag in ihm eine Welt jiir sich; 48: 
In der Mitte sollte ein Baumkuchen ragen und in ihm ein 
Lickt. Andra ex. s. 6, 29, 135. 

I följande något äldre exempel har väl behov av tydlighet 
samverkat med svag personifikation: Die Ordres ... w0Ilen 7 iicht 
erzählen; von der Einwirkung des darstellenden Triebes ist bei 
ihnen keine Rede. H. v. Sybel, Uber die Gesetze des histor. 
Wissens (Velh. & Klasings Aufsätze zeitgenöss. Schriftst. III, 8). 
Här skulle väl dabei ha för allmän syftning. Den starka me- 
ningsbetoningen tycks kräva pers. pron. i följande: Mit diesem 
Wort beginnt das Buch, mit ihm endet es. Biese, D. Litteratur- 
gesch. III, 257 f. 

Man torde med denna användning av personliga pronomen 
i tyskan kunna jämföra det i franskan allt vanligare bruket 
av lui och elle om saker i stället för de färglösa adverben en 
och y. 

Preposition + es (auf es, durch es, in es, vor es osv.) skall 
enligt Sanders (Hauptschw.: Er, 3) förekomma särskilt hos 
mellantyska och sydtyska av dialekt påverkade författare samt 
hos äldre: ex. från Luther, Lichtwer, Riickert, Auerbach, Gott- 
helf o. a. MATTHIAS § 9 påpekar dess berättigande i ex. från 
Scheffel och Hans Jakob. Det tycks emellertid också vara sär¬ 
skilt omtyckt av braunschweigaren Raabe att döma av exemp¬ 
len hos CURME och Matthias samt mina egna ur »Hunger¬ 
pastor», 9. Aufl., 13, 242, 268. 

Raabe kan för övrigt använda det-svaga es betonat: vor 
Allem wohlgeborgen war das arme Hetz Klcophca's — es vor 
Allem durfte ansruhen. ib. 394. Jfr i liknande ställning i/in: Es 
gab nur cinen möglichen Weg, nach Westen , durch Sibirien und 
Russland, und ihn mnsstc ich gehen. Klinkmiiller, Ein d. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



156 


J. REINIUS 


Offizier etc., 122 f. Ej så ovanlig i ålderdomligt buren stil är 
determinativ användning av pers. pron. efter en sats med wer: 
Wer .. . den Zustand . . . vergleicht, ihm ivird das Herz schwelleti 
vor Freude. Treitschke, Zur Erinnerung an die Leipziger Völ- 
kerschlacht (Velh. & Klas/s Aufsätze III, 165). 

Relativa. Welcher hade ursprungligen allmän syftning 
liksom nu iver, t. ex. Welcher isset , der isset dem Herrn . Rom. 14: 6 . 
En arkaism, kanske med biblisk anklang, är då följande: Die 
Nonnen feierten ein grosses Fest ... Eine dichtete einen Hymnus 
und die andere setzte ihn in Musik, die dritte malte und schrieb 
ein Gebetbuch. Welche gar nichts Anderes konnte, nähte dem 
Christkinde ein neues He?ndche?i. G. Keller, Sieben Legenden, 
46. Aufl., 395. Här har formen också den fördelen att uttrycka 
genus. 

Det egendomliga neutrum i exemplet: Der Gerichtshalter 
trug ihm auf er solle gleich zu seinem Vater ge hen, welches 
der einzige Bauer im Dorfe sei, der Pferde habe. Cl. Brentano, 
Gesch. vom braven Kasperl etc. (Werke, Hesse 1904, III, 99), 
är väl en relativ motsvarighet till det vanliga frågande welches 
som subj. med personlig predikatsfyllnad, t. ex. Welches war 
der einzige Pferdebesitzer im Dorfe? Även das i Das ist mein 
Bruder kan jämföras. 

Som bekant möter man i stället för relativt eller demonstra¬ 
tivt dessen och deren stundom efter dativprepositioner formerna 
dessem och der em, som alltså böjas som adjektiviska bestäm¬ 
ningar till följande substantiv. Enligt CURME § 129, 2 och 
151, 1 c bli dessa blandformer allt mindre vanliga — naturligt 
nog, så strängt som de beivras (se t. ex. Matthias $ 99: »un- 
geheuerlich»). En sådan form skulle då möjligen kunna räknas 
bland de ålderdomliga dragen hos Hindenburg, Aus meinem 
Leben (Hirzel 1920), 8 : eine Frau v. R., in der em Hause wir 
viel verkehrten. — CURME påpekar, att här möter en parallell 
till de possessiva pronominas utveckling ur de personligas geni¬ 
tivformer mein, unser o. s. v. Här kan tilläggas, att ett sådant 
»possessivt relativpronomen», som tyskan synes vilja men icke 
få utbilda, har blivit erkänt som fullt riktigt i spanskan, där 
lat. gen. cuius givit upphov till cuyo, f. -a, pl. os, f. - as, t. ex. 
El drbol, cuyo fruto comitnos; d cuya sornbra eståbamos sentados; 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



NÅGRA ANMÄRKNINGAR TILL TYSK GRAMMATIK 


157 


cuyos ramos nos defendian del sol; cuyas Jlores perfumaban el 
aire. Bello Y CUERVO, Gram. de la le. cast., 6 ed., § 334. 

Om relativer se även nästa avdelning. 

Interrogativa. Malmstedt har i sin grundliga avhand¬ 
ling »Sur les propositions relatives doubles» (Studier i mod. 
språkvetenskap etc. II, 1901), s. 41 not 2, ur en tysk översätt¬ 
ning av svenskt original anfört två exempel på satsfogning av 
följande typ: Was denken Sie, was er verlangt? Det andra 
was var han först böjd att förklara som relativt men är sedan 
mer benägen att i konstruktionen se en »dubbel frågesats», som 
förklaras som kontam i nation av Was denken Sie, dass er ver- 
langt? och Können Sie sich denken, was etc.? — detta på grund 
av isländsxa paralleller hos Falk-Torp. Här må ges ett par 
nya tyska exempel, som visa, att konstruktionen lever: Was 
meinst du, was sie tat, die Linde? Sie weinte [enkel sagostil, 
den lilla prinsessan berättar). A. Giinther, Die Heilige etc. I, 
64; Was meinen Sie wohl, was das kosten wiirde? Anthes, 
Rund um die Erde zur Front, 197; samt med förkortning av 
andra satsen: Tee, Zucker und was weiss ich was sonst noch, 
ib. 154. » Was glaubst du, was nun geschieht?» Fontane, Grete 
Minde (Gesam. W. Fischer 1915,1, 294); »Was glaubst du denn, 
was dazu ge hört?» Stratz, Lieb Vaterland, 58; » Was glauben 
Sie wohl, was ich al les durch die Spritztour versäume?» ib. 311. 
Jämför ett likartat wie i en satsfogning, som är indirekt fråga: 
Ich könnte wohl sagen, wie ich cs mir denke , wie es kommen 
wird. Raabe, Alte Nester, 2. Aufl., 222. Konstruktionen är 
enligt E. Meyer synnerligen vanlig, åtminstone i nordtyskt 
talspråk. 

Ett av de isländska exemplen: hvat atlid ér, hverr pessi 
madr man vera? (‘vem tron I denne man kan vara?'), där enl. 
Falk-Torp Da.-no. Synt., 251 hvat tjänar att rikta uppmärksam¬ 
heten på det följande frågepronominet, äger god motsvarighet 
i följande tyska: »Hier singen die Primadonnen», bemerkte 
Herr L. wichtig ... »Was meinen Sie, wer hier schon Alles 
gesungen hat!» ivarf F. ein. M. Kretzer, Berliner Skizzen 

(*898), 85. 

I äldre tyska inleddes den andra satsen i en dylik fogning 
med relativpronomen. Till Malmstedts exempel från Luther 
och Lessing må här läggas: »Ack, wer vermeinst du wohl, der 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



158 


J. REINIUS 


ein Mitleiden mit deiner armen Seele .. . haben iver de?* [säger 
fältprästen] Grimmelshausen, Simplicissimus IV, ii (Insel-Verl. 

s. 392). 

Sädana fogningar få likhet med emfatisk konstruktion 
(Beckman’s »utbrytningf), varom Malmstedt talar på annat 
ställe i dessa studier, III, 71 ff. På de tyska frågesatser, som 
han där s. 95 konstruerar fram men förklarar obrukliga, kan 
jag nu ge ett exempel: Bianca: Wo war es ?iur, wo wir uns 
trafen , wo nur? Schnitzler, Anatol (Fischer 1901), s. 89. 

Indefinita. Irgend ein(er) användes ju vanligen i nekande 
eller frågande satser = ‘någon alls’; ‘någon som helst’; ‘någon, 
vem det nu är’. Liksom eng. any kan det emellertid också 
användas i rent jakande sammanhang, ungefär = ein jeder, jeder 
beliebige, der crste béste, ‘vem som helst’: Neumann war vom 
Fri seur- G ewerbe ausgegangen ... Er b ar bi er te nicht wie ir- 
gendeiner, er beruhigte sich nicht dabei, dass keine Haar stoppa 
stehen blieb; er barbierte so... Th. Mann, Königl. Hoheit, 136; 
Wie irg ende in er hatte er sich unter die Studenten gemischt. 
ib. 150; » Hotel ist immer ein bisschen triibselig. Utid... das 
Vornehmste ist es auch nicht. Tur an Tur mit irgendeinem, 
ich bitte Sie .» [säger fru W.]. Wassermann, Chr. Wahnschaffe 

l, 319. Betydelsen förefaller ny, enär den ej förekommer bland 
exemplen i Grimms eller Sanders’ ordböcker. Den samman¬ 
hänger emellertid nära med grundbetydelsen av irgend: mht. 
iergen ‘var som helst’ Paul, som sedan övergått till ett allmän¬ 
nare, obestämdare ‘över huvud taget, på något sätt’. Om ny, 
kan den lätt ha utvecklats ur satser som Er barbierte besser 
wie f\. als) irg ende iner. 

De adjektiviska pronominas böjning. De starkt böjda 
förenade pronomina jeder, aller, welcher, solcher ha i gen. sg. 

m. n. icke så sällan istället för -es den ursprungligen svaga än¬ 
deisen -en, liksom vanliga adjektiv. Denna analogi med adjek¬ 
tivböjningen är ju regel i sammansatta adverb som allenfalls, 
jedenfalls och adverbiella uttryck som allen Emstes, men är 
också fortfarande i viss mån produktiv i olika användningar: 

t. ex. possessiv: die Urkraft allen Lebens Kiirschners Jahrb. 
1904, s. 753; objektiv: Befriedigung jeden Hungers (Raabe, 
Hungerpast., s. 255); partitiv: Ende Mai jeden Jahres Th. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



NÅGRA ANMÄRKNINGAR TILL TYSK GRAMMATIK 


159 


Freiherr v. Rothberg, Woche 1906, n. 2, 75, likaså Berl. Lo- 
kalanz. 15. 6. 1909; särskilt ofta kvalitetsgenitiv: jeden Alters 
Spielhagen hos Curme § 106, not 1; Blendrahmen jeden mög- 
lichen Formats A. Giinther, Die Heilige etc. II, 247; welche?i 
Inhaltes ihre Sätze zvaren Haufif, Lichtenstein (D. B.) 271; 
welchen Wesens H. Mann, Untertan, 512; objektsbest. till verb: 
Er erfreute sich solchen Ansehens G. Schmoller, Persönlichkeit 
0 . v. Bismarcks (Velh. & Klas. Aufs. III, 192); best. till ad¬ 
jektiv: t» Du bist so seJir jeden Schamgefiihles bar*, fuhr der 
Senator fort. Th. Mann, Buddenbrooks II, 243; Dann musste 
sie...eines Rufes g ewärtig sein, welchen Rufes , das zvusste sie 
nicht. Wassermann, Chr. Wahnschaffe II, 268; vid preposition: 
trots allen Verkiindigens von Pjlege des Idealismus Vietor- 
Dörr, Engl. Lesebuch, (1887) Vorvvort s. VIII; trotz allen Ver- 
trauens CURME § 139, 3, a, not 1; abverbial: welchen Weges 
sie zöge. G. Keller, Sieben Legenden, 388. 

Även kan den svaga adjektivböjningen någon gång locka 
t. o. m. goda tyska författare till att vid pronomina använda 
analogiska svaga former av just det slag, som hos svenska skol¬ 
pojkar får så strängt beivras. Så a) vid possessiverna bei allem 
Seinen grossen Ruhm Ebner-Eschenbach; in die sem un ser en 
Phantasiestubchen Raabe (båda hos CURME § 137, 1); das 
Gegenteil von diesem meinen Wunsche Raabe, Alte Nester, 2. 
Aufl., 211; b) vid demonstrativerna: in alletn diesen Trubel Bis- 
marck i brev 1848 och al lem diesen Jämmer fern Marriot 
(Curme, 128 A); alle jenen Dinge O. Erdmann, Die Bedeutung 
des Wortes, 21 not; c) vid all : wir wiirden des allen die Friichte 
schauen. Grillparzer, bei dem allen, von dem allen CURME § 139, 
3 a, not i; Aus welchem allen sich schliessen lasse O. Ernst, 
Das Gliick etc. (Ullst.), 162. Exemplen synas också ge vid han¬ 
den, att demonstrativerna och aller ha särskilt kraft att locka 
fram den felaktiga böjningen hos det följande pronominet. 

Till slut en enstaka kuriositet: Mich wundert's , dass ich von 
Jématid andern als vo?i dir erfahren muss, dass... [säger 
löjtnanten]. Spitteler, Conrad der Leutnant, 2. Aufl., 60. Här 
är det väl analogien med det vanligare eitiem a?ider?i, som fram¬ 
kallat avvikelsen. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



J. REINIUS 



WUrde och sollte i omskrivningar, konkurrerande 

med konjunktiv och med varandra. 


Bruket av wiirde + infinitiv (konditionalis) i villkorsbisats, 
som uttrycker overklighet, klandras som bekant i allmänhet av 
grammatici. MATTHIAS § 365 och WuSTMANN Sprachdumm- 
heiten (4. Aufl., 158 f.) anföra det som en sydtysk felaktighet, 
som spritt sig norrut. Den förre citerar av kända författare 
endast schweizarne G. Keller och C. F. Meyer. Ett par exem¬ 
pel från bairaren Ganghofer och österrikaren Rosegger är också 
hela skörden hos Th. H.OLMBOE, Untersuchungen iiber den Ge- 
brauch des Konjunktivs in d. neueren d. Lit., Kristiania 1917 
(Ak. Avh. utg. v. Hj. Falk I). 

Emellertid är denna ersättning för konjunktiv i >irreal» 
villkorssats rätt vanlig även hos goda nordtyska författare. 
Så skriver en kräsen stilist som THOMAS Mann: Herr Läutner 
machte hiibsche Sachen, deren Vergniigtheit. .. zu populär war, 
als dass sie sur Musik hätten gerechnet iver den können, wiirde 
nicht jede dicscr Kompositionen eine kleine originelle Stelle ent- 
halten haben..., die sie auch fur ernsthafte Kenner interessant 
machte. Luischen (‘Tristan’ 1903, s. 116); Wiirde Frau P. 

ehrlich gesprochen haben, so hätte sie zugeben miissen, dass. . . 
Buddenbrooks (53. Aufl.) 11,324; Wir können nicht mehr wollen, 
dass er [der Sterbende] aufstehe . . . Wiirde er es demnoch tun, 
so wiirde er Grauen um sich verbreiten. ib. II, 226; » Wenn Sie 
uns die Freude machen w Ur den, . .. bei uns vorlicb zu ne hmen ,... 
Sie wurden uns herzlich willkommen sein ...» ib. I, 420; och 
Kaunitz war nicht der Draufgänger, zu behaupten, dass eine 
Verständigung zwischen Frankreich und Österreich denkbar ... 
sei. Aber es ivar unterhaltend, sich vorzustellen, wie es sein 
werde l , wenn eine solche Verständigung im Bereich des Mö g- 
lichen wurde gelege?i sein. Kein Zweifel, man wiirde sich wie 
im Himmelreich fuhle?i . .. (nästa sida) So wiirde es sein, wenn 
eine Verständigung zwischen ihneyi möglich gewesen wäre. Aber 
das war wohl eben leider durchaus nicht der Fall. Friedrich 
und die grosse Koalition (1915), 75 f. 

1 I det otvivelaktigt irreala sammanhanget överraskar denna presensforni. 
Kan möjligen denna forms vanlighet i indirekt anföring, ofta i växling med 
impf. konj. iviirde, ha framkallat en tillfällig växling även i detta fall? 


» 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



NÅGRA ANMÄRKNINGAR TILL TYSK GRAMMATIK l6l 


För övriga belägg från nord tyska författare hänvisar jag 
för korthets skull blott till sida i de lätt tillgängliga arbetena: 
Benedicks, Eigensinn, scen 2 (ed. Morén, s. 16); Gerstäcker, 
Mahlhuber (ed. Thorn, s. 41); Raabe, Alte Nester (2. Aufl.), 
87, 204 (jfr även Curme § 169, 2 E not 3); Frenssen,J. Uhl 
523: 3 exempel på samma sida. 1 

Detta analogiska inträngande av huvudsatsens variation 
(konditionalis; konjunktiv) i bisatsen tycks vara svårt att mota. 
Kunde wiirde begränsas till fall av futural innebörd (=sv. ‘komme 
det och det att ske’, jfr tredje ex. ovan), så innebure väl nyheten 
en vinst för språket. 

Också i »potential» villkorssats kan ibland iviirde -kon¬ 
struktionen tränga in, där man väntar konstruktionen med 
sollte 2 och på svenska »skulle» vore naturligast 8 : Bei Ver lust 
eines solchen Fahrscheines (Umsteigebilletts) muss ein neues ge¬ 
löst w er den, auch wenn andere Passagiere dem Schajfner des 
Umsteigewage?is bes tä tig en wiirden, dass der Fa hr ga st bereits ... 
ein Umsteigebillett gelöst hat. Dr. Herbert Fuchs, Die Strassen- 
bahn, Berl. Tagebl. 28. 4. 10, 4. Beibl. Wenn ich auch die 
Schiffe hinter mir verbrennen wiirde . . . ich fiihle es zu gut: 
ich werde den deutschen Michel doch nie los. Stratz (sydt.), Lieb 

v 

Vaterland (Ullst. 1914), 52. 

1 I följande sydtyska exempel: *Durchlaucht lässt anfragen, zu 
welcher Zeit der Herr Graf zu sprechen sei• [säger livjägaren, och greven 
svarar:] » Wenn es Seiner Durchlaucht wn elf Uhr passen wiirde ». 
Gönther, Die Heilige etc. I, 245, är väl iviirde närmast omskrivning för irreal 
konjunktiv i dess försvagade användning vid artig hemställan, men det beror 
nog även på inverkan från den hänsynsfulla frågeformen i konditionalis: 
* Wiirde es S. D. unt elf passen?* Vanligheten och klanderfriheten av wiirde 
i dylika fall intygas av E. A. Meyer. — Jfr med hela företeelsen finl.-sv. 
skulle Bergroth, Finlandssv. § 179. 

3 Detta potentiala sollte kan också stå i villkorlig relativsats: Ich blieb bei 
meiner Behauptung, ich werde jeden ... zur Vcrantwortung ziehen lassen, 
der es wagen sollte, mich auf meiner Fahrt zu bchindern. Schuler, Weisse 
Garde gegen rote G. (Scherl) 27; Man hatte nicht vergessen, was der Bauer 
in Aussicht gestellt hatte fur den, der sich's etwa einfallen lassen sollte. 
v. Polenz, Die Glocken etc. (Erzählungen, ed. Bokelund, 95). 

1 Denna användning förekommer redan hos Luther, 1 Kor. 10: 28: IVo 
aber jemand wiirde zu euch sagen: Das ist Götzenopfer; so esset nicht. 
Curme ovan anf. st. stympar citatet och tyder det felaktigt som »irrealt». 
Aven grekiska grundtexten (edv 5 * x*; eöcrj) gör detta omöjligt. 

II—jiioj. Studier i modern spr ikv et enskap. VIII. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



1. kEINIUS 


162 


I följande exempel kunde dock wiirde också uttrycka futu- 
rum i en tankegång: In diesetn Falle [, dass Tony jeden Gc- 
danken an eine Trennung zuriickweisen konnte], uberlegte der 
Konsul, musse er sich zur Hergabe jeder Geldsumme bequemen. 
Zwar verlangien Christenpjlicht und Fraucnwiirde, dass T. 
i hr em . . . Gatten bedmgungslos ins Ungliick folgte; wenn sie aber 
tatsächlich diesen Fntschluss an den Tag le gen wiirde , so fiihlte 
er sich nicht berechtigt, sie fortan alle . . . Bequemlichkeiten des 
Lebens .. . entbehren zu lassen. Buddenbrooks I, 270; Als ich 
einen Zug iiber dic Briicke fahren sah, war ich entschlossen, 
mich darunterzuwerfcn, wenn mich im Geschäft nur eitter an- 
schreien wiirde. Otto Flake, Bruder (Neue d. Erzähler, Furche- 
Verl. 1918, I, 72). Jfr exemplen från Gellert och Freytag hos 
Mattiiias § 366, s. 388. 

Wiirde tycks också ibland vilja tränga undan solltc på 
andra områden, t. ex. efter viljeverb, när föreställningen om 
framtiden är viktigast och viljemomentet undanskjutes: Er 
tnachte ein Gesicht , wie wenn es zwischen ihnen verabredet 
wäre, dass sie sich hier treffen wiirden. Wassermann, Chr. 
Wahnschaffe II, 211, kanske analogi med ungefär likbetydande 
wie wenn er enoartct hatte 1 . d. Likaså med försvagad be 
tydelse av vilja: Als die alte Frau Hessling hinzukam, war es 
schon bese h losse ne Sache, dass die beiden Teile der Familic 
kiinftig getrennt essen wiirden. H. Mann, Untertan, 415, jfr:.. 
erzählte man ihr (als bcschlossene Sache); — med växlande syn¬ 
punkt: Am Ende des Monats, so ward beschlossen, wiirden 
Sicvert Tiburtius [der Bräutigam] sowohl wie Amoldsens in die 
Heimat zuriickkehrcn. Glcich nach der Weihnacht so lite 
Klaras Trauung . . . gefeiert werden. Th. Mann, Buddenbrooks 
I. 376 . 

Likaså om vad som av försynen var bestämt, d. v. s. vad 
man kunde vänta 1 : Gleich darauf surrte das Auto der Fiirsiin , 

1 Jfr en annan synpunkt på framtiden, en benägenhet, tendens, till en 
viss utveckling: Zugleich fiillte sein It era sich mit Genugtuung iiber das 
Abenteuer , in welches die Aussenwelt geraten wollte. Th. Mann, Tod in 
Venedig, 105. Här fattas väl wollte enklast som synonymt till im Begriff 
war, med vilket det ju ofta är nästan liktydigt vid personligt subjekt. Alltså 
analogisk betydelseutvidgning. 


Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



NÅGRA ANMÄRKNINGAR TILL TYSK GRAMMATIK 163 


in dem sie nie me hr fahren wiirde, mit dem Professsor davon. 
A. Giinther, Die Heilige etc. II, 161. Kanske beror detta wiirde 
på ett slags analogi med fall, där en sådan betydelse kan för¬ 
enas med »det förflutnas futurum» i en tankegång: Während 
ich nach Hause schritt, kamen mir allerlei Gedanken . . . Wel- 
ches Geheimnis lag hier begraben, das nie seine Aufklärung 
finden wiirde? v. Polenz (Erzählungen, ed. Bokelund, 7); eller 
[om den gamle bondens erfarenhet vid hemkomsten från fängelset]: 
Die Welt war änders geworden in dem einen Jahre.. Niemals 
wiirde es ihm gelingen, die alte Rolle wieder zu spielen. Er 
hatte ja gesessen. ib. 102. 

Å andra sidan tycks sollte kunna tränga in på den irreala 
konjunktivens område: Königin Luise hätte wohl , wemi das 
Geschick es von ihr ge for der t haben sollte, aus der Pjlicht auch 
die Kraft und den Geist entwickelt y die diese Stellungen er- 
heischen; aber sie ist nicht dazu berufen worden. Mommsen, 
Königin Luise (Velh. & Klasings Aufs. III, 153). I exemplet: 
^Du gefällst mir nicht, ich miisste liigen , wenn ich sagen sollte, 
dass du mir gefällst ». Wassermann, Wahnschaffe I, 171, kan 
dock sollte bero på någons underförstådda önskan: ‘ Wenn du 
verlangtest , dass ich sagen sollte ... 1 . d. 

Hela detta kapitel förtjänade naturligtvis en grundlig under¬ 
sökning, helst med riklig hjälp av infödda. 


Förkortningar för ofta anförda arbeten. 

Behaghel = Otto Behaghel, Die deutsche Sprache, 6. Aufl. 1917. 
Curme = George Curme, A Grammar of the German Language, 
New York 1917. 

Fi. R. Bi. = Fischers Romanbibliothek. 

Matthias == Theodor Matthias, Sprachleben und Sprachschäden, 4. 
Aufl. 1914. 

Paul = Hermann Paul, Deutsches Wörterbuch, 2. Aufl. 1908. 
Sanders’ Hauptschwierigkeiten = Daniel Sanders, Wörterbuch der 
Hauptschwierigkeiten in der deutschen Sprache, 16. Aufl. 1888. 



Digitized by Google 


* 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 



Pris 0 Kr. SO öre 



Digitized by Google 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN 




















UNIVERSITY OF MICHIGAN 



3 9015 03965 9027 



AUG 2 1951 

y 


UNIV. OF V' 
LIBRARi 








Digitized by GooqIc 


Original from 

UNIVERSITY OF MICHIGAN